Varför måste alla äta på TV?

I alla TV-program idag förekommer det mat, matlagning och uppätning av själva maten. Varför måste alla äta på TV? Det är intressant att mat har blivit en sådan grej som visas i så hög utsträckning på TV. Det är nästan på gränsen till frosseri - alla som ska nafsa åt sig av gratismaten.

Att mat har blivit en allt större klassfråga är inget nytt. Är man rik äter man en viss sorts mat och oftare dyrare råvaror, men det handlar också om själva tillagningen av maten. Har man gott om pengar och ledig tid kan man laga mat från grunden och inte köpa så mycket färdigt.

Samtidigt som det går flera matprogram om dagen där det lagas olika sorters sylta eller inlagd sill i varje program, stressar människor ihjäl sig och bränner ut sig för att allting ska vara så perfekt hela tiden. Varför inte bara strunta i måstena och köp färdigt?

Att visa människor på TV som äter mat hela tiden sprider en acceptans om mat. Idag är många människor överviktiga och feta, men att visa människor i TV frossa i mat sprider fel signaler. Alla vet ju att vi inte behöver äta så mycket som vi gör, mycket mat slängs för att butikerna köper in för mycket mat och när utgångsdatumet passerat får varan inte längre säljas utan den slängs. Samtidigt slänger privatpersoner också stora mängder mat.

Mitt eget förhållande till mat är att jag främst äter för att bli mätt och få energi så man kan göra något annat roligt, typ jobba i trädgården eller måla om skjulet. För mig är mat en energikälla och jag kan inte säga att jag njuter av att äta. Visst finns det mat som är god och mindre god, men jag har aldrig fått en oral orgasm av mat som jag har hört andra har fått av mat.

Jag undrar lite hur länge de här matprogrammen ska hålla på. Tänk om man hade kunnat ha fler trädgårdsprogram istället för allt detta matlagandet och bakandet. Gud vad jag hade blivit glad!

Ringlek av Arthur Schnitzler

En mycket rolig pjäs av Schnitzler. Efter Drömberättelse blev jag mycket intresserad av att läsa mer av Schnitzler. Även denna historia utspelar sig i Wien och är uppdelad i små korta akter. I varje akt förekommer två personer och det är alltid en av personerna från den föregående akten som figurerar i nästa akt - en ringlek. Lite draget blir att "alla har ihop det med alla", nästan i alla fall.

Pjäsen blev censurerad när det kom på grund av den dubbelmoral som avspeglas i verket. Exempelvis förekommer det rika män som utnyttjar fattiga kvinnor, en rik "anständig" kvinna som har ihop det med en annan man, mannen som i sin tur har ihop det med skökor och tjänstekvinnor osv. Ingen är den andre trogen.
1800-talets syn på sexualitet är intressant. Alla höll på med någonting vid sidan av kan man få för sig. I alla fall männen och det var en acceptans att en gift man kunde ha ett förhållande vid sidan av äktenskapet så länge det inte syntes.

NKSE-tentamen är en dålig tentamen

Jag läser till sjuksköterska i termin 6 i Uppsala och årets NKSE-tenta 2016 skrevs den 18 november. (Omtentan var i dag den 16 december.)


När vi fick tillbaka ordinarie tentasvar upptäckte vi att flera av de svar som vi var övertygade om var rätt hade blivit rättade som fel. Vi fann detta mycket konstigt. Tydligen är det så att det förekommer en rättningsmall och om inte svaret finns med på den så är det fel.


Jag anser dock att kan man visa upp verifierbara källor måste man kunna komplettera en rättningsmall även om det handlar om en stor nationell tentamen. Hur många studenter ska behöva få göra fel och göra om flera gånger innan de får rätt även fast källor finns? Detta är inte bara ren orättvisa utan strider mot evidensbaserad vårdprincip. Något som lärarna tjatat hål i huvudet på oss under tre års tid att vi ska jobba efter. Det verkar tydligen inte gälla NKSE-tentan.


Flera av frågorna är oklart formulerade. Jag tycker inte att man ska använda sig av attribut i frågorna som "vanligaste" eller "vanliga". Detta är att röra till det och i vilken källa har man använt sig av? Detta förutsätter att studenterna använder exakt samma källa.


En fråga löd: Ange 3 analyser som vanligtvis ingår i blodstatus? Här skrev jag Hb, Erytrocytvolymfraktion och Trombocyter. Jag fick fel på Erytrocytvolymfraktion. Detta finner jag konstigt. Jag har inte hittat en enda källa som relaterar till de vanligaste analyserna. I alla de källor jag hittar pratar man om fullständiga blodstatusar. Vill läkaren inte ha alla, väljer hen ut några hen vill ha, men man säger aldrig "ta de vanligaste blodstatusarna". Att använda sig av attribut skapar otydlighet och det är inte så vi jobbar i vården. Hur kan man då formulera en tentafråga på det sättet är min fråga? Dessutom, i de blodstatusar jag har tagit ingår just EVF i blodstatuspaketet!!!!


En annan fråga löd: Ange 4 symtom på förstorad prostata förutom urinträngningar som Ärling kan beskriva. Här var det många från klassen som skrev "blod i urinen", men fick fel på det. Det står i Vårdhandboken att blod förekommer och i ett flertal andra källor som jag har hittat, att hematuri är ett symtom på bengin prostatahyperplasi. Hur kan man då säga att det är fel? Källa: Vårdhandboken, (2016). Översikt [Makroskopisk hematuri, vård och behandling]. Vårdhandboken: http://www.vardhandboken.se/Texter/Makroskopisk-hematuri/Oversikt/


I en annan fråga ville man veta egenvårdsråd på hjärtsvikt. "Sova med höjd huvudända" skev jag och fick fel. Hur kan detta vara fel när det finns hur många källor som helst som säger att det är rätt?


Jag har haft stor respekt för den här tentan. Nu i efterhand tycker jag att NKSE-tentan inte är ett bra medel att använda. Att kvalitetsgranska alla sjuksköterskestudenter med en gemensam nationell tenta anser jag inte vara säkert. Man måste ha i utgångspunkt att inte alla lärosäten använder sig av samma kurslitteratur och inte heller lägger upp kurserna på samma sätt. De måste också ha förståelse för att de kan ha missat ett svar på rättningsmallen och att det i efterhand går att komplettera om studenten/studenterna kan visa upp goda, säkra källor.


I nuläget verkar det som om de som skriver NKSE förväntar sig att alla studenter kan tankeläsa och skriva exakt det svaret som de vill att man ska skriva. Detta även fast frågan till svaret visar på att även andra svar kan vara rätt. Det handlar om hur man väljer att formulera en fråga. Har en student svarat rätt utifrån formulerad fråga och evidens finns ska studenten få rätt. Då måste det ske en retroaktiv rättning. Jag tror inte att så pass många studenter tolkar frågan fel, utan det är rättningsmallen som inte är tillräcklig utan måste kompletteras.


Man kan läsa till sjuksköterska på 24 lärosäten i Sverige. 14 platser tillämpar NKSE, medan 10 inte gör den bland annat Lund. Jag tror det är bra om man tar bort NKSE-tentan för det är inte bra att studenter ska behöva göra tentor som inte är bra. Duktiga studenter blir kuggade på svar som är rätt. Så ska det inte vara! Både Malmö högskola och Sophiahemmet införde tentan, men har valt att frångå den. Malmö tig bort den i år 2016 och Sophiahemmet har valt att ta bort den år 2017. Vad det beror på kan man spekulera i. Malmö tror jag tyckte tentan var för kostsam. Lärosätena måste själva kunna förlita sig på att deras utbildningar är tillräckligt bra och att en nationell tenta inte ska behövas. Med tanke på hur dåligt tentan är gör att den inte är rättssäker för studenterna ett dugg.


Tycker du också att du blivit orättvist bedömd på provet och anser att NKSE-tentan inte är bra får du gärna maila mig på: emelie.ch.nilsson@gmail.com

Oj oj oj vad mycket litteratur det finns...

Sammarbete med fluga av Lydia Davis: En av de bättre Amerikanska författarna jag läst. Språket är bra, även om jag inte själv kan njuta av det. Davis blandar poesi och prosa om vartannat. Språket är mjukt och känns personligt. Novellerna och dikterna berör vardagens bestyr.

Antipoder av David Malouf: Jag tror jag har blivit mycket kräsen angående litteratur. Man tycker inte om allting.




Varthän skall jag vandra av John Ashbery: Jo men detta var bra och vackert. Inte så att jag supergillar det, men jag kan uppskatta sättet han skriver på, mycket vackert. Dikterna är mycket motsägelsefulla och det gör det roligt. Ibland kan man nästan tycka att de är sarkastiska eller ironiska, men samtidigt mycket besjälning av litteraturen till något djupare vilket är fint utfört.


Livet är ett i vinden vacklande hus av Sirkka Turkka: Helt underbart språk. Man känner sig hemma. Jag brukar skriva om en härlig, igenkänning som kan infinna sig, precis så är det med detta författares dikter.


Oskulden av Ian McEwan: Vanlig berättarprosa.


Löparna av Olga Tokarczuk: Vanlig berättarprosa.


Livet utan masker av Maryse Condé: Vanlig berättarprosa.


3 x av César Aira: Bokens form är det mest intressanta. Språket är vanlig berättarprosa.


Kärleksmåltiden : noveller, korta berättelser och sagor av Michel Tournier: Inget speciellt.


Meteorerna av Michel Tournier: Traditionell berättarprosa.


Satantango av László Krasznahorkai: Mycket intressant språk. Det är levande på grund av alla ljud som förekommer i boken. Många bra författare från Ungern!

Kandidater till Nobelpriset i litteratur

1.      Mircea Cărtărescu - Ja
2.      Adonis - Ja
3.      Anne Carson - Ja
4.      Joan Didion - Ja
5.      Douglas Coupland - Ja
6.      Philip Roth - Ja
7.      Milan Kundera -
8.      Joyce Carol Oates -
9.      Ko Un - Ja
10.  Don DeLillo -
11.  Jeanette Winterson -
12.  Rkard Ford -
13.  Nuruddin Farah - Ja
14.  Amos Oz -
15.  Annie Proulx -
16.  Ursula K. Le Guin -
17.  Ngũgĩ wa Thiong'o - Ja
18.  Haruki Murakami - Ja
19.  Siri Hustvedt -
20.  Paul Auster -
21. Gary Snyder -
22. Claudio Magris -
23. Nawal El Saadawi -
24. Marilynne Robinson -
25. Peter Nádas - Ja
26. Peter Handke -
27. Ismail Kadare -
28. Gerald Murnane -
29. Tua Forsström -
30. Cormac McCarthy -
31. Kim Thúy -
32. Rosmarie Waldrop - Ja
33. Jon Fosse -
34. Bei Dao - Ja
35. César Aira -
36. Daniel Kahneman -
37. A. B. Yehoshua -
38. A. S. Byatt -
39. Adam Zagajewski - Ja
40. Antonio Lobo Antunes - Ja
41. Dacia Maraini - Ja
42. David Malouf -
43. Karl Ove Knausgård -
44. Yan Lianke -
45. Don Paterson -
46. Doris Kareva - Ja
47. E L James -
48. Karel Schoeman -Finns ej på biblioteket i Uppsala.
49. Peter Carey -
50. Margaret Atwood - Ja
51. Javier Marías - Ja
52. Peter Høeg -
53. Salman Rushdie -
54. Thomas Pynchon - Ja
55. Ian Mc Ewan -
56. Lydia Davis - Ja
57. Juan Marse -
58. Marie Ndiaye -
59. Juan Goytisolo -
60. John Ashbery - Ja
61. Sirkka Turkka - Ja
62. Michel Tournier -
63. Mia Couto -
64. Maryse Condé -
65. Leonard Nolens - Finns ej på biblioteket i Uppsala el. i Stockholm.
66. László Krasznahorkai - Ja
67. James Kelman -
68. Yevgeniy Yevtushenko - Avliden den 1 april 2017.
69. William Trevor - Avliden 2016.
70. Viivi Luik -
71. Rohinton Mistry -
72. Olga Tokarczuk -
73. Kjell Askildsen -
74. Jussi Adler-Olsen -
75. John Banville -
76. Jaan Kaplinski -
77. Hilary Mantel -
78. José F. Sionel  -
79. Eeva Kilpi -
80. Cees Nooteboom -
81. Colm Tóibín -
82. Eduardo Mendoza Garriga -
83. Arundhati Roy -
84. David Grossman -
(85. Kazuo Ishiguro - Fick det 2017)
86. Péter Esterházy -
87. Marlene van Niekerk -
88. Roy Jacobsen -
89. P. O. Enquist -
90. Jamaica Kincaid -
91. Fredrike Mayröcker -
92. Morrissey -
93. Nina Bouraoui -
94. Tom Stoppard -
95. Ida Börjel -
96. Oksana Zabuzjko -
97. Marlon James -
98. Rebecca Solnit -
99. Julian Barnes -
100. Mark Haddon -
101. Elena Ferrante -
102. Etel Adnan -
103. John Berger -
104. Michel Houellebecq -
105. Joakim Berg - Ja
106. Andrés Barba -
107. Einar Askestad -
108. Eiríkur Örn Norðdahl
109. Salim Barakat

Lite fler författare

Det är svårt att hitta en lista över vilka författare som är kandidater till Nobelpriset i litteratur. Den senaste källan jag har att förhålla mig till är Braodds lista. Dock är den långt från tillförlitlig då det står med författare på den som jag absolut inte hoppas får Nobelpriset i litteratur, som exempelvis E  L James som skrev Fifty Shades-triologon.


Men jag fortsätter med andra författare på listan och checkar av dem och här kommer lite lättare kommentarer av verk från några av dem. Detta är ju mina åsikter, tänk på det.


1. Olustens år av Dacia Maraini (Italien): Bra språk och intressant handling. Intressanta karaktärer som kräver närläsning.


2. Kyssen av Merethe Lindstrøm (Belgien): Intressant historia, kräver närläsning för att förstå karaktärerna vilket är bra. Språket ganska vanlig berättarstil, men bra!


3. Den tysta flickan av Peter Høeg (Danmark): Vanlig berättarprosa, men mycket intressant och mystisk handling! Själv tycker jag mycket om Kvinnan och apan.


4. I andras skönhet av Adam Zagajewski (Polen): Bra språk - poetiskt. Definitivt värd ett Nobelpris skulle jag säga.


5. Rain av Don Paterson (UK): Inget speciellt.


6. Älskaren av A. B. Yehoshua (Israel): Maffigt språk som jag inte får ut något djupare utav.


7. Lenins kyssar av Yan Lianke (Kina): Nja, språket är bra, men för maffigt att det bara blir obegripligt att läsa. En del i censuren kanske. Tyvärr inget jag finner njurbart.


8. En hare på Aldergrove av Paul Muldoon (Irland): Från och till några bra dikter, men inget unikt.

9. Lek för själar av Bei Dao (Kina): Riktigt, riktigt bra! Underbar känsla som infinner sig när man läser det här! Definitivt Nobelpris!

10. Babelstornet av A. S. Byatt (UK): Mycket fullpackad med text. Något mellan nytt och gammalt. Mycket personuppradning som gör en förvirrad. Metaberättelser förekommer. Blandade stilar. (Påminner om Ulysses.) Inte min stil direkt. Finner inget djupare med den här boken. Den här sortens litteratur tror jag är på upphällning. De fyller ingen funktion längre. Folk orkar inte lägga sig och hålla på med en tegelsten som aldrig tar slut när det finns serier att titta på. Då måste boken i så fall vara extra unikt och det finner jag inte att denna är.

11. Jag ska älska en sten av António Lobo Antunes (Portugal): Bra språk, mycket okonventionellt där realism och tanke blandas i meningarna och skapar lite annorlunda proportioner, men dock blir det lite hackigt och någon finare flöde möts läsaren inte av, men visst. Det är bra.

12. Amnesia av Peter Carey (Australien): Vet inte ens varför den här författaren står med på Braodds lista.

Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop

Nja, egentligen är detta något som jag borde tycka om i språkväg. Språket flyter ut. Det är flackande, oavslutade meningar, allting består av korta fragment utsvävande tankar och reflektioner. Påminner om Cărtărescu, men jag tycker inte att det är lika bra. Däremot är detta det bästa jag har läst på länge av en amerikan. Språket känns nytt och mer i Europeisk anda, mer friare från konventioner. 

Citat:

"Vågor kan lösas upp till en utsaga om oföränderlig form. Det säger sig självt att de luckar mot din haka medan du fortfarande beskriver farorna med torra land, efter att ha älskat det så länge."

Stilen ovan är hela boken full av. Tyvärr känner jag inte riktigt så mycket för detta. Det är ibland för abstrakt. Ibland blir det så djupt och flummigt att jag inte förstår ens det lyrika i språket. Som exempelvis citat:

"Bara tillsammans med en kropp blir en skugga begriplig."

Det är vackert, men inte tillräckligt för mig. Dock, för att vara en Amerikansk författare är detta mycket unikt.

 

Drömberättelse av Arthur Schnitzler

Den här boken bygger på filmen Eyes Wide Shut av Stanley Kubrick. Boken är ganska tunn, skrevs redan år 1926 och tillhör en genregrupp som heter Wiener Moderne där författarna som skrev inom denna genre kallades för dekadenterna, när man gick från romantiken till modernismen.

Jag tycker bra om filmen och ville såklart läsa boken filmen bygger på. Det är i princip samma handling som Kubrick har kopierat med undantag för vissa detaljer för att få filmen att flöda bättre.

Handlingen inleds med att det äkta paret Fridolin och Albertine säger god natt till sin lilla dotter och går på bal där de båda blir uppvaktade av respektive partners, precis som i filmen. När de sedan går hem tar svartsjukan över och det är Albertine som börjar fråga om maken känt sig dragen till andra varmed Albertine talar om att när hon vid deras sommarresa till Danmark fick syn på en marinofficer, tänkte hon att hon hade kunnat lämna familjen och allting för honom. Detta får Fridolin att bekänna att han en gång hade följt efter en ung och vacker tonåring en morgon på deras semester i Danmark. Paret blir här avbrutna av att Fridolin som är doktor bli kallad till borgarrådet som ligger för döden. Fridolin ger sig ut i natten och nu händer samma sak som i filmen. Borgarrådets dotter Marianne förklarar sin kärlek till Fridolin, Fridolin träffar prostituerad som han besöker en kort stund för att sedan gå på pianobar, träffa av en ren slump en gammal vän som tipsar Fridolin om en häftig fest som man måste ha mask för ansiktet för att komma in på och så vidare.

Handlingen börjar klockan 21:00 på kvällen då paret lämnar sin lägenhet och slutar klockan 04:00 då Fridolin kommer hem efter sina eskapader i natten.

Boken är otroligt häftig och det är så coolt att något så fint har skapats redan på 1920-talet. Boken är inte ett dugg tung att läsa utan lätt och känns modern och fri. Jag vill läsa mer av det här! Man förstår att den sexuella revolutionen kom på 1920- och 30-talet för detta är så sedeslöst schangtilt att det börjar pirra både här och där.

Man vet inte vad som är dröm eller verklighet. Det förekommer mystiska personer och händelser som snarare påminner om att Fridolin drömmer eller så är det Albertine som drömmer allting för medan Fridolin är ute ligger hon och sover hemma. Det förekommer mycket symbolism och personer och teman återkommer på vissa ställen i boken precis som i en dröm vet man til slut inte vad som är sant eller falskt. Bland annat återkommer officern, pierette, Danmark och olika kvinnor som man inte vet som som är vem.

Ariel och Glaskupan av Sylvia Plath

Ariel, åh! Alla bli lika betagna! Det är underbart! Vad mer ska man säga? Läs! Jag förstår varför alla pratar om Sylvia Plath. Vad hade hon åstadkommit om hon hade levt idag? Mycket! Jag tror att om man gillar Kents musik så gillar man Plath. Deras texter är likartade med hennes dikter.

Glaskupan handlar om den unga kvinnan Esther Greenwood som fått ett stipendium att under en tid i New York göra praktik på en modetidning tillsammans med en massa andra kvinnor som också fått tilldelade sig stipendium från sina skolor. Språket är bra och är intelligent, men det finns synism insprängt lite här och var. Vi får inte veta så mycket om Esther. Vid något tillfälle på sidan 12 låter det som om Esther har en dotter, men det diskuteras inte närmare. Det står "klippte jag av platsjöstjärnan från solglasögonenfodralet, så att lillan kunde leka med den." Kan kanske får se det här stycket som en del av när skovet av sjukdomen tar vid. Esther omtalar tiden i New York emellanåt som något som skett i dåtid varmed man kan ana att hon ser tillbaka.

Vad jag tänkte på när jag läste boken var att jag inte var säker påom tiden i New York är på riktigt eller om Esther gått in i sig själv och fått någon form av psykos. Vid ett tillfälle på det kvinnliga hotellet i New York hamnar hon i ett psykotiskt tillstånd och en hotellsjuksköterska tar hand om henne.

Esther reser senare tillbaka till Boston och nu tar sjukdomen över och hon träffar läkare och pratar med sin mamma hur hn ska göra med allting. Esther resonerar kring sin sjukdom på ett ganska klart sätt. Upplägget med New York var bra, men sedan blev handlingen lite platt bär hon kom tillbaka hem igen. Hon blir sedermer inlagd på mentalsjukhus, vilket man förstår tidigt är oundvikligt. 

Boken är skriven år 1953 och det framgår genom att Plath refererar till makarna Rosenbergs avrättning i elektriska stolen på grund av att de var komministiska spioner.  Vid en närläsning av romanen framträder episoder som får läsaren att ana om allting är på riktigt eller låtsas eller om sjukdomen börjar. Vid ett tillfälle är Esther ute på restaurang och äter med de andra stipediaterna i New York. Esther får en tallrik med kaviar och den sista skeden "slickar hon ren". Jag vet inte om det har blivit något fel med översättnignen eller om Esther verkligen slickar rent skeden. Författaren kanske ville förmedla en bild av Esther som ohyfsad eller återigen att sjukdomen tar vid genom att visa hur Esther emellanåt har ett avvikande beteende.

Lite olika författare

För att inte bli tagen på sängen när nästa års Nobelpristagare i litteratur tillkännages fortsätter jag min genomläsning av olika författares verk för att få lite mer kött på benen och veta vad jag talar om och relatera till.

På sista tiden har jag läst lite olika böcker. Bland annat Minnenanteckningarnas bok av Péter Nádas och jag fann den tyvärr platt. Verket är tjockt och beskriver olika episoder från Berlin med olika personer som man får följa. Tyvärr tilltalade inte just detta verket mig. Då föredrar jag mycket hellre den lite tunnare boken Fotograferingens vackra historia där också korta minnes eller bildfragment beskrivs i korthet utifrån en kvinnas minne vid tiden för hennes sjukdom. När man skriver tjocka böcker som Minnenanteckningarnas bok kan det bli enormt maffigt och författaren tycker jag kan ställa sig frågan om verkligen alla de här orden behövs för att få fram kärnan i både handlingen och språket. Språket är inte dåligt, men handlingen ter sig något upprepande och språketfinner jag frånvarande.

Andra romaner av kända författare som jag har läst den här veckan är Ismail Kadares Bröllopet. Tyvärr är boken extremt tråkig i sitt språk och påminner mer om ett resereportage. En sorts vanlig prosa det kan bli för mycket av.

 

En annan kandidat till Nobelpriset i litteratur är Gerald Murnane. Jag läste enbart en av hans böcker som heter Sammetsvatten. Det är en novellsamling. Liksom Bröllopet av Kadare ovan består den här enbart av vanlig berättarprosa av vissa anekdoter som författaren på ett personligt plan tycker är märkvärdiga från sitt liv. Ganska ointressant.

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet och Egentligen är vi mycket lyckliga är två  diktsamlingar av Tua Forsström. Även vad gäller dessa kunde jag inte ta in dikterna. Ibland kanske det är jag som bara inte förstår lyrik. En del dikter tycker jag mycket om och känner varje ord utav, medan andra går mig rätt förbi.

Peter Handkes två böcker Mitt år i Ingenmansbukten och En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus har jag ingenting annat att säga om språket än att det är så opersonligt att jag finner böckerna som döda entitet.

Jon Fosses Melancholia skulle jag säga består av ett tätt prosaspråk utan finesser.

Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman skulle jag kalla för krånglig, pretentiös historia med ett platt, ointressant språk.

Marie Ndiayes Mitt instängda hjärta - vanlig bok. Inget märkvärdigt.

Les Murrays Dikter från den efterblivna landsbygden och Längre raklång. Australiensisk författare. Jag är oerhört kräsen idag eller så blir man det när man läser mycket. Murray finner jag vilsen i en mycket stor nation. Om jag ska vara ärlig förstår jag inte vad han menar eller vill säga. Allting känns bara enormt vilset. Han vet inte vad hans skriver om! Han är lite i Europa, lite i Asien och så i sitt hemland. Han vill framstå som en kosmopolitisk, men det går inte så bra. Det känns krystat.

Enrique Vila-Matas' Dublinesk. Jag tror jag blir helt tokig. Hur många författare ska anspela på James Joyces Ulysses egentligen? Hur många ska ha rätt att göra det och varför vill alla göra det? Antingen är det Homeros eller Joyce alla vill efterapa. Den här romanen handlar om vad jag förstår ett alterergo, en före detta förläggare Samuel Riba, som precis har sålt sitt förlag och ska gå vidare i livet. (Först och främst vill jag säga att språket inte är speciellt, vanlig prosa bara.) Riba önskar åka till Dublin som han alltid ha velat och uppleva Ulysses i verkligheten. (Vem vill inte det?) Detta hade kunnat bli bra. Det är bara det att Riba först kommer dit ganska så sent i boken. Under större delen av boken är det bara hans tankar om Dublin och resan dit som beskrivs och det är ett fåtal delar ur verket som beskrivs och på en mycket ytlig nivå. Han beskriver även vissa händelser i boken som han finner extra speciella, exempelvis kapitel sex då Bloom går på en begravning. Detta är mångt om mycket en hyllning till både förgångna och samtida författare. Antagligen känner Vila-Matas själv några av dem. Dock finner jag hela den här historien patetisk från början till slut.

Blodrikets bortersta gränser av Jan Magnusson om Paul Andersson

Det är genom Birgitta Stenberg som jag fick veta vem Paul Andersson var. En av Sveriges mycket stora poeter som tyvärr inte fick det erkännande som han borde ha fått, mycket beroende på att Andersson var drogberoende och kom från en sargad bakgrund som inte passade in i finlitteraturen. Dessutom verkade han ha varit oberäknelig på grund av sitt missbruk.  

Andersson var i unga år inspirerad av Arthur Rimbaud som man förstår när man läser hans dikter. Andersson ingick i ett litterärt sällskap kallad Metamorfosgruppen med tillhörande förlag. Tydligen var gruppen känd för drogmissbruk, vilket kan ha påverkat samhällets syn på deras alster. Dock är det fler än Andersson som slagit igenom på var sitt håll.

Anderssons uppväxt är så otroligt tragisk. Han var en sådan begåvad och vacker man som enbart blev 46 år gammal. Jag vet inte hur han dog, troligt kan det både handla om att kroppen sviktade, eller att  han fick i sig en överdos eller så tog han livet av sig. Det står ingenstans. Det hårda livet han levde hade kunnat tära på vem som helst.

Under Träden och andra dikter

Anderssons språk är mycket bildligt och han besjälar omgivningen som i strofen ur Den glömda staden: "för ögonblick av bly". s. 15. Just detta diktverk är inspirerat av Medelhavet och litteraturen däromkring; Homeros, Rimbaud, Euripides med mera. Det som skildras är havet, båtfärderna och det befästs ännu mer i de egennamn och epitet han använder. Han var ju en romantiker och det är mycket naturskildringar och andlighet och känslor som översvämmar dikterna.

Eller dikten I samma ögonblick:

"I samma ögonblick

förblödde en av havets vågor

i en sky av skum."   s. 16

Judiska motiv av Paul Andersson

I denna diktsamling står Israel i förgrunden. Landskapsskildringar följs av större motiv som livet och döden med bibliska preferenser. I detta förekommer existentiella frågor om vem jag är, varat och intet. Även här hämtar Andersson inspiration från den grekiska litteraturen där det förekom körer som förmedlade handlingen och drev allting framåt, så även här.

Paul Andersson, Rom 1966

Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o.

Det är ett mycket speciellt språk som förekommer i Djävulen på korset, det sprudlar och man känner verkligen omvärlden och alla människor som rör sig i den Kenyanska staden . Boken är en kritik mot kolonialismen. I västvärlden har vi Faust. Djävulen på korset har vad jag tror en språklig, afrikansk prägel. Allting blandas samman, även fast det är lätt att skilja de olika händelserna och karaktärerna åt. Språket och handlingen är mystisk och det gör det lite speciellt att läsa boken.

Drömmar i krigets skugga är en biografi av wa Thiongo'o och innehar inte samma sprudlande språk utan är mer en typisk berättarprosa. Stark skildring, men jag föredrar Djävulen på korset för dess konstnärliga kvaliteter.

 

Rim på liv och död av Amos Oz

Den här boken handlar om en man som vandrar omkring i Tel Aviv och tittar på olika personer som ha möter på staden och fantiserar ihop små historier om dem för sig själv. Detta hade verkligen kunnat bli bra, men jag finner den sexistisk. Mitt i en miljöbeskrivningen kan Oz börja tala om kvinnliga könsorgan som bröst då han uppdiktar historier om personerna. Jag finner detta otroligt konstigt. Varför ska man behöva ta in kvinnliga, sexuella attribut för att göra det intressant? Detta är vad just den här generationens manliga författare gör. De är sexistiska och kallar det konst. Det här sättet att skriva är inte modernt längre. Det är bara äckligt och gubbigt - kulturgubbeaktigt! 

Vad gäller språket finner jag det inte intressant, inte märkvärdigt. Handlingen i sig klingar av då författaren inte valde att lägga upp berättelsen så som jag själv hade gjort med mer fokus på realistisk omgivning istället för på fantasier. Dock är det intressant att leka med fiktion och verklighet och i vanliga fall brukar det vara bra, men den här gången tycke jag inte författaren har lyckats.

Lila Hibiskus och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Lila Hibiskus handlar om flickan Kambili som växer upp i Nigeria i en familj med en våldsam fader som slår och bestraffar familjen. Han intar en kolonial symbol för de vitas maktutövning i Nigeria som tidigare var en brittisk kolonialmakt. Språket är berättarprosa och jag anser inte att jag hittar ett afrikanskt språkdrag i boken. Kanske för att Nguzi Adichie växte upp även i USA och att hennes språk har den mer anglosaxisk prägel.

Det är en fruktansvärd historia om maktutövning. Det är även författarens debutbok. Jag måste läsa En halv gul sol någon gång!

Alla borde vara feminister.

 

 

Alla borde vara feminister består av ett tal som Ngozi Adichie höll på en konferens om Afrika. Jag kan tycka att det som sägs i talet får ses som en historia och en utveckling i en enskild persons övergång till att bli feminist. Allting är givitvis riktigt och det kräver att vi ständigt återupprepar det. Ibland kan jag uppfatta att språket är lite enkelt.

Berättelser från Vidderna av Annie Proulx

Den här novellsamlingen innehåller bland annat novellen "Brokeback Mountain" som gjordes till en fantastiskt film år 2006 med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Eftersom novellen blev film är det den som får hela novellsamlingen att sticka ut och då speciellt den novellen. De andra blir inte lika intressanta. I nyutgåvanorna av novellsamlingen har novellen Brokeback Mountain fått stå med på bokomslaget, vilket den inte gjorde tidigare.

Det är realistiska berättelse om fattigdomen i staten Wyoming i USA. Den handlar om fattiga ranchägare som försöker försörja sig i det kargiga klippiga bergen-landskapet. Det är beskrivningar om de udda personerna, de som inte passar in. Inte minst i den korta novellen "Nio mil till bensinpumpen". Novellerna följer ett ganska givet mönster. Ofta inleder Proulx med en beskrivning av omgivningen så läsaren förstår var man befinner sig. Miljön i sig avspeglar sig på karaktärerna som är med i novellerna. Man kan säga att först kommer lite miljöbeskrivning, sedan en karaktärsbeskrivning, lite dialog och så börjar det om på nytt igen. Novellerna utspelar sig både i nutid och dåtid.

Det är hemskt att behöva medge, men boken handlar om inskränktheten hos white trash. Personer som har fördomar, är outbildade, stannar kvar på en ort och inte kan ta sig vidare och bitterheten över det. De har inte råd att utbilda sig och istället blir de människor helt utan betydelse, knappt något ordentligt arbete, fattiga och fast på en belånad ranch eller ensamma i en trailer helt förbittrade över livet. Den här novellsamlingen motsätter idén om den amerikanska drömmen om att man gör sin egen rikedom bara man jobbar hårt.

Jag tycker tyvärr inte språket är tillräckligt intressant. Det är inte dåligt, men det har gjorts tidigare. Jag kan däremot uppskatta Proulx subtila skildringarna av katarsis som förekommer i varje novell. Det är proffsigt gjort och hon låter läsaren tänka själv och ibland är det så diffust beskrivet att man inte ens förstår vad som händer och man får läsa om stycket.

Citat:

"Det fanns ett slags öppet utrymme mellan vad han visste och vad han försökte tro, men det fanns ingenting att göra åt det, och kan man inte fixa det får man lov att stå ut med det." S. 256

Detta sista stycket i Brokeback Mountain och hela samlingen får på något sätt symbolisera dels Ennis och dels de andra karaktärernas anda och förhållningssätt i boken. Livet är som det är och man kan inte göra något åt det och bara bita ihop. Inte riktigt min filosofi, men är man fattig och på annat sätt utsatt är livet inte lika enkelt.

 

Vägen till Flandern av Claude Simon

Ja, den här boken var inte lätt! Jag har skummat den! Jag erkänner detta! Ja det är lite skamligt kanske, men jag gjorde i varje fall ett gott försök!

Vad som gör Vägen till Flandern svår:

I baksidestexten har förlaget skrivit att "berättelsen nästan är som en mosaik där alla tankar och minnen bildar en enhet", typ så låter citatet. Och ja, det är en osammanhängande berättelse utan tydliga fragment som är svårt att få något riktigt grepp om. Det påminner om en form av medvetandeström (stream of consciousness). Protagonisten befinner sig på ett ställe i verkligheten,
men i tanken är han på ett helt annat ställe. Det är minnena som drar i honom.

När jag gick in för att läsa romanen gjorde jag detta mycket ingående och tänkte att jag verkligen skulle närläsa den. Det var svårt att ens komma igenom de första sidorna. Det var bokstavligen fysiskt ansträngande för författaren sätter inte ut en enda punkt. Det tar 17 rader innan första punkten kommer och det ger intrycket av att det är mycket som händer och att det är en stress som vår karaktär upplever och den smittar av sig på läsaren något enormt. Varje gång jag försöker läsa den här boken höjs blodtrycket, just för att det inte förekommer några punkter. (Är det så med alla Simons böcker? Måste testa!) 

Ibland tror jag det handlar om ett tryckfel då punkt saknas, men stor bokstav inleder ju ändå frasen. Det är ett märkligt sätt att skriva. Boken handlar om fransmannen George som under andra världskriget i armén ska ta sig till den den belgiska gränsen för att hejda det tyska anfallet. Verklighet blandas med minnen och resultatet blir en ihopblandning av det som sker nu och det som har hänt. Rätt som det är befinner sig George i ett krigets landskap och i andra minuten tar minnena honom tillbaka till glada minnen, champagne, kärleken och kapplöpningsbanor. Det är svårt att hänga med och pauser kan vara nödvändigt om man inte är van vid språket.


Simon fick Nobelpriset i litteratur år 1985. Enligt litteraturforskare kom Simon att företräde den nya romanen som fokuserar mer på språk och form än själva berättelsen. Och det är ju så. Om bara språket är bra blir handlingen bra. Eller ska man säga att det är språket som formar berättelsen och antingen kan man göra det lätt för sig eller svårt och därmed mer intressant.

Levande poeters Uppsala - En antologi redigerad av Bo Gustavsson

Det är himla roligt att läsa om platser där man själv har varit på och sedan hör eller läser om vad andra tyckt om platsen, enligt mig. Just den här veckan gick jag in för att läsa poesi så jag plockade åt mig nio böcker med poesi av olika svenska författare och diktare.

Först ut är då Levande poeters Uppsala. Författarna har alla någon koppling till Uppsala. En del dikter är inte så specifika, medan andra är det mer och belyser faktiska platser i staden. Många författare har fått samma intryck av Uppsala som jag själv vilket är intressant. Det kan vara beskrivningar av de återkommande kajorna, snön, den gråa himlen eller klockornas spel från domkyrkan. Andra författare har då blivit mer ingående och skrivit om Öfre Slottsgatan som återkommer som strof i ett flertal av dikterna.

Jag tycker personligen inte om Uppsala. Det har jag inte varit sedan jag flyttade hit. Staden har brister som jag ser det och några av just dessa tankar om staden finner jag i antologin. Speciellt i dikterna "Mot centrum" av Björn Håkansson och "Uppsala i fågelperspektiv" av Ingmar Lemhagen är mina favoriter. Just att som Håkansson i dikten utbrista: "Vilka fria ytor!" eller Lemhagen som beskriver Uppsala stadsplanering som en spindel.

Det finns så klart fler fina dikter som "Overklig stad (Uppsala MCML)" av Folke Isaksson, "Vid Håga" by av Lars Bäckström, "Tystnader - En Uppsaladikt" av Karl-Gustaf Hildebrand och "Spegelbilden" av Göran Palm. Det är blandade intryck som förmedlas i dikterna. Bara för detta blir jag själv motiverad att skriva en dikt om hur jag uppfattar Uppsala, men då skulle det nog bara bli en bitter eller ironisk pamflett. Varför inte? Min dikt om Uppsala kommer här:

Välkommen till Uppsala! 

Välkommen till Sveriges fjärde största stad
med alla förväntade bekvämligheter och möjligheter
som det hade kunnat innebära.

Stad är belägen på ett ödsligt fält

där det alltid blåser och är kallt.

Snön kommer redan i oktober

för att försvinna till första advent

och återkomma i januari och februari.

Mitt i staden finns en mörk och snårig skog,

naturligtvis utan sjö, 

som man hade kunnat bygga hus i
och därmed öppna upp till fler fria ytor,

men man blir hemmablind.

Önskar du köpa villa där du och din familj kan bo

går inte det.

Villamattor tar plats från flerbostadshus, men du är

hjärtligt välkommen att köpa ut en tomt från kommunen 

om det finns någon i Storvreta, Vattholma, Gunsta

eller varför inte Knutby.

Sedan finns ju flerbostadshusen

i Uppsala såklart!

Önskar du ta med dig bilen till Uppsala är du välkommen,

men du kommer inte kunna använda den.

Parkeringen i staden kostar 30 kr per timme.

Ta bussen för 20 kronor enkel resa istället!

Odlingszon 4. Behöver jag säga mer?

Akademiska sjukhuset, 9 000 anställda,

varav 1 000 patienter i omlopp och liggande på sjukhuset

plus anhöriga.

Ett parkeringsgarage med 500 platser, 45 kr/dygn för anställda

och för besökare 24 timmar om dygnet. Platserna är tagna

klockan 08:00 så var ute i god tid! Som anhörig har du kanske 

inte råd att utnyttja hela besökstiden så stanna enbart en timme.

Jobbar du kväll finns det inga platser att få tag på 12:30. Ta bussen!

Så, om du bosätter dig här efter att ha läst det ovan måste

du antingen komma från ett mycket värre ställe eller

är du student. Jag säger en sak: Vänd om mot Lund medan du kan! 

Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Den här kvinnan var en speciell personlighet som inte minst speglar sig i hennes dikter. De är utlämnande och eget och även fast jag inte vill tycka om dikterna, så är jag ganska så förtjust i dem för de är långt ifrån tråkiga.

Tidigare i år visades serien Det mest förbjudna om Thorvalls liv i SVT med Cilla Thorell i huvudrollen. Hon gjorde den rollen jättebra och förmedlade verkligen bilden av hur Thorvall var som person. Även om jag inte själv beundrar Thorvall måste jag säga att hon var en speciell kvinna som axlade en egen karriär. Hon verkade inte ha varit en bra mamma och inte direkt en förebild. Feminist vet jag inte om jag skulle kalla henne. Dock kan jag ändå tycka att det är bra att hon var öppen om sitt sexliv. Det är ju lite mer så man är idag. Det är inte bara män som ska skriva om vilka de har ihop det med, utan kvinnor har rätt att göra det också.

Dikterna är bra och dåliga på samma gång, men de ger små inblickar i hennes liv och känsloliv och är därmed mycket personliga. Dikterna är därmed inte så neutrala anser jag. Sedan skrev hon dikter som är mindre trevliga som Till salu där hon säljer ut sin man och sina barn. Vilken mamma gör det? Eller dikten En dag skiter jag i det. Mycket handlar om sex som dikten Fula ord är så sköna" och Sådana unga män med mera. Formen är enkel, men på grund av att hon är så utelämnande blir det ganska intressant.

Lugn, Szymborska och Södergran

Hej då, ha det så bra! - Dikter av Kristina Lugn

Jag har läst lite av Lugn tidigare. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om hennes diktverk Om ni hör ett skott som jag tolkade utifrån ett queerperspektiv. I Hej då, ha det så bra! är det det vardagliga måstena och normerna som dikten kretsar kring. Äktenskapet förekommer ofta i Lugns dikter, kvinnan som är fast hos mannen som håller henne nere men också samhället. Kvinnan är ensam i vardagstristessen som i stycket nedan. Hon vill en massa saker, men det är svårt för hon är kvinna.

Kvinnosläktet.

Knivstället.

Köksbänken.

Känsloflödet. 

Kylskåpet.               S. 16

Nära ögat av Wislawa Szymborska

Nobelpristagare i litteratur år 1996, en av de få kvinnligare författare som fått det. Diktsamlingen är spretig, men det är människans grymhet och den svages upplösning som står i fokus i dikterna. Även det sargade landskapet av aska, eld, liken etc. Jag kan inte ajälv uppskatta det här tyvärr. 

 

Vaxdukshäftet av Edith Södergran 

En fantastiskt diktare och feminist. Många bildliga inslag återkommer i Södergrans dikter; trädgården, skogen, hennes lärare Henri Cottier. Mycket ter sig i drömmar och abstrakta naturskildringar som ur dikten Framtiden: 

"Ur jorden spirar säd av annat slag. 

Det växer fram en ny och lycklig ätt

Av unga, med het blick och raska tag,

Som icke frågar utan tar sig rätt.

Den unga, djärva kvinnan sluter opp.

 

 

 

Dikter av Majken Johansson

Att se Johansson sorgsen på omslagsbilden till hennes antologi i sin uniform från Frälsningsarmén är så oerhört tragiskt. Den där jävla bonneten som hon har på sig! Denna stackars kvinna; fosterbarn, oerhört begåvad, alkoholist med depressioner och ångest samt homosexuell under mitten av 1900-talet i Sverige - inte helt lätt. Man vill bara rädda henne och ta henne till sig hem.

Dikterna är kantrade av skam. Tyckte Johansson att hon syndade? Många av dikterna har religiösa anspelningar, himlen och helvete. Djävulen återkommer flera gånger i hennes dikter. De dikter som jag finner intressantast rent stilistiskt i antologin är de från samlingen Liksom överlämnad från år 1965. Däri förekommer även dikten Novellette som innehar en helt annorlunda struktur av språket och sätt att leka med fraser och ord som inte förekommit tidigare i hennes dikter. Dikten är lång och Johansson leker med orden. Inte minst i själva titeln som anspelar på en kortare och något nättare  novell. Jag tänker på Nabokov som kallade sin Lolita för nymfett, en något nättare form av nymf.

Litteraturvetaren Paul Tengart har i sin bok Litteraturteori valt just dikten Novellette av Johansson där han vill visa hur dikten kan tolkas på olika sätt beroende på litteraturteori. När jag läste litteraturvetenskap vet jag att min lärare gjorde samma sak. Vi fick analysera vart stycke efter en teori. Jag vet att något stycke var mer marxistiskt, något annat var strukturalistiskt medan något annat var queerteori. Tengart har även gjort analyserna i sin bok. Kapitlet som var queer kommer jag specifikt ihåg för det var skrivet lite speciellt. Det stycket är det andra och lyder så här:

"Långa kvällar svepte strålkastarljus

över Sorgenfri.

Pojkarna kom vinande i stora skinnhandskar

med hög krage. Att bli förd

några varv runt banan

av ett par kraghandskade mot skulderbladet

blev mera värt än lilla a i räkning.

En hette Olle och vågade ha snaggat hår

när de andra började med långt.

Han gick i läroverket och vita strumpor."

Just det här med att gå med snaggat hår och i läroverket och vita strumpor kan tolkas som ett queerdrag, att Olle står ut från mängden.

Ida. En roman av Gertrude Stein

Stein var helt klart före sin tid och Ida är både bra och intressant. Ofta när man talar om Stein brukar man ofta säga: "jaja, hon var lite tokig", men det är inte sant. Hon är riktigt, riktigt bra och har ett mycket unikt språk. Romanen handlar om Ida, en kvinna, en tvilling, som inte är en tvilling, som har en hund som heter Kärlek eller så heter den något annat. Är Ida också Winnie eller är tvillingen på riktigt? Ida förflyttar sig en stor del över USA och bor på olika ställen; Washington, Ohio, Texas, Wyoming etc. Ibland blir Ida nästan en del av själva staterna, i alla fall besjälar hon staterna då exempelvis meningarna kan vara så här:"hon var inte Ida hon var Virginia." S. 50

I boken förekommer det mycket upprepningar av ord. Det kan uppfattas som ett tryckfel, men det ska vara precis så och är en del av Steins stildrag. I förordet står det att det att detta ibland korta språk kan påminna om filmtagningar. Ofta sker en sekvens som sker direkt på nytt fast i annan tappning. Som läsare vet man inte riktigt vad som händer för romanen är full av omtagningar, mycket filmiskt framställt språk. Scenerna är ofta tydliga och påminner lite om scenografier.

Ida är en unik, speciell personlighet som utgör hela romanen. Det är inte meningen att det ska finnas en riktig logik utan hädelseförloppet är flytande. Stein skriver postmodernistiskt och efter att ha läst mycket traditionell prosa måste man ta till något som gör litteraturen intressant.

Det finns mycket litteraturforskning på romanen och det finns olika teorier om exempelvis vad Stein vill mena med allting samt vad eller vem Ida är eller står för. De flesta litteraturvetares slutstas verkar vara att Ida är en realistiskt roman, vilket jag kan hålla med om, men språket skulle jag säga är absurt. Hon har med andra ord blandat realism med orealism. Det finns en teori om att Ida lider av dissociationssyndrom i att hon avskärmar sig från omvärlden och intar olika karaktärsdrag. Just val av namnet Ida finns det också en massa teorier om. Jag själv tänkte på delstaten Idaho i USA. Karaktären Ida kommer från Montana, men hon vill egentligen inte komma från Montana utan från Virginia. Men tanke på Idas dissociativa och egentligen icke-existerande, konstanta karaktär lekar jag med ordleken "Ida vem?" = Ida-ho som Ida who? = Idaho. Med tanke på uppradandet av olika delstater tycker jag Idaho som "Ida-vem" är en ganska bra förklaring, men vem hon är egentligen. Är det Stein själv? Jag tror att Stein vill leka med oss läsare en aning och att man ska se Ida som ett litet konstverk.

Citat:

"En dag gick Ida för att köpa skor. Hon tyckte om att titta på gula skor när hon skulle köpa röda. Hon tyckte om att titta på svarta skor när hon inte skulle köpa några skor alls." S. 31