Utvandrarna av Vilhelm Moberg

Jag har haft fördomar om Utvandrarserien - att den skulle vara tråkig, högtravande och därför inte vågat läsa den. Men nu äntligen kom jag mig för det och jag absolut älskar den första boken i serien!

Tegelstensböcker kan man bli avskräckta att läsa, men Utvandrarna var verkligen lätt att läsa trots det mycket tunga ämnet. Det är en del av vår historia som alla svenskar borde ta till sig, att vårt folk har livnärt sig på salt sill och korngröt till exempel!

Boken i liberalistisk och Karl Oskar företräder den sanna liberalen som lämnar  förmyndarlandet Sverige för Nordamerika där man rår om sig själv. Hans inställning, att genom hårt arbete så kommer man dit man vill, är denna bokens övergripande tema. Karl Oskar vänder kyrkan ryggen på sätt och vis eller han prioriterar inte sin tro som många andra i romanen gör. Han tror på orsak och verkan och inte på ödet eller religiösa floskler. Det är Karl Oskar som det går bäst för av alla utvandrare. Han överlever de andra utvandrarna och lyckas bygga upp ett stort jordbruk och bilda en stor familj.

Robert är en mycket annan intressant karaktär. Även fast Robert är en mycket klyftig är han ganska lättjefull och det är hans last som gör att det går dåligt för honom. Han är samtidigt ärelysten, men vill inte jobba hårt för att komma dit utan tror att om han går genvägar kommer det att lösa sig ändå. Det är genom hans last som hans bonde slår honom på örat så han får tinnitus. Istället för att hjälpa Karl Oskar med den nya marken i Nordamerika, beger han sig till Kalifornien för att gräva guld. Vilket leder till att han insjuknar och senare avlider.

Kristina är den gudfruktiga som följer sin make och lyder hans vilja. Samtidigt är hon en stark kvinna som gör som hon själv vill och vågar säga sin egen mening. Moberg framhäver kvinnans lust i boken som jag tycker är bra. Dock tror inte Kristina på orsak och verkan utan överlåter sitt öde i Guds händer, vilket också medför att hon går bort tidigare än Karl Oskar i barnsäng.

Efter att ha försökt läsa Ulysses var det en fröjd att läsa Utvandrarna som är betydligt mer rationell om man kan säga det om en roman. Inga konstigheter, ingen läsare stängs utanför utan alla kan följa med i språket.

Ulysses: Del 2: Kapitel 11

Ulysses: Del 2: Kapitel 11 (Sirener)

Kapitlet inleds med en sorts hexameters-vers. Vad som är speciellt är att här för första gången är det två kvinnor som konverserar varandra på en pub i staden och spanar på killar. Tydligen verkar de arbeta på puben.

På puben sitter några gäster, bland annat.

I elfte sången i Odysséen kommer Odysseus ned i underjorden där han träffar på bland annat Akilles, Patroklos, Agamemnon och Ajas mm.

Hur exakt Joyce har valt att som sagt anspela på Odysséen genom sina kapitel är inte helt klockrent. Kan det vara så att han har ändrat om i kronologin? Jag kan förstå att just Joyce kapitel kanske anspelar på Sirenerna, men dessa dyker först upp i sång nr 12.

Brideshead revisited - En förlorad värld av Evelyn Waugh

Nu har jag även läst boken! Den var precis som filmen. Jag såg filmen först för några år sedan. Jag ska fatta mig kort. Filmen ger inte mycket över för fantasin eller om man ska säga tvärtom. Allt som förekommer eller inte förekommer i romanen förekommer på samma sätt i filmen.

Är Lord Marchmain homosexuell? Sebastian är det och även en suput, man ärver ju allting. Modern Lady Marchmain tycker jag får för mycket skuld till allas olyckliga öden. Jag anser att hon är god och har valt att leva på et sätt som dock inte passar hennes barn. Det glada 20-talet och katolicism går ej ihop. Dock är det inte moderns fel att det går som det går för barnen, utan de bär själva ansvar. Att Lady Marchmain framställs som den onda häxan är fel. Vem var det som övergav familjen och inte tog ansvar? Jo fadern! Den enda som tar Lady Marchmain i försvar är Cara, faderns älskarinna. I en mening i romanen påstår hon att Alex inte älskar henne, utan enbart stannar hos henne för att hon skyddar honom från Lady Marchmain. Cara är den enda som förstår vad som verklingen händer och hon förutspår hela framtiden när hon talar med Charles i Venedig.

Att vara kataolik tror jag är mycket svårt. Det är ett helt företag med regler som man ska förhålla sig till. Alla böner till rosenkransen med mera. Hur lång tid tar inte detta? Man ska helst be varje dag, men minst en gång i veckan. Att vara så djupt troende anser jag är irrationellt, speciellt då man innehar åsikter som strider mot moderna värderingar som exempelvis sex före äktenskapet, fri rätt till abort och accepterande av homosexuella. 

Jag träffade en katolik en gång. Vederbörande mådde ej bra då hen var tvungen att leva upp till religionens hårda krav. Hen gick hos psykolog en gång i veckan där hen gjorde upp med sin barndom och varför just hen hade drabbats av att ha föräldrar som inte kunde ta hand om henom. När jag hörde att även föräldrarna var fostrade inom katolska tron och modern blev mamma vid 16 års ålder, tänkte jag att detta onda hjul kan fortgå i all oändlighet. Ingen verkar vilja lösa det hela med att konvertera till protestantismen som hade varit det mest rationella. Vad är det med folk?

Ulysses: Del 2: Kapitel 10

Ulysses: Del 2: Kapitel 10 (Wandering Rocks)

1. I detta kapitel består styckena av små episoder avskilda av små vinjetter. De kan framstå som noveller, men är lite för korta för det. Kapitlet inleds med att superioren John Conmee S J går ut och får en sväng. Han träffar lite personer han pratar med...

2. Sedan kommer Corny Kelleher ( begravningsetreprenör???) tuggar på ett halmstrå och pratar med en konstapel han träffar på.

3. Enbent sjöman tigger pengar. Vet dock ej var...på en pub?

4. Katey och Boody Dedalus kommer hem och ska äta ärtsoppa. Skenheliga....

5. Blazes Boylan är i en butik och handlar.

6. Almidano Artifoni ja...

7. Miss Dunn gömmer undan en bok, sekreterare.

8. Ned Lamert ... Ja...

9. Tom Rochford...

10. Mr Bloom är i bokaffären och införskaffar Syndens sötma...

11. Lakejen vid Dillons...

12. Mr Kernan...

13. Stephen Dedalus...

14. Fader Cowley och Simon Dedalus börjar prata...

15. Martin Cunningham...

16. Buck Mulligam...

17. Almidano Artifoni igen...

18. Patrick Aloysius Dignam...

19. William Humble...

Detta kapitlet behöver man ha läst Odyssén (tror jag) för att förstå. Dock läste jag första kapitlet i Odyssén och det var inte glasklart. Behöver köpa en antologi om Ulysses, nu var man får tag i den. Vem är den stora litteraturprofessor som har tagit sig an detta mastodontverk?

I vilket fall som helst uppskattar jag inte att läsa detta för jag begriper mig inte på det. Om Ulysses ska ses som en avbild av Odyssén kan man inte uppskatta den förrän det första verket har blivit avklarat. Jag förstår inte vad dessa personer som figurerar i kapitel 10 har för betydelse. Det är ointressant. Leonard Bloom är den enda personen som jag tycker läsaren har fått någon form av förankring till. Just kanske för att han får porträttera Odysseus själv.

I tionde sången berättar Odysseus om sin vistelse på Eolus och om vindarnas konung. Han får en säck av honom med en massa vindar och Odysseus besättningsmän är så nyfikna att de öppnar säcken varmed de skeppet  far iväg från den skönjande ön Itaka. Han far iväg tillbaka till Eolusön och kommer till lestrygonerna som förstör många av hans skepp. På det enda kvarvarande kommer han till ön Ajaje där han möter nymfen Kirke som med en vindryck förvandlar hans män till svin. Odysseus undgår detta och tvingar henne omvandla tillbaka sina män genom sitt trollspö och det sker. Odysseus förälskar sig i Kirke och stannar året ut på ön tills han tröttnar. Innan han ger sig iväg hem ber hon honom få sitt öde utsett i Hades.

Ulysses: Del 2: Kapitel 9

Ulysses:Del 2: Kapitel 9 (Scylla and Charybdis)

Om jag tyckte det föregående kapitlet var tråkigtät det inget emot detta mycket långa och högdragna kapitel. Detta kapitel är typiskt manligt skulle jag påstå, skrivet på ett typiskt manligt sätt. Episoden utspelar sig på biblioteket i Dublin där, vad jag tror, ett litterärt sällskap sitter och diskuterar västerländsk kanonlitteratur, Goethe, Aristoteles, Platon, Shakespeare, Milton etc. Att behöva läsa detta  tjit chattande av pompösa män (osäker på om det förekommer ngn kvinna) är så oerhört tråkigt. Det förekommer en långt orerande om Hamlet och ja...vad ska man säga. Det tillför inget.

Anledningen att kapitlet är så typiskt manligt är för att det förekommer en massa onödig information i det som ofta upprepas i romanen senare, ofta yttrat av just män. En del män (såklart inte Sartre och Camus) tycker att deras språk eller den information de bär på är så himla märkvärdig och att de tror att andra människor är intresserade av det de har att säga. Dessa män tror med andra ord att det de har att säga är av vikt. Man känner igen desssa författare ganska så snabbt för språket är patetiskt dravel paketerat i tegelstensformat som ingen någonsin läser ut på grund av det ärkepeckoral som det utgör. Om detta har att göra med att en del män lider av extrem hybris kan man spekulera vidare i - jag uppmuntrar det.

Jag försökte läsa Per Wästbergs Erik och Margot för några dagar sedan. Det var inte många sidor jag hann med förrän det gick upp för mig att Westerberg var en sådan författare. Andra mer typiska är Ulf Lundell med sin Jack där varje sida är den andra lik. Det verket hade varit ett mästerverk om man hade rationaliserat ned boken till hundra sidor. Då hade den plötsligt blivit vacker.

I nionde sången berättar Odysseus om sin hemfärd från Troja. Han pratar bland annat om Cykloperna, cikonerna och lotofagerna.