Blodrikets bortersta gränser av Jan Magnusson om Paul Andersson

Det är genom Birgitta Stenberg som jag fick veta vem Paul Andersson var. En av Sveriges mycket stora poeter som tyvärr inte fick det erkännande som han borde ha fått, mycket beroende på att Andersson var drogberoende och kom från en sargad bakgrund som inte passade in i finlitteraturen. Dessutom verkade han ha varit oberäknelig på grund av sitt missbruk.  

Andersson var i unga år inspirerad av Arthur Rimbaud som man förstår när man läser hans dikter. Andersson ingick i ett litterärt sällskap kallad Metamorfosgruppen med tillhörande förlag. Tydligen var gruppen känd för drogmissbruk, vilket kan ha påverkat samhällets syn på deras alster. Dock är det fler än Andersson som slagit igenom på var sitt håll.

Anderssons uppväxt är så otroligt tragisk. Han var en sådan begåvad och vacker man som enbart blev 46 år gammal. Jag vet inte hur han dog, troligt kan det både handla om att kroppen sviktade, eller att  han fick i sig en överdos eller så tog han livet av sig. Det står ingenstans. Det hårda livet han levde hade kunnat tära på vem som helst.

Under Träden och andra dikter

Anderssons språk är mycket bildligt och han besjälar omgivningen som i strofen ur Den glömda staden: "för ögonblick av bly". s. 15. Just detta diktverk är inspirerat av Medelhavet och litteraturen däromkring; Homeros, Rimbaud, Euripides med mera. Det som skildras är havet, båtfärderna och det befästs ännu mer i de egennamn och epitet han använder. Han var ju en romantiker och det är mycket naturskildringar och andlighet och känslor som översvämmar dikterna.

Eller dikten I samma ögonblick:

"I samma ögonblick

förblödde en av havets vågor

i en sky av skum."   s. 16

Judiska motiv av Paul Andersson

I denna diktsamling står Israel i förgrunden. Landskapsskildringar följs av större motiv som livet och döden med bibliska preferenser. I detta förekommer existentiella frågor om vem jag är, varat och intet. Även här hämtar Andersson inspiration från den grekiska litteraturen där det förekom körer som förmedlade handlingen och drev allting framåt, så även här.

Paul Andersson, Rom 1966

Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o.

Det är ett mycket speciellt språk som förekommer i Djävulen på korset, det sprudlar och man känner verkligen omvärlden och alla människor som rör sig i den Kenyanska staden . Boken är en kritik mot kolonialismen. I västvärlden har vi Faust. Djävulen på korset har vad jag tror en språklig, afrikansk prägel. Allting blandas samman, även fast det är lätt att skilja de olika händelserna och karaktärerna åt. Språket och handlingen är mystisk och det gör det lite speciellt att läsa boken.

Drömmar i krigets skugga är en biografi av wa Thiongo'o och innehar inte samma sprudlande språk utan är mer en typisk berättarprosa. Stark skildring, men jag föredrar Djävulen på korset för dess konstnärliga kvaliteter.

 

Rim på liv och död av Amos Oz

Den här boken handlar om en man som vandrar omkring i Tel Aviv och tittar på olika personer som ha möter på staden och fantiserar ihop små historier om dem för sig själv. Detta hade verkligen kunnat bli bra, men jag finner den sexistisk. Mitt i en miljöbeskrivningen kan Oz börja tala om kvinnliga könsorgan som bröst då han uppdiktar historier om personerna. Jag finner detta otroligt konstigt. Varför ska man behöva ta in kvinnliga, sexuella attribut för att göra det intressant? Detta är vad just den här generationens manliga författare gör. De är sexistiska och kallar det konst. Det här sättet att skriva är inte modernt längre. Det är bara äckligt och gubbigt - kulturgubbeaktigt! 

Vad gäller språket finner jag det inte intressant, inte märkvärdigt. Handlingen i sig klingar av då författaren inte valde att lägga upp berättelsen så som jag själv hade gjort med mer fokus på realistisk omgivning istället för på fantasier. Dock är det intressant att leka med fiktion och verklighet och i vanliga fall brukar det vara bra, men den här gången tycke jag inte författaren har lyckats.

Lila Hibiskus och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Lila Hibiskus handlar om flickan Kambili som växer upp i Nigeria i en familj med en våldsam fader som slår och bestraffar familjen. Han intar en kolonial symbol för de vitas maktutövning i Nigeria som tidigare var en brittisk kolonialmakt. Språket är berättarprosa och jag anser inte att jag hittar ett afrikanskt språkdrag i boken. Kanske för att Nguzi Adichie växte upp även i USA och att hennes språk har den mer anglosaxisk prägel.

Det är en fruktansvärd historia om maktutövning. Det är även författarens debutbok. Jag måste läsa En halv gul sol någon gång!

Alla borde vara feminister.

 

 

Alla borde vara feminister består av ett tal som Ngozi Adichie höll på en konferens om Afrika. Jag kan tycka att det som sägs i talet får ses som en historia och en utveckling i en enskild persons övergång till att bli feminist. Allting är givitvis riktigt och det kräver att vi ständigt återupprepar det. Ibland kan jag uppfatta att språket är lite enkelt.

Berättelser från Vidderna av Annie Proulx

Den här novellsamlingen innehåller bland annat novellen "Brokeback Mountain" som gjordes till en fantastiskt film år 2006 med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Eftersom novellen blev film är det den som får hela novellsamlingen att sticka ut och då speciellt den novellen. De andra blir inte lika intressanta. I nyutgåvanorna av novellsamlingen har novellen Brokeback Mountain fått stå med på bokomslaget, vilket den inte gjorde tidigare.

Det är realistiska berättelse om fattigdomen i staten Wyoming i USA. Den handlar om fattiga ranchägare som försöker försörja sig i det kargiga klippiga bergen-landskapet. Det är beskrivningar om de udda personerna, de som inte passar in. Inte minst i den korta novellen "Nio mil till bensinpumpen". Novellerna följer ett ganska givet mönster. Ofta inleder Proulx med en beskrivning av omgivningen så läsaren förstår var man befinner sig. Miljön i sig avspeglar sig på karaktärerna som är med i novellerna. Man kan säga att först kommer lite miljöbeskrivning, sedan en karaktärsbeskrivning, lite dialog och så börjar det om på nytt igen. Novellerna utspelar sig både i nutid och dåtid.

Det är hemskt att behöva medge, men boken handlar om inskränktheten hos white trash. Personer som har fördomar, är outbildade, stannar kvar på en ort och inte kan ta sig vidare och bitterheten över det. De har inte råd att utbilda sig och istället blir de människor helt utan betydelse, knappt något ordentligt arbete, fattiga och fast på en belånad ranch eller ensamma i en trailer helt förbittrade över livet. Den här novellsamlingen motsätter idén om den amerikanska drömmen om att man gör sin egen rikedom bara man jobbar hårt.

Jag tycker tyvärr inte språket är tillräckligt intressant. Det är inte dåligt, men det har gjorts tidigare. Jag kan däremot uppskatta Proulx subtila skildringarna av katarsis som förekommer i varje novell. Det är proffsigt gjort och hon låter läsaren tänka själv och ibland är det så diffust beskrivet att man inte ens förstår vad som händer och man får läsa om stycket.

Citat:

"Det fanns ett slags öppet utrymme mellan vad han visste och vad han försökte tro, men det fanns ingenting att göra åt det, och kan man inte fixa det får man lov att stå ut med det." S. 256

Detta sista stycket i Brokeback Mountain och hela samlingen får på något sätt symbolisera dels Ennis och dels de andra karaktärernas anda och förhållningssätt i boken. Livet är som det är och man kan inte göra något åt det och bara bita ihop. Inte riktigt min filosofi, men är man fattig och på annat sätt utsatt är livet inte lika enkelt.

 

Vägen till Flandern av Claude Simon

Ja, den här boken var inte lätt! Jag har skummat den! Jag erkänner detta! Ja det är lite skamligt kanske, men jag gjorde i varje fall ett gott försök!

Vad som gör Vägen till Flandern svår:

I baksidestexten har förlaget skrivit att "berättelsen nästan är som en mosaik där alla tankar och minnen bildar en enhet", typ så låter citatet. Och ja, det är en osammanhängande berättelse utan tydliga fragment som är svårt att få något riktigt grepp om. Det påminner om en form av medvetandeström (stream of consciousness). Protagonisten befinner sig på ett ställe i verkligheten,
men i tanken är han på ett helt annat ställe. Det är minnena som drar i honom.

När jag gick in för att läsa romanen gjorde jag detta mycket ingående och tänkte att jag verkligen skulle närläsa den. Det var svårt att ens komma igenom de första sidorna. Det var bokstavligen fysiskt ansträngande för författaren sätter inte ut en enda punkt. Det tar 17 rader innan första punkten kommer och det ger intrycket av att det är mycket som händer och att det är en stress som vår karaktär upplever och den smittar av sig på läsaren något enormt. Varje gång jag försöker läsa den här boken höjs blodtrycket, just för att det inte förekommer några punkter. (Är det så med alla Simons böcker? Måste testa!) 

Ibland tror jag det handlar om ett tryckfel då punkt saknas, men stor bokstav inleder ju ändå frasen. Det är ett märkligt sätt att skriva. Boken handlar om fransmannen George som under andra världskriget i armén ska ta sig till den den belgiska gränsen för att hejda det tyska anfallet. Verklighet blandas med minnen och resultatet blir en ihopblandning av det som sker nu och det som har hänt. Rätt som det är befinner sig George i ett krigets landskap och i andra minuten tar minnena honom tillbaka till glada minnen, champagne, kärleken och kapplöpningsbanor. Det är svårt att hänga med och pauser kan vara nödvändigt om man inte är van vid språket.


Simon fick Nobelpriset i litteratur år 1985. Enligt litteraturforskare kom Simon att företräde den nya romanen som fokuserar mer på språk och form än själva berättelsen. Och det är ju så. Om bara språket är bra blir handlingen bra. Eller ska man säga att det är språket som formar berättelsen och antingen kan man göra det lätt för sig eller svårt och därmed mer intressant.

Levande poeters Uppsala - En antologi redigerad av Bo Gustavsson

Det är himla roligt att läsa om platser där man själv har varit på och sedan hör eller läser om vad andra tyckt om platsen, enligt mig. Just den här veckan gick jag in för att läsa poesi så jag plockade åt mig nio böcker med poesi av olika svenska författare och diktare.

Först ut är då Levande poeters Uppsala. Författarna har alla någon koppling till Uppsala. En del dikter är inte så specifika, medan andra är det mer och belyser faktiska platser i staden. Många författare har fått samma intryck av Uppsala som jag själv vilket är intressant. Det kan vara beskrivningar av de återkommande kajorna, snön, den gråa himlen eller klockornas spel från domkyrkan. Andra författare har då blivit mer ingående och skrivit om Öfre Slottsgatan som återkommer som strof i ett flertal av dikterna.

Jag tycker personligen inte om Uppsala. Det har jag inte varit sedan jag flyttade hit. Staden har brister som jag ser det och några av just dessa tankar om staden finner jag i antologin. Speciellt i dikterna "Mot centrum" av Björn Håkansson och "Uppsala i fågelperspektiv" av Ingmar Lemhagen är mina favoriter. Just att som Håkansson i dikten utbrista: "Vilka fria ytor!" eller Lemhagen som beskriver Uppsala stadsplanering som en spindel.

Det finns så klart fler fina dikter som "Overklig stad (Uppsala MCML)" av Folke Isaksson, "Vid Håga" by av Lars Bäckström, "Tystnader - En Uppsaladikt" av Karl-Gustaf Hildebrand och "Spegelbilden" av Göran Palm. Det är blandade intryck som förmedlas i dikterna. Bara för detta blir jag själv motiverad att skriva en dikt om hur jag uppfattar Uppsala, men då skulle det nog bara bli en bitter eller ironisk pamflett. Varför inte? Min dikt om Uppsala kommer här:

Välkommen till Uppsala! 

Välkommen till Sveriges fjärde största stad
med alla förväntade bekvämligheter och möjligheter
som det hade kunnat innebära.

Stad är belägen på ett ödsligt fält

där det alltid blåser och är kallt.

Snön kommer redan i oktober

för att försvinna till första advent

och återkomma i januari och februari.

Mitt i staden finns en mörk och snårig skog,

naturligtvis utan sjö, 

som man hade kunnat bygga hus i
och därmed öppna upp till fler fria ytor,

men man blir hemmablind.

Önskar du köpa villa där du och din familj kan bo

går inte det.

Villamattor tar plats från flerbostadshus, men du är

hjärtligt välkommen att köpa ut en tomt från kommunen 

om det finns någon i Storvreta, Vattholma, Gunsta

eller varför inte Knutby.

Sedan finns ju flerbostadshusen

i Uppsala såklart!

Önskar du ta med dig bilen till Uppsala är du välkommen,

men du kommer inte kunna använda den.

Parkeringen i staden kostar 30 kr per timme.

Ta bussen för 20 kronor enkel resa istället!

Odlingszon 4. Behöver jag säga mer?

Akademiska sjukhuset, 9 000 anställda,

varav 1 000 patienter i omlopp och liggande på sjukhuset

plus anhöriga.

Ett parkeringsgarage med 500 platser, 45 kr/dygn för anställda

och för besökare 24 timmar om dygnet. Platserna är tagna

klockan 08:00 så var ute i god tid! Som anhörig har du kanske 

inte råd att utnyttja hela besökstiden så stanna enbart en timme.

Jobbar du kväll finns det inga platser att få tag på 12:30. Ta bussen!

Så, om du bosätter dig här efter att ha läst det ovan måste

du antingen komma från ett mycket värre ställe eller

är du student. Jag säger en sak: Vänd om mot Lund medan du kan! 

Jag är en grön bänk i Paris av Kerstin Thorvall

Den här kvinnan var en speciell personlighet som inte minst speglar sig i hennes dikter. De är utlämnande och eget och även fast jag inte vill tycka om dikterna, så är jag ganska så förtjust i dem för de är långt ifrån tråkiga.

Tidigare i år visades serien Det mest förbjudna om Thorvalls liv i SVT med Cilla Thorell i huvudrollen. Hon gjorde den rollen jättebra och förmedlade verkligen bilden av hur Thorvall var som person. Även om jag inte själv beundrar Thorvall måste jag säga att hon var en speciell kvinna som axlade en egen karriär. Hon verkade inte ha varit en bra mamma och inte direkt en förebild. Feminist vet jag inte om jag skulle kalla henne. Dock kan jag ändå tycka att det är bra att hon var öppen om sitt sexliv. Det är ju lite mer så man är idag. Det är inte bara män som ska skriva om vilka de har ihop det med, utan kvinnor har rätt att göra det också.

Dikterna är bra och dåliga på samma gång, men de ger små inblickar i hennes liv och känsloliv och är därmed mycket personliga. Dikterna är därmed inte så neutrala anser jag. Sedan skrev hon dikter som är mindre trevliga som Till salu där hon säljer ut sin man och sina barn. Vilken mamma gör det? Eller dikten En dag skiter jag i det. Mycket handlar om sex som dikten Fula ord är så sköna" och Sådana unga män med mera. Formen är enkel, men på grund av att hon är så utelämnande blir det ganska intressant.

Lugn, Szymborska och Södergran

Hej då, ha det så bra! - Dikter av Kristina Lugn

Jag har läst lite av Lugn tidigare. Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om hennes diktverk Om ni hör ett skott som jag tolkade utifrån ett queerperspektiv. I Hej då, ha det så bra! är det det vardagliga måstena och normerna som dikten kretsar kring. Äktenskapet förekommer ofta i Lugns dikter, kvinnan som är fast hos mannen som håller henne nere men också samhället. Kvinnan är ensam i vardagstristessen som i stycket nedan. Hon vill en massa saker, men det är svårt för hon är kvinna.

Kvinnosläktet.

Knivstället.

Köksbänken.

Känsloflödet. 

Kylskåpet.               S. 16

Nära ögat av Wislawa Szymborska

Nobelpristagare i litteratur år 1996, en av de få kvinnligare författare som fått det. Diktsamlingen är spretig, men det är människans grymhet och den svages upplösning som står i fokus i dikterna. Även det sargade landskapet av aska, eld, liken etc. Jag kan inte ajälv uppskatta det här tyvärr. 

 

Vaxdukshäftet av Edith Södergran 

En fantastiskt diktare och feminist. Många bildliga inslag återkommer i Södergrans dikter; trädgården, skogen, hennes lärare Henri Cottier. Mycket ter sig i drömmar och abstrakta naturskildringar som ur dikten Framtiden: 

"Ur jorden spirar säd av annat slag. 

Det växer fram en ny och lycklig ätt

Av unga, med het blick och raska tag,

Som icke frågar utan tar sig rätt.

Den unga, djärva kvinnan sluter opp.

 

 

 

Dikter av Majken Johansson

Att se Johansson sorgsen på omslagsbilden till hennes antologi i sin uniform från Frälsningsarmén är så oerhört tragiskt. Den där jävla bonneten som hon har på sig! Denna stackars kvinna; fosterbarn, oerhört begåvad, alkoholist med depressioner och ångest samt homosexuell under mitten av 1900-talet i Sverige - inte helt lätt. Man vill bara rädda henne och ta henne till sig hem.

Dikterna är kantrade av skam. Tyckte Johansson att hon syndade? Många av dikterna har religiösa anspelningar, himlen och helvete. Djävulen återkommer flera gånger i hennes dikter. De dikter som jag finner intressantast rent stilistiskt i antologin är de från samlingen Liksom överlämnad från år 1965. Däri förekommer även dikten Novellette som innehar en helt annorlunda struktur av språket och sätt att leka med fraser och ord som inte förekommit tidigare i hennes dikter. Dikten är lång och Johansson leker med orden. Inte minst i själva titeln som anspelar på en kortare och något nättare  novell. Jag tänker på Nabokov som kallade sin Lolita för nymfett, en något nättare form av nymf.

Litteraturvetaren Paul Tengart har i sin bok Litteraturteori valt just dikten Novellette av Johansson där han vill visa hur dikten kan tolkas på olika sätt beroende på litteraturteori. När jag läste litteraturvetenskap vet jag att min lärare gjorde samma sak. Vi fick analysera vart stycke efter en teori. Jag vet att något stycke var mer marxistiskt, något annat var strukturalistiskt medan något annat var queerteori. Tengart har även gjort analyserna i sin bok. Kapitlet som var queer kommer jag specifikt ihåg för det var skrivet lite speciellt. Det stycket är det andra och lyder så här:

"Långa kvällar svepte strålkastarljus

över Sorgenfri.

Pojkarna kom vinande i stora skinnhandskar

med hög krage. Att bli förd

några varv runt banan

av ett par kraghandskade mot skulderbladet

blev mera värt än lilla a i räkning.

En hette Olle och vågade ha snaggat hår

när de andra började med långt.

Han gick i läroverket och vita strumpor."

Just det här med att gå med snaggat hår och i läroverket och vita strumpor kan tolkas som ett queerdrag, att Olle står ut från mängden.

Ida. En roman av Gertrude Stein

Stein var helt klart före sin tid och Ida är både bra och intressant. Ofta när man talar om Stein brukar man ofta säga: "jaja, hon var lite tokig", men det är inte sant. Hon är riktigt, riktigt bra och har ett mycket unikt språk. Romanen handlar om Ida, en kvinna, en tvilling, som inte är en tvilling, som har en hund som heter Kärlek eller så heter den något annat. Är Ida också Winnie eller är tvillingen på riktigt? Ida förflyttar sig en stor del över USA och bor på olika ställen; Washington, Ohio, Texas, Wyoming etc. Ibland blir Ida nästan en del av själva staterna, i alla fall besjälar hon staterna då exempelvis meningarna kan vara så här:"hon var inte Ida hon var Virginia." S. 50

I boken förekommer det mycket upprepningar av ord. Det kan uppfattas som ett tryckfel, men det ska vara precis så och är en del av Steins stildrag. I förordet står det att det att detta ibland korta språk kan påminna om filmtagningar. Ofta sker en sekvens som sker direkt på nytt fast i annan tappning. Som läsare vet man inte riktigt vad som händer för romanen är full av omtagningar, mycket filmiskt framställt språk. Scenerna är ofta tydliga och påminner lite om scenografier.

Ida är en unik, speciell personlighet som utgör hela romanen. Det är inte meningen att det ska finnas en riktig logik utan hädelseförloppet är flytande. Stein skriver postmodernistiskt och efter att ha läst mycket traditionell prosa måste man ta till något som gör litteraturen intressant.

Det finns mycket litteraturforskning på romanen och det finns olika teorier om exempelvis vad Stein vill mena med allting samt vad eller vem Ida är eller står för. De flesta litteraturvetares slutstas verkar vara att Ida är en realistiskt roman, vilket jag kan hålla med om, men språket skulle jag säga är absurt. Hon har med andra ord blandat realism med orealism. Det finns en teori om att Ida lider av dissociationssyndrom i att hon avskärmar sig från omvärlden och intar olika karaktärsdrag. Just val av namnet Ida finns det också en massa teorier om. Jag själv tänkte på delstaten Idaho i USA. Karaktären Ida kommer från Montana, men hon vill egentligen inte komma från Montana utan från Virginia. Men tanke på Idas dissociativa och egentligen icke-existerande, konstanta karaktär lekar jag med ordleken "Ida vem?" = Ida-ho som Ida who? = Idaho. Med tanke på uppradandet av olika delstater tycker jag Idaho som "Ida-vem" är en ganska bra förklaring, men vem hon är egentligen. Är det Stein själv? Jag tror att Stein vill leka med oss läsare en aning och att man ska se Ida som ett litet konstverk.

Citat:

"En dag gick Ida för att köpa skor. Hon tyckte om att titta på gula skor när hon skulle köpa röda. Hon tyckte om att titta på svarta skor när hon inte skulle köpa några skor alls." S. 31

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion

Joan Didions make får en hjärtattack vid matbordet och avlider omedelbart. Plötsligt är han bara inte där längre. Joan ska ordna för begravningen, kista, makens klädsel samtidigt som hon ska försöka stå ut med att berätta det senare för dottern som vid tiden för dödsfallet ligger medvetslös på ett sjukhus efter sviterna av en lunginflammation och sepsis. Man vet inte ens om dottern kommer att vakna upp. Mitt i detta lämnas Didion själv att handla.

Didion har en otrolig förmåga att dra med mig i berättelsen. Även fast det är ett vardagligt ämne; döden hör livet till. Vi kommer alla uppleva det. Didion får historian att verka större och magisk rent ut sagt. Det som får mig att dras med är språket för det flyter. Ibland påstår man att en del karaktärer går som i ett töcken och det är lite det jag upplever att Didion gör efter makens död och det avspeglar sig i språket. Ser man till hennes roman Lagt kort som kom ut år 1970 i Sverige, lever den huvudkaraktären Maria också för vinden och reflekterar inte över det meningsfulla i livet utan lever enbart i nuet. Didion sammanfattar själv sitt skrivande i raden under som är helt träffsäkert.

Citat:

"Jag skriver så som jag är eller så som jag har blivit, men i det här fallet önskar jag ändå att jag istället för orden och deras rytm hade haft ett klipprum, utrustat med Avid, ett digitalt redigeringssystem i vilket jag med en enkel knapptryckning kunde komprimera tidsföljden för att på en och samma gång kunna visa er alla de minnesfragment som dyker upp just nu, låte er välja tagning, välja fritt bland de margienllt olika uttrycken, bland de skiftande tolkningarna av samma rader." S. 11-12

Detta är så Didion i ett nötskal. Är det inte vackert?

Mitt i all bedrövelse hittar läsaren fyndigt nog ironi eller komik. Man måste hitta små ljuspunkter för att ta sig ur sorg tror jag, lite i taget. I parets hus i New York finns portvakter som för loggbok över vilka som går in och ut ur huset. Didion önskar en dag se noteringarna för kvällen då maken avled. Det finns en notering det klockslaget, då ambulansen kom och sedan tog med sig Mr Dunne (maken). Direkt därefter följer en annan anteckning om att lampan i hissen är trasig. Trots att någon går bort står inte världen still. Den måste gå vidare trots alla trivialiteter. Sorgen återkommer emellanåt i vågor, enligt Didion.

Didion tänker tillbaka på det som hon upplevt tillsammans med sin man. Husen de bott i, trädgårdar de skött om, böcker som de arbetat med med mera. Hon förinrar sig saker maken sagt och överanalyserar det som om det skulle ha en större betydesle, en mening, ett omen om framtiden. Det är sorgligt, men det går att läsa den trots det tunga ämnet för det är otroligt, otroligt vackert. det är inte bara en bok om sorg utan ett kollage över minnen och hur dessa minnen förvaltas och kommer till används när de som väl behövs.

 

Alla vilda av Birgitta Stenberg

Det är en enorm tillgång för Sverige att vi har haft Birgitta Stenberg. Det hon skriver om är fortfarande så intressant och aktuellt. HBTQ-personers rättigheter, det var hon först med. Antirasism, allas lika värde och rättigheter var Stenberg först med. Hon såg över både ras, kön och klass.

Det Stenberg gjorde efter kriget i slutet på 1940- och 50-talet var att ge sig ut för att söka äventyr i Europa, vilket jag tycker är otroligt häftigt. Birgitta reste ned till Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien bland annat där hon träffade nya intressanta, speciella personer och sökte efter andra unga på jakt efter kärlek. Stenberg var öppet homosexuell och långt före sin tid och träffade flickvänner som hon levde med. Samtidigt gav hon uttryck för ett mer öppet kärleksförhållande där det inte finns något ägande av någon. I denna roman som är en självbiografi åker hon till Tyskland, Italien för att bland annat försöka skriva en roman eller någonting som förlagen eller tidningarna i Sverige vill publicera. Tyvärr är hennes självförtroende inte det bästa.

Stenbergs språk är en ganska traditionell berättarprosa med inslag av ganska mycket dialog och rumsbeskrivning. Allting är återberättande av det äventyr som hon är med om tillsammans med sina vänner och älskade. Samtidigt är hennes romaner intressanta ur ett historiskt perspektiv för hon är duktig samhällsskildrare och verkligen uppleva hur livet var då i detaljerna. Lite kan man tycka att det är en upprepning av andra böcker, men samtidigt är det Stenbergs genre och hennes liv. Det påminner om Kärlek i Europa, men den är mer sexuellt utlämnande och som jag kan rekommendera. Alla vilda är mer städad kan man säga. Apelsinmannen är också självbiografisk och skildrar Haijbyaffären som hon var en liten del av på 50-talet.

Stenbergs förhållande till sin mamma är intressant. De är olika. Birgitta var och förblev en rebell hela sitt liv, lite som Kerstin Thorvall. De skriver båda om förbjudna saker, att göra revolt mot sina mödrar och sin samtid, visa att man behöver inte vara kuvad för att man är kvinna utan man kan ta sig friheter.

Lagt kort av Joan Didion

Maria Wyeth är en ung kvinna som flyr från sin mamma och pappa i Nevada för att bli skådespelare i New York. Hon är skild och efter äktenskapet har hon en fyraårig dotter Kate med fel på tryggraden och hjärnskada som gör att hon bor på ett särskilt boende. Maria börjar i New York arbeta som fotomodell och blir tillsammans med en regissör som tar med henne i sina filmer. Hon lever ett jetset liv med rika snubbar och vackra kvinnor som tävlar om männens gunst. Dock känner Maria att hon hela tiden blir utnyttjad. Hon vill framåt och överger dem som behöver henne, föräldrarna, dottern, sig själv.

Romanen Lagt kort (Play it as it lays) påminner om Bonjour Tristesse av Françoise Sagan, just i språket, europeiskt, en ung kvinna som vill söka en ny mer exotisk tillvaro - fast i USA här. Det är sex, droger och sprit, olagliga aborter, depression, galenskap och utsatthet.

Språket är riktigt bra. Det är en tunn liten bok med ganska korta kapitel. Det är en karaktär som psykiskt inte mår så bra. Språket är format liksom karaktären lever sitt liv, det följer med henne. Samtidigt registrerar hon allting hon ser på ett högst intensivt sätt i form av registrering av sin omgivning på ett mycket introvert sätt. Språket är mycket vackert och det är första gången jag läser en roman av en amerikan som är skriven på det sättet. Språket är introvert.

Citat:

"Hon satt i rottingsoffan i den heta oktoberskymningen och såg hur BZ kastade isbitarna som låg i hans drink en efter en i swimmingpoolen." s. 27

Vägen vid havet av Ursula K. Le Guin

Le Guin skriver med en kvinnlig rapphet och självkänsla som man inte ofta påträffar hos kvinnliga författare, Leif GW fast kvinna. (Raka motsatsen till Oates enligt mig.) Novellerna är inte superdåliga utan följer en ganska given händelseutveckling, men inget utöver det vanliga händer - lite tråkigt. Intressant för amerikanarna själva, men inte för oss andra. Språket är inte dåligt, men det är inte unikt - det är amerikanskt. Jag har läst en hel del av amerikanska författare nu som anses vara stora författare, men jag tycker inte att någon av dem direkt står ut. Jo en förresten! Thomas Pynchon måste jag säga blev jag överrumplad av. Postmodernism men samtidigt en amerikansk ton. Så här gör jag jämt att jag börjar skriva om en författare för att sedan jämför den med en annan.

Novellen som genre är inte unik för Alice Munro. Många engelskspråkiga författare väljer att skriva i novellform och flera skriver ständigt flera verk i den genren, Le Guin så även. Hon har annars skrivit barnböcker och fantasyböcker och det bildspråket tar hon med sig i Vägen vid havet också, men det är fortfarande realistiskt. Det inledande stycket måste jag säga är mycket fint om skumkvinnorna, men tyvärr drar novellerna åt ett tråkigare håll. Även om Le Guin skriver och inspireras av övernaturliga väsen och lägger in dessa i böckerna är ju språket oförändrat. Jag vet inte Nobelpriset i litteraur kan motiveras till Le Guin tyvärr. Fast å andra sidan. Ska man just belöna en fantasyförfattare kanske det skulle kunna bli Le Guin. (Men då tycker jag mer att priset kan gå till Douglas Coupland som skriver i kultanda som är mer aktuell än någonsin.)

Jag ska läsa någon fantasybok av Le Guin. Jag återkommer.

Gåvor av Nuruddin Farah

Farah har hittat sitt språk. Det går fort, lika mycket dialog men bättre, språket är tätt och har mera målande beskrivningar. Stark kvinna skildras, Duniya som träffar Bosaaso och tycke uppstår. Dock går det inte att komma ifrån att språket fortfarande är ganska västerländskt och skulle kunna vara skrivet av en amerikansk författare. Jag vill tro att det finns ett afrikanskt stildrag, men jag kan inte hitta de så tydligt hos Farah. 

Nobelpris- ja. Hellre till Farah än till Roth. Starka kvinnoskildringar är inte Roths starka sida exempelvis som däremot Farah skildrar mycket av. En somalisk författare borde väl kunna få priset någon gång.

 

Adams revben av Nurunddin Farah

"Ja, livet var beroende av gröna betesmarker."

Människor beroende av boskapen för sin existens. Det är inte så västvärlden pratar om existens. Ebla är en kvinna som bor med sin familj i en Jes (större klan) i Somalia. De har flyttat runt hela livet sedan hon var barn. Att som kvinna växa upp med det här förutsättningarna, traditioner, vara en bytesvara, maktlös som ett djur är galet. Precis lika galet som att bli söndervåldtagen på en båt och inte kunna sätta dit våldtäcksmännen fast det finns bevis.  

Ebla är aldrig glad, alltid nedstämd. Hon har inget att glädjas åt. Men hon vill ändra på sitt liv och ta sig ifrån den primitiva tillvaron hon är uppväxt med, fly bort och bli fri. Hon flyr till staden en kväll och letar upp en avlägsen kusin. Hon ljuger ihop en historia och lyckas bli kvar hos kusinens familj och hjälpa till i familjen.

Språket är kortfattat och består av mycket dialog. Det är deras vardag som beskrivs. Familjen, släkten, nya familjemdlemmar. Kvinnorna som är gravida och lider på grund av sina tidigare födslar som tär på kroppen. Utöver det, hårt arbete och dålig näring.

Ebla är en stark kvinna beskriven och skapad av en man och det betyder något. Detta är Farahs debutbok och den första som handlar om Ebla. Dialogen är ganska enkel och jag tycker inte att jag hittar en egen ton hos författaren i boken. Jag måste läsa mer av Farah för att se om han utvecklas. Jag vill ha Somalia in på djupet.

 

Syndernas mångfald av Richard Ford

Den här novellsamlingen inleds med en novell där en gift man om nätterna spanar genom fönstret med kikare på en kvinna som bor i lägenheten mitt över hans och fruns lägenhet. Om kvällarna klär kvinnan av sig naken och går runt och intar vissa poser i sin lägenhet, kan lika gärna vara yoga eller gymnastikövningar, enligt mig. En dag möter han kvinnan på gatan i dagsljus och hon visar sig vara en äldre, asiatisk kvinna. Skenet bedrar och gör en besviken. Är det det som Ford vill ha sagt? De nästkommande novellerna handlar om människor och deras livsöden och val i livet, relationer. Alla är mer eller mindre olyckliga, i alla fall lite besvikna över den åstadkomna tillvaron och når vändpunkter som de inte trodde de skulle.

En del av novellerna är nästan komiska som i Under radarn. Den känns inte realistisk efter att man läst klart den. Karaktärerna är kanske inte lika mångfasetterade som Alice Monroes karaktärer, men det är ju ett bra språk som Ford använder sig av. Dock är det väl inte direkt något nytt som läggs fram. Det har gjorts tidigare. Han påminner om Paul Auster i just den lätta, men intelligenta berättarrösten, resonerandet och att han framlägger allting mycket klart och tydligt.

Att som kvinna läsa den första novellen Kvalitetstid i boken, om den nakna kvinnan, är inte roligt. Jag tänker på debatten om den offentliga nakna konsten igen som mestadels föreställer nakna kvinnor. Vi bör ställa oss frågan om det behövs så mycket nakna kvinnor på våra torg, att det ska finnas i så fall lika många nakna skulpturer av nakna män. Samtidigt kan jag tycka att det inte alltid i litteraturen heller behöver förekomma en naken kvinna för att det ska bli intressant. Det luktar sexism ibland.

Jag funderar på varför Akademin valde att prioritera Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan i år 2016 istället för andra amerikanska författare som har varit aktiva längre, skrivit många fler verk och fått priser för sitt författarskap. Ta Richard Ford, Philip Roth, Don DeLillo och ställ frågan: Varför inte dessa först? Jag tror svaret är ganska enkelt. Deras litteratur är inte tillräckligt intressant, språket är bra, men det är inte unikt utan bygger på traditionell berättarprosa, de är sexistiska, självupptagna och världsfrånvända vita män. Är det därför de inte fick Nobelpriset?

 

Bob Dylan är definitivt värd Nobelpriset. Han skriver musik och låttexter, men låttexterna är litteratur. Texterna är alla historier. Musiken finns bara där för att driva på berättelsen för egentligen är det litteratur. Ta texten till The Times They Are A-Changing, även om titeln är simpel är låttexten däremellan mycket innehållsrik. Dessutom är han politisk. Men varför inte ge priset i så fall till Paul Simon eller Leonard Cohen som förtjänar det lika mycket? Det hade kanske varit bra om Akademin hade hållit sig till enbart författare som skriver prosa och inte musik. Det blir för komplicerat. Skulle man ha gett priset till en Amerikan kunde man tagit Thomas Pynchon eller Joan Didion.

 

Varats olidliga lätthet av Milan Kundera

Språket som förekommer i Varats olidliga lätthet är inte dåligt, även intrigen kan sägas vara intressant och en bladvändare till en början, men emellanåt förekommer kommentarer om kvinnor som får boken att kännas förlegad och gammaldags. Vi har kommit ifrån detta för längesedan! Det är nästan som debatten om det ska förekomma nakna kvinnor i offentlig konst. Samma fråga ställer jag mig när jag numer läser litteratur - ska man verkligen skriva om kvinnor på detta sättet?

Boken handlar om ett gäng vänner i Prag och deras tillvaro. Boken inleds med förhållandet mellan Tereza och Tomas. Tomas har många kvinnor och går efter deviserna att man ej ska vara tillsammans för länge med en kvinna, sova tillsammans med sin älskade eller se henne tätare än tre veckor mellan varje möte för att man inte ska tröttna på henne. Det finns en tusentals med böcker av män som handlar om just det.

Kundera resonerar kring filosofi, men det blir inte så snyggt. I kapitel 2 till exempel resonerar han kring den tyngsta bördan som Nietzsche skriver om. Kundera eller romankaraktären ställer sig frågan om tyngden är fruktansvärd och lättheten skön. Han jämför här att tung börda får oss att gå under vad gäller tungt arbete och även på ett psyksikt plan. Samtidigt skriver han att en kvinna tycker om att känna manlig tyngd på sig och "längtar efter mannen börda" s. 9. Även resterande del av det korta kapitlet är ganska vackert och fyndigt, men det smyger ofta in hos Kundera spydigheter, då ofta när det gäller just kvinnor. För Kundera är det givet att just han exakt vet hur kvinnor tänker och önskar ha det.

Varats olidliga lätthet räknas till den bästa romanen som Kundera har skrivit och den filmatiserades även med Juliette Binoche och Lena Olin i huvudrollerna. Jag har läst tre böcker av honom nu och det får nog vara bra där. Jag blev inte överväldigad, tvärtom.

En hemstad: Berättelsen om att färdas genom klassmörkret av Kristian Lundberg

Hur skulle jag ha överlevt i Uppsala under de här åren om det inte hade varit för Kristian Lundberg? Det språket som Lundberg tillämpar är poetisk prosa. Hans språk är poesi. Varenda mening har en betydelse. Vi har inte många svenska författare som kan klara av att skriva så här. Det är utländskt, postmodernistiskt, känns osvenskt på ett sätt.

Jag flyttade från underbara Malmö år 2013 efter att min dåvarande pojkvän fick en doktorandtjänst i Uppsala. Jag hade precis gjort mig hemmastadd i Malmö då jag valde att bryta upp från staden för kärleken, för Uppsala. Jag visste redan då att jag inte var färdig med Malmö. Nu, tre år senare kan jag säga detsamma. Jag vill tillbaka till den fuktiga, gråa, industriella arbetarstaden. Jag vill lämna skogen, minusgraderna, studentfyllona, tumörträsk-östersjön, ointellektuella, parkeringslösa och dyra skitstaden Uppsala och flytta tillbaka till underbara Malmö. 

(Folkets park, dystra blåsiga Västra hamnen, glasrutor, Bron, Danmark, Bergsgatan, Inkonst, Möllan, Ribban, Sigfrid Persson-husen, zon 1, Skånsk mylla med mera.)

Det område jag bodde på i Malmö, Ellstorp, har fått ett eget kapitel i En hemstad och utgör ett minne för Lundberg själv. Det är ett kapitel innehållande en uppenbarelse, obehaglig sådan. Vanföreställningar, minnen som gäckar, håller en fast i det gamla och smutsiga. Stycket handlar om döden. 

Lundberg skriver om sin barndom och sin tid som alkoholist och sina missbrukande vänner som finns i hans minne. De lever i Malmö, en stad som Lundberg undrar vem som har rätt att skriva dess historia. Boken är först uppdelad efter platser i Malmö som gatunamn, platser som finns i minnena vilka symboliserar vissa händelser, människor eller tankar. Det är en enormt stark berättelse. Kanske det bästa som har skrivits på flera år av en svensk författare. Om inte Lundberg blir invald i Svenska akademin är jag inte med. Det finns personer där som jag inte tycker borde sitta där. Som inte har åstadkommit tillräckligt rent litterärt.

Ellstorp

Citat ur boken:

"Den som anlägger berättelsens struktur skapar också ett fiktivt mönster av förståelse." S. 39

"Vi kommer ned från kullarna som omger staden. Tågrälsen närapå lyser; skinande. Rummen står vidöppna. Jag är blickstilla. Jag sitter blickstilla medan ögonen är hårt slutna och ändå rör jag mig. Jag förs tillbaka. Det blir alltid så. En svag bild. En antydan. En gest. Och plötsligt slår dörren igen om mig och jag sitter ensam i ett kallt vitt rum." S. 93

Några av platserna som nämns i boken: 

Grangatan

Sallerupsvägen

Davidhallsgatan ------->

S:t Knuts torg

Celsiusgatan

Simrishamnsgatan 

Södervärn

Värhemstorget 

Blanko av Peter Terrin

 Det här språket är kanske det mest tillplattade jag någonsin har läst. Monotonare klang får man leta efter. Det kanske också är tjusningen med det. Språket går konstigt nog ganska så snabbt att läsa, näst intill stressande. Det inleds med begravningen av Viktors hustru och han blir kvar med sin son som han ska försöka finna en tillvaro med.

Terrin tillämpar växelvis ofta korta meningar vilket gör att det känns som tankeverksamheten går fort för Viktor. Jag säger inte att språket är dåligt. Terrin har ju (till viss del) sin egen stil, men det har gjorts av andra tidigare. På ett sätt känns även språket framkrystat. På Wikipedia står det att Terrins språk är" präglade av Belgiens surrealistiska tradition, och visar på ett allegoriskt vis det absurda och slumpmässiga i människans tillvaro" (https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Terrin). Det står även att Terrins språk är kafkaistiskt. Jag tycker inte man kan slänga sig med det uttrycket vad gäller Terrin. Det får honom att tro att han skulle vara någon nästa Nobelpristagare i litteratur. Jag anser inte att han är där än.

Boken påminner om Amberville av Tim Davys. Stadstjänstemannen/forskaren som jobbar på vid sin institution medan världen runt är som död materia, ett töcken huvudpersonen måste färdas genom utan egentligt intresse för den. Ibland lägger han märke till vissa saker som lyktstolpar, kaffefiler, koltrastar. I baksidestexten jämfördes Terrin med bland annat Albert Camus och hans sätt att skriva. Antagligen just på grund av att använda detaljerna som påminnelse om ens existens, de små tankeväckanden som gör att man förstår att man lever. Tyvärr är språket platt och som jag skrev tidigare framtvingat. Det känns inte som om orden har flödat från författaren utan som om han på ett maniskt sätt suttit och försökt få fram något att skriva för att kunna kalla sig författare. Alla ska inte bli författare, så är det bara.