En natt i juli av Jan Fridegård

Åh, underbara Jan Fridegård. Det finns ingen som Du!

Min favorit bland svenska arbetarförfattare är Jan Fridegård. Hans böcker behandlar klassamhället och statares förhållanden under 1920- och 30-talet. Han har även skrivit några böcker om forntiden, exempelvis Trägudars land är den första i trilogin som också är helt fantastisk.

En natt i juli var Fridegårds första roman från år 1933 och handlingen kretsar kring en strejk som bryter ut på landsbygden. Huvudpersonen som skildras är en ung man vid namn Johan som läsaren får följa sedan barnsben. Ofta i Fridegårds böcker står den manlige protagonisten, ofta statarfödd och utelämnad åt ett liv precis som sina föräldrars, att tjäna överklassen.

Det som även alltid finns med i Fridegårds böcker är den starka kärleken mellan mannen och kvinnan. Ofta den fattige mannen som blir kär i den lika fattiga kvinnan och att deras liv tillsammans är utsiktslöst på grund av dålig ekonomi. Dock finns alltid passionen nära som tyvärr ställer till det både för mannen och kvinnan. Kvinnan blir gravid och blir antingen tvungen att leva ett liv i skam, ta livet av sig eller göra abort som på den tiden även kunde leda till döden liksom är fallet i en annan roman av Fridegård vid namn Offer. Den fattige mannen får leva med skuldkänslorna av att ha misslyckats ta hand om kvinnan och att ha försatt henne i en hopplös situation.

En natt i juli är en uppriktig roman på alla plan och relationen mellan Johan och Ester är mycket vackert beskriven. I boken skildras sex, kärlek, våldtäkt samt onani. Johan växer upp och i tonåren börjar han hitta sin sexualitet. Det finns en ganska lidelsefull skildring hur Johan onanerar i skogen uppe på mossen.

Citat:

"En dag tog han sig mekaniskt för att bygga en kvinna. Med kinderna brännande av en dunkel skamkänsla lade han en rund mosstuva till huvud, en mindre tuva till hals. Han blev allt ivrigare och rev upp mossan omkring sig på berget. Om en stund hade han hela figuren färdig. Han hade gjort benen raka, något åtskilda, med fötterna utåtvända.
   Men ännu var han inte nöjd. Han såg sig skyggt omkring och lade sedan två runda mosskullar till bröst. Han såg sig omkring ännu en gång innan han smekte dem med heta händer. " S. 38-39

"Han satte sig ned och fullbordade med darrande händer det som ännu fattades på mosskvinnan. Det blev en sned, mörk öppning i den gröna mossan.
   Han satt upphetsad bredvid sitt verk men hajade plötsligt till för en obehaglig förnimmelse. Himlen över honom. Den var så obarmhärtigt öppen och ljus, allt vad man gjorde kunde ses uppifrån. Kvinnan vände allting däråt." s. 39

Fridegård föddes i Enköpings-Näs socken i Uppland och det ska finnas ett museum i Håbo kommun - dit måste jag åka!
  
  

Elegans - En fashionabel guide till stil och grace av Geneviève Antoine Dariaux

Elegans är ett ord vars betydelse jag tycker mycket om, att inneha en smakfullhet som går över dagens trender och flugor och mer tillämpa en klassisk stil som går att tillämpa under flera årtionden. Dock får man ha i åtanke att det är modet som skapades under 1900-talet som framhävs i boken och det är ju mycket den stilen som vi har även idag. Just för att på 1900-talet fick kvinnorna börja klä sig mer praktiskt och slippa de långa klänningarna som undanhöll deras kroppar. Eftersom det tillkom ett helt nytt sätt för kvinnor att klä sig under 1900-talet, byxor, kort kjol m.a.o. synliga ben, linnen, bikini med mera, behöver man därmed hitta nya riktlinjer för vad som är acceptabelt  att ta på sig och vilka plagg som går att kombinera.

Vad som är tillräckligt parant klädsel ger Dariaux svar på i Elegans från år 2003. Det är intressant läsning som beskriver en klassisk klädstil för kvinnor. Dock vet jag inte hur mycket av detta författaren själv har kommit på vad gäller vad som är acceptabel klädsel. Det är uppenbart att det är den franska bourgeoisien som dikterat hur god smak ser ut och att författaren sedan har tagit efter detta även fast hon tror att det är hennes egna idéer som framställs.

Vad gäller innehållet är det som sagt lite rolig läsning och om man själv inte är insatt i klassisk klädstil kan man få ett och annat tips. Annars kan man väl säga att författaren förespråkar vissa saker som är ganska så givna:

Detta borde alla kvinnor ha:

1. Ett pärlhalsband. Fungerar till allt!
2. Skor, väska och handskar ska vara i samma färg.
3. En kappa.
4. Ett par bruna promenadskor.
5. Svart kjol.
6. Jumper i "passande" färg, ex. beige.
7. Svart handväska av skinn.

Lite andra småsaker av mer komisk karaktär är att författaren avskyr dragkedjor och föredrar knappar. Kvinnor är antingen I:n eller O:n eller nåt däremellan. Vita skor har man ej i staden utan enbart  på landet sommartid. Att ha vita väskor fungerar heller inte om inte det är en aftonväska i sidentaft vill säga. Vid bärande av kläder i pastellfärger bör beigea skor kombineras. På begravning - klä dig så du inte blir sedd annars är du oanständig och ej smycken!

Lite kul är att Dariaux menar att kvinnorna har blivit slavar under mjukisplaggen. Detta kan jag hålla med om. Att man inte bär dräkt idag och hatt är lite tråkigt tycker jag med tanke på hur elegant det ändå är, men samtidigt hur cyklar man i dräkt? Elegans får tre av fem hattar för att den var rolig att läsa och gav bra klädtips!

Fröken Julie av August Strindberg

Vem tar egentligen livet av fröken Julie?

Fröken Julie är en helt fantastisk pjäs och som svensk hör det till att man har läst den. Denna historia har troligtvis förbryllat de flesta som har läst den och frågan som jag tror att vi alla ställer oss är: Varför tar fröken Julie livet av sig?

Pjäsen tilldrar sig under midsommarnatten då unga adelsfröken Julie blir förförd av betjänten Jean. Under första delen av pjäsen är det Julie som har övertaget och leker med Jean. Slutet på första akten avslutas med att Jean och Julie får ihop det. I akt två har Jean fått övertaget om Julie på grund av att han har "lägrat" henne så att säga. Nu är Julie förförd av Jean och det är han som leker med henne. Av rädsla för att andra ska få reda på att de har varit tillsammans och med vilken skam det skulle medföra för Julies far, tar Julie livet av sig, på uppmaning av Jean. Men varför? Här kommer en rad alternativ:

1. Jean dödar Julie: Det är han som säger åt henne att ta sitt liv, han ger henne rakbladet och oroar Julie för vad omvärlden skulle säga om de fick reda på deras natt tillsammans - vilket egentligen inte kan bevisas.

2. Julie tar själv livet av sig: Ja, det gör hon ju bokstavligt talat, men hon bär själv ansvaret för sitt eget handlande. Hade hon bildat sig lite mer eller varit mer världsvan hade hon fnyst åt det hela. Hade Julie blivit med barn hade hon rest utomlands ett tag eller så hade hon bara hållit reda på sina säkra perioder som alla kvinnor gör.

3. Samhället tar livet av Julie: Hade Julie varit av samma börd som Jean eller tvärtom hade inte deras vardera samhällsklass tvingat dem från att vara tillsammans, men på grund av att Julie är finare än Jean kan de inte vara tillsammans. Därmed är det ju klassamhället som ligger till skuld. Fågeln i bur är en tydlig symbol i pjäsen. Denna kan även syfta på kvinnans låga position i samhället.

4. Greven tar livet av Julie: Var håller han hus? Varför håller inte greven koll på sin dotter under midsommarnatten? Varför har han inte lärt henne något om livet? Har hon inte fått någon guvernant som berättat för henne om saker och ting? Har hon inga väninnor ur sin egen klass hon kan vara med och utbyta information? Blir barnen värstingar är det föräldrarnas fel.

5. Modern tar livet av Julie: Hon är i och för sig död, men enligt Julie blev hon fostrad som pojke för att modern ville ha det så. Detta måste ha lett till att Julie känner en osäkerhet inför sin identitet. Är hon mer man än kvinna?

6. Kvinnan tar livet av Julie: Egentligen borde det väl höra till samhället och den kvinnobild som fanns under 1800-talet. Kristin tycker jag spelar en roll här. Hon är den förståndiga kvinnan som vet sin plats och som uppför sig. Hon hade kunnat hjälpa Julie som mer beter sig som ett barn. Kvinnor borde hålla ihop, men vi gör det inte för vi är konkurrenter om männen.

7. Okunskapen tar livet av Julie: Om Julie hade varit bildad hade detta inte hänt. Det som inte omnämns i pjäsen är att Julie hade kunnat bli gravid med Jean. Detta är dock inget skäl som Jean lägger fram när han manar Julie att ta livet av sig. I början av pjäsen refereras det till att Julie är "sådan nu igen". Vad detta syftar på är oklart. Om det är hennes menstruation hade hon antagligen inte blivit med barn så ingen skada skedd. Om det snarare syftar på hennes ägglossning, då kvinnor blir mer lystna, hade Julie kanske blivit med barn. Detta är oklart.

8. Könet tar livet av Julie: Pjäsen är en av Strindbergs tidiga dramer och då skrev han naturalistiskt. Mannen är av naturen fysiskt starkare än kvinnan och det är det manliga könet som dödar det svaga runt omkring dem, rovdjuret som dödar lammet. Detta blir extra tydligt eftersom Jean är tjänare och Julie är den adliga med pengar, dock utan inflytande.

9. Generna tar livet av Julie: Eftersom Julies mamma troligtvis var tokig eftersom hon brände ned slottet samt rände omkring och hade affärer med personer under henne, bär Julie på samma tokiga gener som sin mamma och kommer sluta som sin mamma också.

10. August tar livet av fröken Julie: Om Strindberg var kvinnohatare eller inte kan de lärde tvista om. Som nykritiker får man ju ej blanda in författarens liv i tolkningarna av vederbörandes verk - det är högst förbjudet. Att Strindberg var gift med Siri von Essen som var adelsdam och att Strindberg var intresserad av Freud har väl en stor betydelse också, men jag är inte tillräckligt insatt i psykoanalysen för att ställa pjäsen mot en sådan teori, men att föräldrarna har haft en stor betydelse för Julie går ju att konstatera.

Identitet av Nils Hammarén & Thomas Johansson

Jag fastnade för Status och fortsätter på samma tema i samma serie av Liber, BeGreppart. Serien berör olika begrepp eller teman, Kultur, Retorik, Status, Makt m.m. som är betydelsefulla för vår samtid. Där här gången är det identiteten som står i fokus.

Författarna sammanställer begreppet identitet på ett ganska lätt och strukturerat sätt i 117 sidor, identitet utifrån poststrukturalismen, existentialismen, postkolonialismen, feminismen och genusvetenskapen bland annat.

Vad jag fann extra intressant med boken var hur författarna belyser identiteten som livsstil och mode, just hur statusen har blivit så viktig för oss och hur vi uttrycker status. Författarna skriver att under 1900-talet ändrades samhället och det blev mer jämställt. Detta innebar bland annat också att gränserna suddades ut en aning och att det speglades av i våra kläder. Det blev svårare att se vilken klass en person tillhörde och läsa av en persons status. Människor strävar efter det unika tillsammans med andra och det skapar en  kollektivistisk individualism i modet. Man kan nästan säga att vårt mode i så fall består av lite eget och lite av det som andra har (s. 33).

Författarna belyser även hur vissa människor genom sin klädsel vill få andra att tro att de tillhör en högre klass, medan de i själva verket inte gör det. Det vi konsumerar gör vi inte enbart längre för vår egen skull utan vi gör det för att förmedla omvärlden vilka vi är eller kanske snarare, vilka vi vill tillhöra eftersom alla prylar har ett värde, en status som därmed förmedlar vem man är (s. 33).



Jag själv köpte i sommar en Kånken-ryggsäck från Fjällräven. Personer som definierar sig som vänster har jag märkt/hört nyttjar denna väska. Den kallas ju även för kommunistpuckeln. Jag är själv vänster, även fast det kanske inte direkt syns på mig då jag har en ganska allmän klädsel. När jag hänger på mig Kånken ser man ju direkt att jag är vänster för det är det jag vill förmedla. Genom den smälter jag in bland andra som är vänster. Hur modet berättar hur vi vill framställa oss själva är mycket intressant, speciellt i Sverige tycker jag. Exempelvis vita kontra svarta Converse. När mina föräldrar var barn var Converse den billigaste och simplaste sko man kunde ha. Så är det inte riktigt idag.

Jag fick en gång en fråga av en person: Vad för kläder brukar du ha på dig? Jag förstod först inte riktigt vad vederbörande menade. Helt vanliga kläder från olika kedjor typ, ganska billiga som en student har råd med, svarade jag. Det var först senare (då personen fick frågan tillbaka) jag förstod att vederbörande syftade på märkeskläder och att man genom att välja vissa märken definierar sig själv. Enligt denne person var vissa märken mer accepterade än andra, trots att de höll sig inom samma prisklass. Märken som enligt denne person var okej var Boomerang, Peak Performance, Acne, Lyle & Scott och Filippa K, för att nämna några. Dock menade vederbörande att Gant var ett "gubbmärke" i hans kretsar. Detta sätt att klassa in vissa saker i fack är så olikt från den värld jag kommer ifrån. I min familj har vi aldrig rent ut sagt "synat varandra i sömmarna". Vi anser inte att en människa blir intressantare ifall hon har märkeskläder eller ett visst märke på bilen. Det beror antagligen på att vi aldrig har umgåtts i kretsar som bryr sig om sådant. Vi tycker det är viktigare vad en person har för kulturellt kapital att komma med snarare än det ekonomiska kapitalet, samt  var man står politiskt.

Detta tävlingssamhälle som vi importerat från USA leder bara till stress och ångest. Någon måste man ju börja säga stopp! Detta är inte accepterat. Det är ju inte kläderna som gör dig till den du är  - det är dina handlingar och vad du gör för val i livet.

Mjau

Status av Sofia Ulver-Sneistrup

Istället för att lägga all min tid åt mikrobiologiska studier gick jag över till något mycket roligare, sociologi. I fackboken Status reder Ulver-Sneistrup ut begreppet status genom att hänvisa till olika forskares syn på status.

Jag fastnade speciellt mycket för Victor Turners teori om statuslöshet (liminalitet) kontra statussystem. Dock bygger Turners teori på observationer av folkgrupper i centralafrika under 1960-talet, men så som jag ser det kan denna teori i princip användas idag också. Själva grundtanken går att definiera och hitta i dagen samhälle. Turner skriver att man antingen tillhör statussystemet eller så gör man det inte, utifrån vissa kriterier. Att vara mittemellan dessa strukturer var som att betrakta sig som i limbo. Kanske att man från att ha varit statuslös var på väg att ta sig in i statussystemet och i denna svacka under tiden, hamnar man i ett mellanting - limbo (s. 14-16). Detta system kan jämföras anser jag med personer som vägrar definiera sig som antingen vänster eller höger eller människor som ställer sig utanför dagens konsumtionssamhälle.

Jag tror också det finns människor som inte är medvetna om de riktigt kulturella statusmarkörerna och därmed inte känner att de måste leva upp till ett visst statusmönster. Så upplevde jag det när jag flyttade till Uppsala. Det beror mycket på såklart också vilka kretsar man umgås i. I de kretsar som jag umgås med i södra delen av Sverige har statussymboler aldrig varit uppe för diskussion på samma sätt som i Uppsala. Det tror jag har att göra med att Stockholm ligger så nära och att resten av Sverige ska efterapa den statuskultur som definieras i Stockholm.

Andra viktiga sociologer som citeras är Antonio Grimsci, Herbert Marcuse, Theodor W. Adorno och Max Horkheimer som menar att kapitalismens storföretag, framförallt mediaägarna, vill manipulera massorna att springa efter status som eliten förespråkar. Den nya eliten sätter upp spelplanen för hur statusen ska se ut. De påverkar därmed massorna till ett konsumtionsmönster som gynnar dem själva, de tjänar pengar på massan genom att de implementerar idéer om en massa skit som den stora massan, folket, ej överklassen, ej kapitalisterna, ska sträva efter för att nå status. (s. 35).

Enligt Bourdieu är status mer flytande, då status definieras i samklang med klass som i sin tur inte enbart värderas utifrån  det ekonomiska kapitalet, utan även genom socialt och framförallt kulturellt kapital. Beroende på vilket socialt fält du rör dig i får de olika kapitalen mer eller mindre betydelse (s. 31). En kapitalist struntar i om du kan citera Sartre.

För Georg Simmel, tysk sociolog, och Thorstein Vebeln, amerikansk ekonom och sociolog, är konsumtionen en del av statusjakten (s. 52). Simmel ansåg att de övre klasserna alltid överger sina modeuttryck så snart de lägre klasserna tar dem till sig. De lägre klasserna vill imitera den övre klassen och det kan göras till viss del, exempelvis genom materiella ting. Det kulturella kapitalet kan dock inte tillägnas genom konsumtion, vilket blir den utslagsgivande faktorn (s.53). Jean Baudrillard, fransk sociolog, menar att det nya konsumtionssamhället konsumerar allting tvångsmässigt och detta gör att vi måste hävda vår status m.a.o. "inte vara sämre än grannen" (s. 78). En del slänger ju ut sin väl fungerande grill, tv eller telefon enbart för att tinget i sig har tappat i status, även fast det är fullt fungerande. Jag vet inte hur många gånger jag har hört av andra, när de sett min Iphone 3G från 2011 att: "den där telefonen är verkligen uråldrig" eller "du kanske ska byta upp dig". Då har det inte handlat om att telefonen är ur funktion, utan för att den är för gammal. Den har förlorat sitt värde för längesedan. Dock bryr jag mig inte för jag förstår inte vad jag skulle vinna på att byta upp min telefon. Får jag mer acceptans? Anses jag bli lite bättre om jag skaffar mig en ny telefon?

Om vi ska definiera oss utefter vad vi har på oss och vilka ting vi slänger oss med, borde inte det skapa en form av hjärtklappning, ångest och stress? Om vi hela tiden måste tänka på vad vi har på oss? Enligt Alain de Botton och Barbara Ehrenreich "lever den västerländska medelklassen i en konkurrenspräglad verklighet och att detta skapar en ständig statusoro". Åker man nedåt i hierarkierna och inte känner att man når samma nivå som ens bekanta eller de man vill tillhöra, får man ångest. Den ångesten kan få oss att gå så långt som till självmord (s. 91).

Enligt Ulver-Sneistrup visar forskning att de grupper som är mest jämställda med varandra också är de som mest tävlar mot varandra. Om alla bara tillåts göra som de själva vill - blir inte alla nöjda då? Om jag bara bryr mig om hur jag själv vill ha mitt liv, hur jag vill bo, leva, ta på mig med mera. Det borde i varje fall inte vara statusen i sig som ska bli ett självändamål, utan moralen och det egna samhällsansvaret, nyttigt levnadssätt, ej utnyttja arbetskraft och värna miljön. Om min granne har en dyrare bil än jag, kan han inte bara få ha det? Måste jag köpa en exakt likadan bara för att? Och måste andra människor begära att jag ska ha märkeskläder för bli accepterad? Nej, då intar jag hellre det revanschsugna porträttet (s.46). Det är mer jag :)

Bror och Syster av George Eliot

Den här romanen var mycket svår att komma igenom. Den är över 700 sidor lång och behandlar relationen mellan ett syskonpar, brodern Tom och systern Maggie samt deras familj och vänner runt dem.

Jag hade svårt att förstå vad som var syftet med boken. Början är helt inriktad på att deras far, Mr Tulliver, ska få in sonen Tom på en bra skola och att Tom därmed ska få en bra utbildning. Dock är Tom inte intresserad av att studera och föredrar att arbeta med kroppen framför att läsa. Hans syster Maggie däremot är mycket intelligent och läser böcker och förstår mycket mer än hennes bror Tom gör, men hon är kvinna och får inte studera utan ska lära sig sköta ett hem tills hon blir bortgift.

Romanen tar upp könsskillnader mellan män och kvinnor och det förekommer en del kärleksintriger. Maggie fäster sig vid Toms kamrat Philip, vilket Tom ogillar. Hon inleder även en relation med sin bästa väns fästman... Det finns incestuösa spänningar mellan Tom och Maggie. Det är främst Maggie som upplever djupare känslor för sin bror. Dock skildras detta inte i så många scener i boken, men det har en tillräcklig stor betydelse då slutscenen består av att Tom och Maggie i en översvämning förenas, för att sedan gå under tillsammans.

Det förekommer mycket vackra naturskildringar i romanen, men jag hade gärna sett att språket var lite mer laddat vad gäller passionsdramat. Om man ska läsa den här boken får man räkna med att det tar mycket lång tid för vissa delar av den är så vansinnigt sega att ta sig igenom.

Liftarens guide till galaxen del 1 av Douglas Adams

Det har varit ett bra bokloppisår, det kan man i alla fall inte klaga på. Jag väljer att skriva om första delen i Liftaren, annars kommer det bli en för lång bokrecension som ingen orkar ta sig igenom.

Den första delen i Liftarens guide till galaxen heter just Liftaren guide till galaxen - mycket fyndigt. Ibland när man läser vissa böcker tänker jag att författaren inte kan ha varit vid sina sinnens fulla bruk, att ingen logik finns bakom verket. Det upplevde jag när jag läste Alice i underlandet, på sätt och vis även i De dömdas ö och så även nu när jag läser Liftarens guide till galaxen. Jag har aldrig läst science fiction förut så jag vet inte vad jag ska förvänta mig mer än rymdvarelser och materia som flyter ihop med mera.

Arthur Dent är en jordlig människa, alltså en helt vanlig människa, som blir räddad av rymdvarelsen Ford Prefect precis när jorden ska gå under. Ford har tyvärr blivit fast på jorden i 50 år, lite längre än han planerade. Ford skriver på en form av uppslagsverk för en tidning eller dylikt i rymden som heter Liftarens Guide till Galaxen. Tillsammans med Ford förs Arthur Dent ut i rymden på olika äventyr.

Romanen är kultklassad, vilket jag kan förstå för den skrevs 1979 och var först i sitt slag. Dock kan jag inte finna romanen underhållande, bara tröttsam, jobbig och på sätt och vis tråkig. Jag tycker att Adams har misslyckats. Jag tänker mig att om man vill skriva om rymden och hur det skulle vara på en annan planet etcetera, borde inte fantasierna och idéerna sträcka sig längre? Det förekommer alldeles för mycket jordliga ting i romanen för att man ska känna någon tjusning. Det är precis som om vi är kvar på jorden, trots att den har blivit bortkokad för att ge utrymme för en hypergalaktisk expressled genom stjärnsystemet. Exempelvis, på planeten Damogran finns det en ö som heter "Frankrike", varför? "Regeringsspindel" är ett annat fenomen som förekommer. Jag vet inte om det är resultatet av usel översättning eller om det är en direkt översättning. Ett rymdskepp som förekommer heter: "Hjärtat av Guld". Det är för tråkigt! Varför använda sig av namn och ting som vi redan känner till? Varför kommer Adams inte på någonting nytt om han nu vill skildra rymden eller framtiden? Jorden är enligt Ford en obetydlig plats som inte har så stor betydelse för resten av rymden. Dock förekommer det en slags språkfisk, "babelfisk". Sätter man in den i örat kan man förstå andra språk. Namnet babelfisk avslöjar att jorden kanske kan ha haft en större betydelse ute i rymden trots allt. Sedan tänker jag, är det kanske Arthurs tolkningar läsaren får ta del av och att det är hans liknelser vi får berättade för oss? Eller värst av allt, har jag lyckats dekonstruera texten och sett Adams bristningar som författare?

Jag finner att humorn i romanen kan uppfattas som lyckad, men som science fiction - nej. Detta skulle ha kunnat bli så mycket bättre om Adams struntat i allt rymdtrams och valt en mer realistisk bana. Han refererar ju till hur mycket som helst som går att finna på jorden. Han anspelar ju på allt på jorden! Shakespeare, Carroll och Descartes är några av de författare som jag ser refereras till i texten. Det finns en annan författare som heter Douglas Coupland som är en kultförfattare från Kanada. Samma sorts humor återfinns i båda av dessa författares verk, men Couplands (flesta) berättelser är realistiska. Jag föredrar Coupland. Liftaren får man läsa för humorns skull och inget annat är jag rädd.