söndag 26 januari 2014

Mr Ripley: En man med många talanger

Anledningen till att jag ville läsa den här romanen var för att jag ville läsa en annorlunda deckare, där man får se det från mördarens perspektiv. Jag såg filmen med Matt Damon och Jude Law från 1999. Det var den första filmen som jag såg på DVD. Pappa hade köpt en DVD-spelare och till den kom en film och det var The Talanted Mr. Ripley. Efter att jag hade sett filmen kom jag inte riktigt underfund med den. Jag förstod den inte. Det var vissa scener som för mig kändes vara svåra att förstå i förhållande till resten av scenerna. Det kan berott på dålig klippning, men jag vet inte.
   Därför beslutade jag mig för att komma till skott och läsa den första boken i Patricia Highsmiths triologi om Mr Ripley. Boken upplevde jag inte vara särskilt bra skriven. Språket var löjligt enkelt. Det hade till exempel inte gått att skriva den här sortens bok i dag på grund av den teknik som vi har i dag. Mycket i boken skummade jag igenom, inte för att jag viste vad som skulle ske utan för att språket var så otroligt överflödigt. Inte övertydligt, men överflödigt och tråkigt. Jag bryr mig inte om vilka sorters kläder som Ripley väljer att ta på sig och vilka kläder som Dickie har på sig.
   Boken och filmen skiljer sig mycket åt och boken är bättre på ett sätt. Bokens Dickie Greenleaf är förvisso en playboy, men han är inte ett otroget svin som han är i filmen. I boken spelar Dickie inte saxofon, utan han målar tavlor. Dickie och Marge är inte ett par, utan enbart nära vänner. Ripley är bättre i boken på att hålla sig i skymundan när han intagit Dickies identitet. I slutet av boken lyckades Ripley lura sig till Dickies förmögenhet och i och med det slutar boken. Jag är riktigt sugen på att läsa den andra boken, bara för att se hur mycket den skiljer sig åt från filmen.
   Ripley är en mördare och bedragare, men som läsare sympatiserar jag med honom. Hans uppskattning för Europa och konsten är mer påtaglig än Dickies syn som är mer likgiltig.

söndag 12 januari 2014

Var det bra så?

Lena Anderssons förortsskildring från 1999 skildrar några ungdomar i en förort, troligtvis till Stockholm eller en annan större stad. Den var så bra att jag läste ut den på en dag. Det som slog mig var att de problem som finns i förorterna i dag är de samma som på 70- och 80-talen som skildras i boken. Klasshatet finns inte bara bland överklassen. Fattiga människor föraktar varandra. Ingen vill tillhöra underklassen.
   Förorterna löste bostadsproblemen på 60-talet. Tyvärr gjordes de inte så vackra så ingen vill bo i dem idag. Varför byggde vi inte fyrvånings funkishus!!!!!!!!!! Varför kunde vi, vi sossar, inte byggt ngt som kunde hålla för alltid! Inte konstigt att vi kallas för betongsossar.
   En fråga som finns i dag är vad man ska göra med blockhusen. Ska man riva dem eller renovera dem? För mig är det enkelt, riv och bygg något trevligare, typ funkis.
   Samtidigt är det inte bara bostadsfrågan som måste lösas. Vad ska man göra med fattigdomen och arbetslösheten? Vara aktiv i facket, engagera sig i röd politik och så får vi ett samhälle vi alla kan trivas i. Moderaternas politik gör mig spyfärdig. Det är de som gör att människor inte kan ta sig ur sin fattigdom. Fan ta alla Palmehatare. Leve Socialismen!!!

Lady Almina och verklighetens Downton Abbey

En mycket trevlig bok för att oss som är fans av Downton Abbey-serien. Jag absolut älskar serien och tycker att alla andra tv-program är onödiga, förutom nyheterna. Att inte Sverige kan göra den sortens program är sorgligt. Jag vet inte vad det beror på, men man har väl inte råd att spela in sådana i Sverige.
   I alla fall, boken var lite småkul, men jag hade velat ha mer familjeintrig. För mycket lades vid att beskriva vilka soldater som fick vård på slottet under första världskriget. Något annat som tog över mycket var reseskildringarna från Egypten som Lord Carnarvon ägnade sig åt. Det var ganska tråkigt att läsa. Något som var intressant att läsa var hur Lady Almina, ett utomäktenskapligt barn till en bankir, blev Lady på ett stort slott, för att hennes pappa försåg hennes make med kapital. Adeln som gärna levde över sina tillgångar var tvugna att hitta rika partners de kunde äkta. Därmed kunde de behålla sina stora hus och ägor.