Varför måste alla äta på TV?

I alla TV-program idag förekommer det mat, matlagning och uppätning av själva maten. Varför måste alla äta på TV? Det är intressant att mat har blivit en sådan grej som visas i så hög utsträckning på TV. Det är nästan på gränsen till frosseri - alla som ska nafsa åt sig av gratismaten.

Att mat har blivit en allt större klassfråga är inget nytt. Är man rik äter man en viss sorts mat och oftare dyrare råvaror, men det handlar också om själva tillagningen av maten. Har man gott om pengar och ledig tid kan man laga mat från grunden och inte köpa så mycket färdigt.

Samtidigt som det går flera matprogram om dagen där det lagas olika sorters sylta eller inlagd sill i varje program, stressar människor ihjäl sig och bränner ut sig för att allting ska vara så perfekt hela tiden. Varför inte bara strunta i måstena och köp färdigt?

Att visa människor på TV som äter mat hela tiden sprider en acceptans om mat. Idag är många människor överviktiga och feta, men att visa människor i TV frossa i mat sprider fel signaler. Alla vet ju att vi inte behöver äta så mycket som vi gör, mycket mat slängs för att butikerna köper in för mycket mat och när utgångsdatumet passerat får varan inte längre säljas utan den slängs. Samtidigt slänger privatpersoner också stora mängder mat.

Mitt eget förhållande till mat är att jag främst äter för att bli mätt och få energi så man kan göra något annat roligt, typ jobba i trädgården eller måla om skjulet. För mig är mat en energikälla och jag kan inte säga att jag njuter av att äta. Visst finns det mat som är god och mindre god, men jag har aldrig fått en oral orgasm av mat som jag har hört andra har fått av mat.

Jag undrar lite hur länge de här matprogrammen ska hålla på. Tänk om man hade kunnat ha fler trädgårdsprogram istället för allt detta matlagandet och bakandet. Gud vad jag hade blivit glad!

Ringlek av Arthur Schnitzler

En mycket rolig pjäs av Schnitzler. Efter Drömberättelse blev jag mycket intresserad av att läsa mer av Schnitzler. Även denna historia utspelar sig i Wien och är uppdelad i små korta akter. I varje akt förekommer två personer och det är alltid en av personerna från den föregående akten som figurerar i nästa akt - en ringlek. Lite draget blir att "alla har ihop det med alla", nästan i alla fall.

Pjäsen blev censurerad när det kom på grund av den dubbelmoral som avspeglas i verket. Exempelvis förekommer det rika män som utnyttjar fattiga kvinnor, en rik "anständig" kvinna som har ihop det med en annan man, mannen som i sin tur har ihop det med skökor och tjänstekvinnor osv. Ingen är den andre trogen.
1800-talets syn på sexualitet är intressant. Alla höll på med någonting vid sidan av kan man få för sig. I alla fall männen och det var en acceptans att en gift man kunde ha ett förhållande vid sidan av äktenskapet så länge det inte syntes.

NKSE-tentamen är en dålig tentamen

Jag läser till sjuksköterska i termin 6 i Uppsala och årets NKSE-tenta 2016 skrevs den 18 november. (Omtentan var i dag den 16 december.)


När vi fick tillbaka ordinarie tentasvar upptäckte vi att flera av de svar som vi var övertygade om var rätt hade blivit rättade som fel. Vi fann detta mycket konstigt. Tydligen är det så att det förekommer en rättningsmall och om inte svaret finns med på den så är det fel.


Jag anser dock att kan man visa upp verifierbara källor måste man kunna komplettera en rättningsmall även om det handlar om en stor nationell tentamen. Hur många studenter ska behöva få göra fel och göra om flera gånger innan de får rätt även fast källor finns? Detta är inte bara ren orättvisa utan strider mot evidensbaserad vårdprincip. Något som lärarna tjatat hål i huvudet på oss under tre års tid att vi ska jobba efter. Det verkar tydligen inte gälla NKSE-tentan.


Flera av frågorna är oklart formulerade. Jag tycker inte att man ska använda sig av attribut i frågorna som "vanligaste" eller "vanliga". Detta är att röra till det och i vilken källa har man använt sig av? Detta förutsätter att studenterna använder exakt samma källa.


En fråga löd: Ange 3 analyser som vanligtvis ingår i blodstatus? Här skrev jag Hb, Erytrocytvolymfraktion och Trombocyter. Jag fick fel på Erytrocytvolymfraktion. Detta finner jag konstigt. Jag har inte hittat en enda källa som relaterar till de vanligaste analyserna. I alla de källor jag hittar pratar man om fullständiga blodstatusar. Vill läkaren inte ha alla, väljer hen ut några hen vill ha, men man säger aldrig "ta de vanligaste blodstatusarna". Att använda sig av attribut skapar otydlighet och det är inte så vi jobbar i vården. Hur kan man då formulera en tentafråga på det sättet är min fråga? Dessutom, i de blodstatusar jag har tagit ingår just EVF i blodstatuspaketet!!!!


En annan fråga löd: Ange 4 symtom på förstorad prostata förutom urinträngningar som Ärling kan beskriva. Här var det många från klassen som skrev "blod i urinen", men fick fel på det. Det står i Vårdhandboken att blod förekommer och i ett flertal andra källor som jag har hittat, att hematuri är ett symtom på bengin prostatahyperplasi. Hur kan man då säga att det är fel? Källa: Vårdhandboken, (2016). Översikt [Makroskopisk hematuri, vård och behandling]. Vårdhandboken: http://www.vardhandboken.se/Texter/Makroskopisk-hematuri/Oversikt/


I en annan fråga ville man veta egenvårdsråd på hjärtsvikt. "Sova med höjd huvudända" skev jag och fick fel. Hur kan detta vara fel när det finns hur många källor som helst som säger att det är rätt?


Jag har haft stor respekt för den här tentan. Nu i efterhand tycker jag att NKSE-tentan inte är ett bra medel att använda. Att kvalitetsgranska alla sjuksköterskestudenter med en gemensam nationell tenta anser jag inte vara säkert. Man måste ha i utgångspunkt att inte alla lärosäten använder sig av samma kurslitteratur och inte heller lägger upp kurserna på samma sätt. De måste också ha förståelse för att de kan ha missat ett svar på rättningsmallen och att det i efterhand går att komplettera om studenten/studenterna kan visa upp goda, säkra källor.


I nuläget verkar det som om de som skriver NKSE förväntar sig att alla studenter kan tankeläsa och skriva exakt det svaret som de vill att man ska skriva. Detta även fast frågan till svaret visar på att även andra svar kan vara rätt. Det handlar om hur man väljer att formulera en fråga. Har en student svarat rätt utifrån formulerad fråga och evidens finns ska studenten få rätt. Då måste det ske en retroaktiv rättning. Jag tror inte att så pass många studenter tolkar frågan fel, utan det är rättningsmallen som inte är tillräcklig utan måste kompletteras.


Man kan läsa till sjuksköterska på 24 lärosäten i Sverige. 14 platser tillämpar NKSE, medan 10 inte gör den bland annat Lund. Jag tror det är bra om man tar bort NKSE-tentan för det är inte bra att studenter ska behöva göra tentor som inte är bra. Duktiga studenter blir kuggade på svar som är rätt. Så ska det inte vara! Både Malmö högskola och Sophiahemmet införde tentan, men har valt att frångå den. Malmö tig bort den i år 2016 och Sophiahemmet har valt att ta bort den år 2017. Vad det beror på kan man spekulera i. Malmö tror jag tyckte tentan var för kostsam. Lärosätena måste själva kunna förlita sig på att deras utbildningar är tillräckligt bra och att en nationell tenta inte ska behövas. Med tanke på hur dåligt tentan är gör att den inte är rättssäker för studenterna ett dugg.


Tycker du också att du blivit orättvist bedömd på provet och anser att NKSE-tentan inte är bra får du gärna maila mig på: emelie.ch.nilsson@gmail.com

Oj oj oj vad mycket litteratur det finns...

Sammarbete med fluga av Lydia Davis: En av de bättre Amerikanska författarna jag läst. Språket är bra, även om jag inte själv kan njuta av det. Davis blandar poesi och prosa om vartannat. Språket är mjukt och känns personligt. Novellerna och dikterna berör vardagens bestyr.

Antipoder av David Malouf: Jag tror jag har blivit mycket kräsen angående litteratur. Man tycker inte om allting.




Varthän skall jag vandra av John Ashbery: Jo men detta var bra och vackert. Inte så att jag supergillar det, men jag kan uppskatta sättet han skriver på, mycket vackert. Dikterna är mycket motsägelsefulla och det gör det roligt. Ibland kan man nästan tycka att de är sarkastiska eller ironiska, men samtidigt mycket besjälning av litteraturen till något djupare vilket är fint utfört.


Livet är ett i vinden vacklande hus av Sirkka Turkka: Helt underbart språk. Man känner sig hemma. Jag brukar skriva om en härlig, igenkänning som kan infinna sig, precis så är det med detta författares dikter.


Oskulden av Ian McEwan: Vanlig berättarprosa.


Löparna av Olga Tokarczuk: Vanlig berättarprosa.


Livet utan masker av Maryse Condé: Vanlig berättarprosa.


3 x av César Aira: Bokens form är det mest intressanta. Språket är vanlig berättarprosa.


Kärleksmåltiden : noveller, korta berättelser och sagor av Michel Tournier: Inget speciellt.


Meteorerna av Michel Tournier: Traditionell berättarprosa.


Satantango av László Krasznahorkai: Mycket intressant språk. Det är levande på grund av alla ljud som förekommer i boken. Många bra författare från Ungern!

Kandidater till Nobelpriset i litteratur

1.      Mircea Cărtărescu - Ja
2.      Adonis - Ja
3.      Anne Carson - Ja
4.      Joan Didion - Ja
5.      Douglas Coupland - Ja
6.      Philip Roth - Ja
7.      Milan Kundera -
8.      Joyce Carol Oates -
9.      Ko Un - Ja
10.  Don DeLillo -
11.  Jeanette Winterson -
12.  Rkard Ford -
13.  Nuruddin Farah - Ja
14.  Amos Oz -
15.  Annie Proulx -
16.  Ursula K. Le Guin -
17.  Ngũgĩ wa Thiong'o - Ja
18.  Haruki Murakami - Ja
19.  Siri Hustvedt -
20.  Paul Auster -
21. Gary Snyder -
22. Claudio Magris -
23. Nawal El Saadawi -
24. Marilynne Robinson -
25. Peter Nádas - Ja
26. Peter Handke -
27. Ismail Kadare -
28. Gerald Murnane -
29. Tua Forsström -
30. Cormac McCarthy -
31. Kim Thúy -
32. Rosmarie Waldrop - Ja
33. Jon Fosse -
34. Bei Dao - Ja
35. César Aira -
36. Daniel Kahneman -
37. A. B. Yehoshua -
38. A. S. Byatt -
39. Adam Zagajewski - Ja
40. Antonio Lobo Antunes - Ja
41. Dacia Maraini - Ja
42. David Malouf -
43. Karl Ove Knausgård -
44. Yan Lianke -
45. Don Paterson -
46. Doris Kareva - Ja
47. E L James -
48. Karel Schoeman -Finns ej på biblioteket i Uppsala.
49. Peter Carey -
50. Margaret Atwood - Ja
51. Javier Marías - Ja
52. Peter Høeg -
53. Salman Rushdie -
54. Thomas Pynchon - Ja
55. Ian Mc Ewan -
56. Lydia Davis - Ja
57. Juan Marse -
58. Marie Ndiaye -
59. Juan Goytisolo -
60. John Ashbery - Ja
61. Sirkka Turkka - Ja
62. Michel Tournier -
63. Mia Couto -
64. Maryse Condé -
65. Leonard Nolens - Finns ej på biblioteket i Uppsala el. i Stockholm.
66. László Krasznahorkai - Ja
67. James Kelman -
68. Yevgeniy Yevtushenko - Avliden den 1 april 2017.
69. William Trevor - Avliden 2016.
70. Viivi Luik -
71. Rohinton Mistry -
72. Olga Tokarczuk -
73. Kjell Askildsen -
74. Jussi Adler-Olsen -
75. John Banville -
76. Jaan Kaplinski -
77. Hilary Mantel -
78. José F. Sionel  -
79. Eeva Kilpi -
80. Cees Nooteboom -
81. Colm Tóibín -
82. Eduardo Mendoza Garriga -
83. Arundhati Roy -
84. David Grossman -
(85. Kazuo Ishiguro - Fick det 2017)
86. Péter Esterházy -
87. Marlene van Niekerk -
88. Roy Jacobsen -
89. P. O. Enquist -
90. Jamaica Kincaid -
91. Fredrike Mayröcker -
92. Morrissey -
93. Nina Bouraoui -
94. Tom Stoppard -
95. Ida Börjel -
96. Oksana Zabuzjko -
97. Marlon James -
98. Rebecca Solnit -
99. Julian Barnes -
100. Mark Haddon -
101. Elena Ferrante -
102. Etel Adnan -
103. John Berger -
104. Michel Houellebecq -
105. Joakim Berg - Ja
106. Andrés Barba -
107. Einar Askestad -
108. Eiríkur Örn Norðdahl
109. Salim Barakat

Lite fler författare

Det är svårt att hitta en lista över vilka författare som är kandidater till Nobelpriset i litteratur. Den senaste källan jag har att förhålla mig till är Braodds lista. Dock är den långt från tillförlitlig då det står med författare på den som jag absolut inte hoppas får Nobelpriset i litteratur, som exempelvis E  L James som skrev Fifty Shades-triologon.


Men jag fortsätter med andra författare på listan och checkar av dem och här kommer lite lättare kommentarer av verk från några av dem. Detta är ju mina åsikter, tänk på det.


1. Olustens år av Dacia Maraini (Italien): Bra språk och intressant handling. Intressanta karaktärer som kräver närläsning.


2. Kyssen av Merethe Lindstrøm (Belgien): Intressant historia, kräver närläsning för att förstå karaktärerna vilket är bra. Språket ganska vanlig berättarstil, men bra!


3. Den tysta flickan av Peter Høeg (Danmark): Vanlig berättarprosa, men mycket intressant och mystisk handling! Själv tycker jag mycket om Kvinnan och apan.


4. I andras skönhet av Adam Zagajewski (Polen): Bra språk - poetiskt. Definitivt värd ett Nobelpris skulle jag säga.


5. Rain av Don Paterson (UK): Inget speciellt.


6. Älskaren av A. B. Yehoshua (Israel): Maffigt språk som jag inte får ut något djupare utav.


7. Lenins kyssar av Yan Lianke (Kina): Nja, språket är bra, men för maffigt att det bara blir obegripligt att läsa. En del i censuren kanske. Tyvärr inget jag finner njurbart.


8. En hare på Aldergrove av Paul Muldoon (Irland): Från och till några bra dikter, men inget unikt.

9. Lek för själar av Bei Dao (Kina): Riktigt, riktigt bra! Underbar känsla som infinner sig när man läser det här! Definitivt Nobelpris!

10. Babelstornet av A. S. Byatt (UK): Mycket fullpackad med text. Något mellan nytt och gammalt. Mycket personuppradning som gör en förvirrad. Metaberättelser förekommer. Blandade stilar. (Påminner om Ulysses.) Inte min stil direkt. Finner inget djupare med den här boken. Den här sortens litteratur tror jag är på upphällning. De fyller ingen funktion längre. Folk orkar inte lägga sig och hålla på med en tegelsten som aldrig tar slut när det finns serier att titta på. Då måste boken i så fall vara extra unikt och det finner jag inte att denna är.

11. Jag ska älska en sten av António Lobo Antunes (Portugal): Bra språk, mycket okonventionellt där realism och tanke blandas i meningarna och skapar lite annorlunda proportioner, men dock blir det lite hackigt och någon finare flöde möts läsaren inte av, men visst. Det är bra.

12. Amnesia av Peter Carey (Australien): Vet inte ens varför den här författaren står med på Braodds lista.

Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop

Nja, egentligen är detta något som jag borde tycka om i språkväg. Språket flyter ut. Det är flackande, oavslutade meningar, allting består av korta fragment utsvävande tankar och reflektioner. Påminner om Cărtărescu, men jag tycker inte att det är lika bra. Däremot är detta det bästa jag har läst på länge av en amerikan. Språket känns nytt och mer i Europeisk anda, mer friare från konventioner. 

Citat:

"Vågor kan lösas upp till en utsaga om oföränderlig form. Det säger sig självt att de luckar mot din haka medan du fortfarande beskriver farorna med torra land, efter att ha älskat det så länge."

Stilen ovan är hela boken full av. Tyvärr känner jag inte riktigt så mycket för detta. Det är ibland för abstrakt. Ibland blir det så djupt och flummigt att jag inte förstår ens det lyrika i språket. Som exempelvis citat:

"Bara tillsammans med en kropp blir en skugga begriplig."

Det är vackert, men inte tillräckligt för mig. Dock, för att vara en Amerikansk författare är detta mycket unikt.

 

Drömberättelse av Arthur Schnitzler

Den här boken bygger på filmen Eyes Wide Shut av Stanley Kubrick. Boken är ganska tunn, skrevs redan år 1926 och tillhör en genregrupp som heter Wiener Moderne där författarna som skrev inom denna genre kallades för dekadenterna, när man gick från romantiken till modernismen.

Jag tycker bra om filmen och ville såklart läsa boken filmen bygger på. Det är i princip samma handling som Kubrick har kopierat med undantag för vissa detaljer för att få filmen att flöda bättre.

Handlingen inleds med att det äkta paret Fridolin och Albertine säger god natt till sin lilla dotter och går på bal där de båda blir uppvaktade av respektive partners, precis som i filmen. När de sedan går hem tar svartsjukan över och det är Albertine som börjar fråga om maken känt sig dragen till andra varmed Albertine talar om att när hon vid deras sommarresa till Danmark fick syn på en marinofficer, tänkte hon att hon hade kunnat lämna familjen och allting för honom. Detta får Fridolin att bekänna att han en gång hade följt efter en ung och vacker tonåring en morgon på deras semester i Danmark. Paret blir här avbrutna av att Fridolin som är doktor bli kallad till borgarrådet som ligger för döden. Fridolin ger sig ut i natten och nu händer samma sak som i filmen. Borgarrådets dotter Marianne förklarar sin kärlek till Fridolin, Fridolin träffar prostituerad som han besöker en kort stund för att sedan gå på pianobar, träffa av en ren slump en gammal vän som tipsar Fridolin om en häftig fest som man måste ha mask för ansiktet för att komma in på och så vidare.

Handlingen börjar klockan 21:00 på kvällen då paret lämnar sin lägenhet och slutar klockan 04:00 då Fridolin kommer hem efter sina eskapader i natten.

Boken är otroligt häftig och det är så coolt att något så fint har skapats redan på 1920-talet. Boken är inte ett dugg tung att läsa utan lätt och känns modern och fri. Jag vill läsa mer av det här! Man förstår att den sexuella revolutionen kom på 1920- och 30-talet för detta är så sedeslöst schangtilt att det börjar pirra både här och där.

Man vet inte vad som är dröm eller verklighet. Det förekommer mystiska personer och händelser som snarare påminner om att Fridolin drömmer eller så är det Albertine som drömmer allting för medan Fridolin är ute ligger hon och sover hemma. Det förekommer mycket symbolism och personer och teman återkommer på vissa ställen i boken precis som i en dröm vet man til slut inte vad som är sant eller falskt. Bland annat återkommer officern, pierette, Danmark och olika kvinnor som man inte vet som som är vem.

Ariel och Glaskupan av Sylvia Plath

Ariel, åh! Alla bli lika betagna! Det är underbart! Vad mer ska man säga? Läs! Jag förstår varför alla pratar om Sylvia Plath. Vad hade hon åstadkommit om hon hade levt idag? Mycket! Jag tror att om man gillar Kents musik så gillar man Plath. Deras texter är likartade med hennes dikter.

Glaskupan handlar om den unga kvinnan Esther Greenwood som fått ett stipendium att under en tid i New York göra praktik på en modetidning tillsammans med en massa andra kvinnor som också fått tilldelade sig stipendium från sina skolor. Språket är bra och är intelligent, men det finns synism insprängt lite här och var. Vi får inte veta så mycket om Esther. Vid något tillfälle på sidan 12 låter det som om Esther har en dotter, men det diskuteras inte närmare. Det står "klippte jag av platsjöstjärnan från solglasögonenfodralet, så att lillan kunde leka med den." Kan kanske får se det här stycket som en del av när skovet av sjukdomen tar vid. Esther omtalar tiden i New York emellanåt som något som skett i dåtid varmed man kan ana att hon ser tillbaka.

Vad jag tänkte på när jag läste boken var att jag inte var säker påom tiden i New York är på riktigt eller om Esther gått in i sig själv och fått någon form av psykos. Vid ett tillfälle på det kvinnliga hotellet i New York hamnar hon i ett psykotiskt tillstånd och en hotellsjuksköterska tar hand om henne.

Esther reser senare tillbaka till Boston och nu tar sjukdomen över och hon träffar läkare och pratar med sin mamma hur hn ska göra med allting. Esther resonerar kring sin sjukdom på ett ganska klart sätt. Upplägget med New York var bra, men sedan blev handlingen lite platt bär hon kom tillbaka hem igen. Hon blir sedermer inlagd på mentalsjukhus, vilket man förstår tidigt är oundvikligt. 

Boken är skriven år 1953 och det framgår genom att Plath refererar till makarna Rosenbergs avrättning i elektriska stolen på grund av att de var komministiska spioner.  Vid en närläsning av romanen framträder episoder som får läsaren att ana om allting är på riktigt eller låtsas eller om sjukdomen börjar. Vid ett tillfälle är Esther ute på restaurang och äter med de andra stipediaterna i New York. Esther får en tallrik med kaviar och den sista skeden "slickar hon ren". Jag vet inte om det har blivit något fel med översättnignen eller om Esther verkligen slickar rent skeden. Författaren kanske ville förmedla en bild av Esther som ohyfsad eller återigen att sjukdomen tar vid genom att visa hur Esther emellanåt har ett avvikande beteende.

Lite olika författare

För att inte bli tagen på sängen när nästa års Nobelpristagare i litteratur tillkännages fortsätter jag min genomläsning av olika författares verk för att få lite mer kött på benen och veta vad jag talar om och relatera till.

På sista tiden har jag läst lite olika böcker. Bland annat Minnenanteckningarnas bok av Péter Nádas och jag fann den tyvärr platt. Verket är tjockt och beskriver olika episoder från Berlin med olika personer som man får följa. Tyvärr tilltalade inte just detta verket mig. Då föredrar jag mycket hellre den lite tunnare boken Fotograferingens vackra historia där också korta minnes eller bildfragment beskrivs i korthet utifrån en kvinnas minne vid tiden för hennes sjukdom. När man skriver tjocka böcker som Minnenanteckningarnas bok kan det bli enormt maffigt och författaren tycker jag kan ställa sig frågan om verkligen alla de här orden behövs för att få fram kärnan i både handlingen och språket. Språket är inte dåligt, men handlingen ter sig något upprepande och språketfinner jag frånvarande.

Andra romaner av kända författare som jag har läst den här veckan är Ismail Kadares Bröllopet. Tyvärr är boken extremt tråkig i sitt språk och påminner mer om ett resereportage. En sorts vanlig prosa det kan bli för mycket av.

 

En annan kandidat till Nobelpriset i litteratur är Gerald Murnane. Jag läste enbart en av hans böcker som heter Sammetsvatten. Det är en novellsamling. Liksom Bröllopet av Kadare ovan består den här enbart av vanlig berättarprosa av vissa anekdoter som författaren på ett personligt plan tycker är märkvärdiga från sitt liv. Ganska ointressant.

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet och Egentligen är vi mycket lyckliga är två  diktsamlingar av Tua Forsström. Även vad gäller dessa kunde jag inte ta in dikterna. Ibland kanske det är jag som bara inte förstår lyrik. En del dikter tycker jag mycket om och känner varje ord utav, medan andra går mig rätt förbi.

Peter Handkes två böcker Mitt år i Ingenmansbukten och En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus har jag ingenting annat att säga om språket än att det är så opersonligt att jag finner böckerna som döda entitet.

Jon Fosses Melancholia skulle jag säga består av ett tätt prosaspråk utan finesser.

Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman skulle jag kalla för krånglig, pretentiös historia med ett platt, ointressant språk.

Marie Ndiayes Mitt instängda hjärta - vanlig bok. Inget märkvärdigt.

Les Murrays Dikter från den efterblivna landsbygden och Längre raklång. Australiensisk författare. Jag är oerhört kräsen idag eller så blir man det när man läser mycket. Murray finner jag vilsen i en mycket stor nation. Om jag ska vara ärlig förstår jag inte vad han menar eller vill säga. Allting känns bara enormt vilset. Han vet inte vad hans skriver om! Han är lite i Europa, lite i Asien och så i sitt hemland. Han vill framstå som en kosmopolitisk, men det går inte så bra. Det känns krystat.

Enrique Vila-Matas' Dublinesk. Jag tror jag blir helt tokig. Hur många författare ska anspela på James Joyces Ulysses egentligen? Hur många ska ha rätt att göra det och varför vill alla göra det? Antingen är det Homeros eller Joyce alla vill efterapa. Den här romanen handlar om vad jag förstår ett alterergo, en före detta förläggare Samuel Riba, som precis har sålt sitt förlag och ska gå vidare i livet. (Först och främst vill jag säga att språket inte är speciellt, vanlig prosa bara.) Riba önskar åka till Dublin som han alltid ha velat och uppleva Ulysses i verkligheten. (Vem vill inte det?) Detta hade kunnat bli bra. Det är bara det att Riba först kommer dit ganska så sent i boken. Under större delen av boken är det bara hans tankar om Dublin och resan dit som beskrivs och det är ett fåtal delar ur verket som beskrivs och på en mycket ytlig nivå. Han beskriver även vissa händelser i boken som han finner extra speciella, exempelvis kapitel sex då Bloom går på en begravning. Detta är mångt om mycket en hyllning till både förgångna och samtida författare. Antagligen känner Vila-Matas själv några av dem. Dock finner jag hela den här historien patetisk från början till slut.