Matmyten - Vetenskapen om vad vi äter och hur det påverkar oss av Tim Spector

Spector är professor i genetisk epidemiologi och har skrivit en av de bättre böckerna som jag har läst angående näringslära. Den förklarar mycket precist hur våra kroppar reagerar på olika sorters mat och vad forskningen har kommit fram till. Spector tar inte ställning utan redogör för fakta och låter läsaren själv bilda sig en uppfattning. Detta är ingen bok som redovisar olika recept, utan det är forskning och mikrobers beteenden som förklaras, dock på ett mycket lättsamt sätt.

Exempelvis redovisas en forskning som visade att det är skillnad på fett och fett. Det beskrivs en studie gjord på apor där hälften fick föda med 17% fett i form av transfett och andra hälften fick föda med 17% vegetabiliskt fett. Resultat visade att aporna som hade fått i sig transfetter gick upp tre gånger så mycket mer i vikt samt fick höga insulinnivåer jämfört med aporna som hade ätit vegetabiliskt fett, en ganska enkel studie som visade på att det är skillnad på fett och fett. Hur tar vi människor och våra politiker till sig av det här?

Det framkommer också att de viktigaste riskfaktorerna till hjärtsjukdom är rökning och att inte äta grönsaker, att ApoB-protein är en markör som visar hur mycket LDL-kolesterol man har i blodet (det farliga kolesterolet), att Japan har minst fall av hjärt-och kärlsjuka patienter i världen, att myggor ogillar fotsvett och detta beror på att lukten beror på svampar, att soja innehåller isoflavoner och omvandlas till hormonstörande ämnen som genistein och kan förändra generna, att en frisk tarm består av ca 4% svamp, att sötningsmedel får blodsockret att gå upp med mera.

Det har kommit siffror om att mer än hälften av Sveriges befolkning nu är överviktig. Detta är skrämmande då de människorna kommer att kräva mer vård och kosta mer för samhället. Jag som sjuksköterska påträffar många patienter som är överviktiga och har diabetes. Jag hade bland annat en patient som frågade mig varför lite övervikt skulle vara farligt. Samtidigt har jag stött på patienter med fetma som önskar få utskrivet betablockerare för att få ned sitt blodtryck istället för att börja motionera och äta nyttigare.

Den här utvecklingen bara fortsätter och inget parti driver frågan om folkhälsan, antagligen för att det driver bort väljare, att låta människor ta eget ansvar för sina hälsa kan man ju inte tillåta i Sverige. Jag undrar dock hur långt det verkligen ska gå? Ska människor ta eget ansvar eller bli omhändertagna av samhället?

Augusti, oktober av Andrés Barba

I denna mycket korta roman, den första som jag läser av Barba, tilldrar sig handlingen på en badort någonstans i Spanien. En familj, mamma, pappa och två barn, broder och syster samt en faster semestrar vid havet en sommar. Fastern är sjuk och familjen får under sommaren sköta henne mer och mer då fastern börjar bli mer och mer sjuk och förvirrad.

Tomas som brodern och huvudpersonen heter, försöker hitta sin tillvaro som tonåring och snart vuxen man under den här sommaren. Han har inte haft ihop det med en flicka ännu och känner sig därmed osäker på sig själv. Detta förstärks då han inte får vara med i gruppen med ungdomarna från de mer besuttna familjerna som också tillbringar sin semester på badorten (vad jag förstår så är det så i. a. f.). Han får däremot vara med i ett annat gäng som består av fyra killar, badortens värstingar, vad jag förstår. Han tycker egentligen inte om dem, men han bli någon när han är tillsammans med dem.

Vid ett tillfälle, i slutet av romanen våldtar de fyra värstingarna en tjej. Tomas är också med på det, men när det blir hans tur att våldta flickan låtsas han enbart han att för in sitt könsorgan i henne. Efter denna gruppvåldtäkt får Tomas dåligt samvete. Han återvänder till Madrid efter sommaren tillsammans med familjen och har samvetskval. Han återvänder till badorten och söker upp flickan som de våldförde sig på och flickan förlåter honom.

Språket är en form av prosapoesi emellanåt. Det är samtidigt lättillgängligt, vackert och blir en stark kontrast till det hemska som förekommer i romanens handling. På det hela taget tycker jag att berättelsen är bra och jag kan tänka mig att läsa mer av Barba.

Trillingarna Svanslös av Gösta Knutsson

Fick i julklapp en barnbok om Pelle Svanslös då jag samlar på dessa originalböcker utgivna under mitten av 1900-talet. I denna har Pelle och Maja Gräddnos fått trillingar. För att vara en barnbok är den ganska grov då barnarov är ett av teman. Ibland får sig en kattunge även sig en dask, men i stort har Pelle Svanslösböckerna en fantasirikedom som är ovanligt i modernare barnböcker

.

Väggen av Marlen Haushofer

Har det någonsin i litteraturens världshistoria skrivits ett mer feministiskt verk? Nej, det tror jag inte. Detta är en helt unik roman, speciellt med tanke på att den skrevs under 1950-talet och publicerades år 1963. Detta är en av de absolut bästa böcker jag någonsin har läst och jag anser att den borde vara obligatorisk läsning i skolan. Romanen är skriven på sitt helt egna sätt och författaren har valt ett ämne som förvisso finns i andra romaner, men hon har en mycket mer visionär begynnelsepunkt.

Berättelsen i kort tar sin tillflykt i Österrikiska Alperna. En kvinna, huvudpersonen som är namnlös genom hela berättelsen, följer med sin väninna Luise och hennes make Hugo till deras jaktstuga upp i bergen. Vid ett tillfälle åker makarna in till byn och de kommer inte tillbaka. Vår huvudperson undrar vart de har tagit vägen. Hon går ut för att leta efter dem, men hon kommer inte längre än till en tre meter hög vägg inne i skogen. Det är oklart vad väggen består av, men den är transparant och när hon går utmed väggen ser hon en förstelnad värld på andra sidan. Bland annat kommer hon till en bondgård som hon ser på andra sidan väggen. Där ser hon förstelnade människor som stannat upp i  sina poser. Det är oklart om hon hallucinerar för hon tänker vid ett tillfälle "Jag hade hellre accepterat en mindre vanföreställning än den här fruktansvärda och osynliga saken."

Vad som nu händer är att kvinnan försöker överleva i en värld som synes vara utplånad. Hon lever isolerad tillsammans med några djur omkring sig som är kvar. Hon försöker överleva genom att hänge sig åt jordbruk och jakt. Hon har en bondepraktika som hon läser i och lär sig att bruka marken och förädla sådant som går att äta. Hon har en ko som hon får mjölk från. Kvinnan accepterar ganska snabbt sin nya tillvaro och försöker överleva.

Boken är skriven i jagform och allting läsaren får veta går via kvinnans tankar och ögon. Läsaren får inte reda på mycket om kvinnans tidigare liv, men att hon har haft besvär med psyket förstår läsaren ganska snabbt. Kvinnan tänker tillbaka på sin make och sina två dörrar. Hon uppger att hon till en början var en bra mamma, men att hon i takt med att döttrarna blev äldre blev sämre. Hon är samtidigt rädd att barnen är döda då de befinner sig på andra sidan väggen.  

Kulmen i romanen kommer i slutet när kvinnan skjuter en människa som hon ser för första gången under flera år. Mannen dyker upp från ingenstans och hugger ihjäl kvinnans "Tjur" och hennes hund "Lo" med en yxa. Kvinna springer då in i huset och hämtar Hugos gevär och skjuter ihjäl mannen. Detta är en mycket viktig handling för det är så mycket läsaren kan utläsa av detta tillvägagångssätt. Varför skjuter hon den första människan som hon ser på mycket länge? Antagligen för att han hugger ihjäl hennes kära djur. Vi vet dock inte hur mannen hade haft det. Han kanske var utsvulten. Han är samtidigt den enda som kan få henne att reproducera sig, om det nu skulle vara så att de flesta människor är döda bakom väggen. Alltså väljer kvinnan att på sätt och vis utplåna mänskligheten genom att skjuta mannen. Samtidigt, varför hugger han ihjäl djuren? Det visar på grymhet och detta är något som kvinnan inte tillåter ska finnas på hennes mark. Hon har mer tilltro till sig själv och sina djur än en andra individ. Mannen är tung = tjock och har dyra kläder på sig. Hon tror att det kan vara en av Hugos jaktvänner.

Då det uppträder en människa i slutet av romanen kanske väggen enbart är något som finns inne i kvinnans huvud. En annan tolkning jag hade var att det är en omskrivning av radioaktivitet efter någon kärnvapenkatastrof. Kärnvapen var man otroligt rädd för under mitten av 1900-talet. Det skildras bland annat i filmen On the beach från år 1959. Den här boken kom ut 1963.

Avslutningsvis vill jag bara uppmana: Läs boken! (och ha alltid en penna till hands att stryka under det du finner intressant!) Perfekt bok till bokcirkeln!!!

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman

Detta är nog en utav de mest obehagligaste historier jag har läst. Jag såg TV-serien från år 1993 med Mona Malm och Björn Kjellman i huvudrollerna och jag kan säga att jag inte riktigt förstod den. Dock måste jag säga att filmatiseringen är på pricken och helt underbar med de bästa skådespelarna, men själva historien, vad är det Bergman vill säga?!

Det handlar om en rik familj där modern Ingeborg är chef över ett modehus i Stockholm. Företaget har hon tagit över efter sin bortgångne make och det är tänkt att deras äldsta barn, Kurt, ska ta över firman efter Ingeborg. Allting är i harmoni tills en dag då Ingeborgs dotter Sussi (hon har två barn) förlovar sig med en man, Louis de Lorche. Vad som nu händer är att allting blir kaos och det går utför med Ingeborg.

Romanen är indelad i fyra delar efter de fyra årstiderna. Det börjar med våren och slutar med vintern. Språket hos Bergman har jag alltid haft lite svårt för. Det beror på vilka böcker det är. Det gick ändå lätt att läsa Chefen fru Ingeborg, men jag kan tycka att Bergmans språk inte direkt har något flyt utan är mycket ojämnt, hackigt. Själva händelserna i boken känns ibland mycket uppdiktade.

Själva analysen då. Ingeborg blir förälskad i sin dotters fästman Louis och alla förstår detta utom just Ingeborg själv som förnekar det, vilket gör att hon blir psykiskt sjuk. Ja, man skulle ju kunna säga att hon blir påmind om sin förlorade ungdom och attraktivitet och därmed blir lite smått neurotisk. Detta kanske är en något Freudianskt tolkning. Kärleken är blind, det är inte tillåtet att bli förälskad i sitt barns fästman och öppet visa detta. Det är lusten som blir Ingeborgs fall. Hon blir ett offer under sina lustar och det blir hennes fall. Hon skulle ha varit mer självbehärskad så hade inget av det tråkiga hänt.

Om jag då tolkar vidare tror jag nästan att det är så att hon kanske aldrig har varit kär tidigare. Att hon blev gift med modehusets chef får man ingen riktig förklaring till. En gammal luffare och före detta anställd på modehuset yttrar något om att han skulle ha vädjat till chefen att äkta henne då hon kom från en prästfamilj och inte skulle behöva arbeta...

I alla fall, en mycket bra bok som bör läsas! Och se serien!

 

Stäppvargen av Hermann Hesse

Den här romanen är känd. Den är indelad i olika sorters sekvenser eller delar.

Den första delen består lite speciellt av "Utgivarens förord". Detta är helt i fiktion och inte ett riktigt förord. I förordet är det en man som berättar om huvudpersonens (Stäppvargens) kvarlämnade anteckningar som har blivit till ett manuskript. I denna del betraktas Stäppvargen utifrån ett objektivt perspektiv av personerna utifrån. Det som slog mig när jag läste denna del var att man som läsare inte kan förlita sig på denna tolkning av Stäppvargen eftersom det är en äldre persons minne som återges samt hans egna fantasier om Stäppvargen. Jag tycker till och med att man kan tolka att det förekommer en form av besatthet till Stäppvargen, nästan kärlek. Berättarjaget är kanske inte medveten om sin kärlek, men sättet att förhålla sig till Stäppvargen skulle jag säga beror på passion, då i att han spionerar på Stäppvargen och irriterar sig på saker han gör (som egentligen inte alls är irriterande). Det han finner ut om Stäppvargen i efterhand var att han var en "självmördare".

Den andra delen heter: "Endast för förryckta" och i den är det Stäppvargen själv som för ordet direkt till läsaren eller till sig själv. Texten har en slags resonerande klang. Det läsaren finner ut är att Stäppvargen är en person som är likgiltig inför livet och inte njuter av livet. Han har kommit på att om det blir för jobbigt kan han ta sitt eget liv, att det blir som en slaggs räddning. Samtidigt är ju döden definitiv utan återvändo och det vet han. Men att se döden som en räddning om det skulle vara för jobbigt känns skönt för Stäppvargen.

Därefter kommer tredje delen: "Traktat om Stäppvargen". Det är en sorts pamflett med en skrift som beskriver hans egen personlighet på pricken, tycker han själv.

Därefter kommer fjärde delen som inte har något namn utan mer består av Stäppvargens egna reflektioner och tankeverksamhet. Den här delen tycker jag minst om då det mer är en sorts idealisering där han menar att han står över andra och att han jämför sig med kända, döda personer såsom exempelvis Goethe.

Jag kan inte säga att jag tyckte särskilt mycket om att läsa den. Även om det är ett intressant budskap och att det finns en djupare innebörd, tycker jag att språket i sig är så platt och tråkig berättarprosa att jag fann det svårt att läsa färdigt den. Jag kan till och med tycka att den var pretentiöst skriven och som jag ofta skriver i mina bokrecensioner. Kvinnor skriver inte på detta sättet.

 

Trollvinter av Tove Jansson

I denna vaknar Mumintrollet upp ur sitt ide och det är mitt i vintern. Han kan inte somna om, utan ska försöka ta sig ut till snön. Han träffar på Too-ticki och lilla My som även de är vakna. Olika vänner till Muminfamiljen letar sig till Muminhuset och stannar en tid.

Det är en historia om vänskap, mörker, vinterångest etc. Det förekommer mycket fina berättelser i denna. Den var ganska lätt att läsa. I slutet kommer solen och våren och resten av familjen börjar vakna.

Den farliga resan av Tove Jansson

En bilderbok utgiven år 1977 av Jansson. Kanske inte en av de bästa. Flickan Susanna, som inte varit med tidigare, sitter i gräset med sin katt. Hon är melankolisk och uttråkad. Hon lägger för en stund ifrån sig sina glasögon och sedan hittar hon inte dem utan ett par andra som hon tar på sig och ser världen med andra ögon. Hela världen är nu annorlunda, ingenting känner hon igen. Hon träffar på Hemulen, Tofslan och Vifslan samt Hemulens hund, med dem slår hon följe. (På resan träffar de på Sniff, Snusmumriken och Wimsy.) De är med om olika farligheter, men så tar de en luftballong till Mumindalen och träffar på Muminfamiljen. Sedan går Susanna hem och man vet inte om det hände eller inte. Vad som hände med hennes glasögon får man inte reda på, lite synd.

Visor från Mumindalen av Tove Jansson, Lars Jansson och Erna Tauro

En trevlig visbok med låtar om Muminfigurerna. Det är enbart diskanten som spelas i 3/4 takt så det är en perfekt musikbok om man vill lära sitt barn spela och läsa noter exempelvis på piano, mycket pekfingrar. Kvinnan på bilden är Tauro som tonsatte syskonens Janssons text.

Kometen kommer av Tove Jansson

Den här boken skulle egentligen ha lästs direkt efter Småtrollen och den stora översvämningen. Den är egentligen skriven sent i ordningen år 1968, men Jansson förelägger handlingen längre bakåt i tiden. Det är en omarbetning av Kometjakten.

Det handlar om en resa. Mumintrollet, Snorkfröken och Snusmumriken samt Sniff ska bege sig till ett observatorium då de har upptäckt en komet på himlen som blir större och större. Mycket domedagskänsla. Kometen slår tror man inte riktigt ned utan förstörs i jordens atmosfär för det regnar ned stenar och avfall efter den, men den förstör inget.

Emellan historien med kometen och professorn som de möter i observatoriet möte de på andra karaktärer som Bisamråttan och Snusmumriken mm.

Jag är sugen på att läsa Kometjakten för just den här historien var ganska fullproppad med olika parallellhandlingar.

Sent i november av Tove Jansson

Denna berättelse utspelar sig i Mumindalen då Muminfamiljen har rest bort till ön. Olika vänner till familjen får man följa. Det börjar med att man får följa var och en och hur de går hemma i sin tristess och längtar till Muminfamiljen så var och en bestämmer sig för att gå dit. Väl där märker de att Muminfamiljen inte är hemma, men de flyttar in allihop ändå och försöker samsas. På grund av att alla har olika karaktärer och ingen har egentligen någon acceptans för någon annan leder det till en del konflikter. I slutet kommer dock Muminfamiljen tillbaka,, tror man...

Jag tycker inte att den här boken var så bra. De olika romanfigurerna försöker lära känna varandra, men det går inte så bra. I denna bok kommer en ny karaktär in i bilden Onkelskruttet som är någon gammal släktning till Muminfamiljen som bor inne i kakelugnen, men han vaknar upp då huset invaderas av folk och är riktigt hungrig.

Från Mina rum av Kiki Dimoula i översättning av Håkan Edgren

Den här diktsamlingen är en av de vackraste och skarpaste jag läst. Liknelserna är på rätt ställe, allting har en mjuk och vacker ton. Det är ett ganska traditionellt sätt att skriva dikt, men det är ju det som fungerar bäst och som absolut är skönast att läsa.

Citat från Rörelser under ytan

"Till havet måste nån sagt trött på dig
så drunknat som det är,
för denna torra sanning
är mer hav än andra
är mer botten än andra." s. 47

I dikten anslås först ett påstått uttalande: "till havet måste nån sagt trött på dig", det är diktjaget som tycker att någon borde ha sagt det till havet, men i rad tre motsäger sig diktjaget sig själv då hen påtalar sanningen som torr lika med inte, ett motsatsord som verkligen passar in där för att bekräfta inte. I rad fyra och fem talar diktjaget sanning och medger att det är både hav och botten det vill säga att det eventuellt finns en sanning i det som just sagts.

Dimoulas dikter är mycket symboliska och det kräver lite av läsaren att hen känner till sin kanon, mycket bibliska liknelser finns med också.

Skurken i Muminhuset av Tove Jansson och Per Olov Jansson

Att till och med Tove Jansson skulle falla tillbaka på att skriva en deckarhistoria kunde jag aldrig tro, fast å andra sidan gavs den ut redan 1980. Jansson har skapat denna tillsammans med sin bror Per Olov och den innehåller inga målade bilder utan det är fotograferade bilder av ett miniatyrmuminhus som Jansson byggt tillsammans med två andra och sedan satt in Muminfigurer i det. Lite fyndigt, men inte alls lika roligt.

I denna historia har en tjuv tagit sig in i Muminhuset och ätit upp sylt och vält omkull saker i alla rummen. Till slut hittar man tjuven igelkotten Stinky och han får naturligtvis flytta in som alla andra i Muminhuset.

På ett sätt kan man säga att Muminhuset med alla de olika personerna som bor där, inte enbart muminfamiljen får symbolisera 1970-talets kollektiv där alla är välkomna, men samtidigt finns det en enorm acceptans mot alla sorters olikheter. Lite som ett välfärdssamhälle där alla ska med, till och med tjuven.

Texter av DFW - David Foster Wallace

Det inledande kapitlet, essä, reportage eller vad författaren avser att kalla det, tar upp en liknelse mellan tennisspel och matematiska formler eller intresset för matematik. Styckena i hela boken är packade av text, det är liknelse på liknelse att det står en upp i halsen. Författarens egna syfte med verket känner jag inte till. Det är en form av arbetarbakgrund som konfronteras med en akademisk värld som pojken träder in i när han flyttar hemifrån och han upplever att det finns kopplingar mellan båda världarna som får den att hänga samman. Samtidigt utmärker han sig med att hävda att på grund av att hans far är akademiker passar han inte riktigt in i sin hemstad på Illinois landsbygd. Det är inte synd om honom, det är tydligt klassförakt.

När jag som kvinna läser detta förstår jag att det inte är en kvinna som kan han skrivit det här för det är alldeles för pretentiöst. Detta evinnerliga tjatande om hans barndom och hans nostalgiska känslor som de här överspända pojkarna känner är patetiskt. Det är synd att han är så självcentrerad, att han skriver i essä- och reportageform som skriker om egenupplevelse. Språket är mycket bra, mycket Proust över det. Med den här medelklassmelankolin som en del unga pojkar känner; de lider inte brist på något, kan jag ej förstå. Varje land har tydligen sin typ av kulturman.

Ta i en mening till exempel som lyder så här:

"Jag trivdes bättre i det täta umgänget med raka linjer än de flesta andra barn jag växte upp med. Jag tror att detta beror på att de var födda där, medan jag var ett spädbarnstransplantat från Ithaka, där min far hade doktorerat." s. 20

På grund av att hans far har doktorerat i ett annat land anser han sig förmer än andra. Detta är klasshat.

Pappan och havet av Tove Jansson

Denna historia om Mumin inleds med att Muminpappan är lealös och vill att någonting ska hända. Alla andra i Muminhuset har någonting att göra, men pappan har tråkigt, ingen är intresserad av att höra på vad han har att berätta. Han har en glaskula i trädgården som han tittar in i för att bli tröstad eller för att få se ett ljus/inspiration/framtid.

Mårran gäckar Muminfamiljen mer i denna bok än någon annan. Hon söker upp familjen om kvällarna när de har tent ljuset i deras petroleumlampa. Jag vill se Mårran som en symbol för ångest, något som både Mumintrollet och Muminpappan upplever.

En dag pekar Muminmamman på en karta och säger till familjen att de ska starta om sina liv och flytta till en ö, pappas ö. Där finns det en fyr och Muminpappan intalar sig själv att han ska bli den nye fyrvaktaren. Att det just är Muminmamman som kommer på att de ska flytta finner jag lite konstigt. Hon är en person som trivs i sin trädgård och i huset, som på ett sätt är materialisten eller realisten och är nöjd i sin mikrovärld med mikroproblem. Pappan förefaller vara den oroliga, kanske lite mannens farliga ålder eller något. Han känner sig i alla fall överflödig. Mumintrollet är tonåringen som vill sova hemifrån och bryta sig loss familjen och titta på snygga sjöhästar (väl på ön). Lilla My är nu adopterad av Muminfamiljen och symboliserar ett starkt barn/kvinna som ständigt är på nya upptäckståg. Samtidigt är hon en person som säger exakt vad hon tycker om allting. Man kan säga att hon säger sanningen om allting, det som alla tänker men ingen vågar säga.

Väl på ön ska de göra sig hemmastadda, men det går väl mindre bra. Mårran/ångesten vet var de är någonstans och hon beger sig dit. Samtidigt på ön bor det en fiskare i ett hus längre bort från fyren. Denna fiskare lever för sig själv och interagerar inte med Muminfamiljen.

Janssons symbolvärld är enorm och det är få barnboksförfattare som kan göra det så här bra. Ta exempelvis på s. 98 då det står "Havrevällingen möttes av en stor tystnad och i den hörde pappan plötsligt en tretonig taktroppsmelodi som var komponerad bara för honom. Han tyckte inte om den." Tretonighet/tritonus är en gammal symbol för djävulen (djävulens intervall). Om du har ett piano och tar exempelvis ett F så hoppar du tre hela toner, då hamnar du på H. Trycker du ned dessa toner växelvis kommer du att höra att det låter som ganska ödesmättad musik.

I vilket fall, familjen försöker finna sig en tillvaro på ön. Ett stort problem för pappan är att han inte får igång fyren, så han blir ju aldrig någon riktig fyrvaktare. Jag funderade länge på vad som var klimax i hela berättelsen och jag tror att det kan vara den storm som utbryter i slutet av boken, då familjen tror att havet flytta ön. De tror
 till och med att ön har ett eget hjärta under sig. Därefter vad som händer är att de hjälper fiskaren och tar in honom i sitt hus och räddar honom från stormen.  Pappan samtalar med havet en stund och skäller på det att försöka skrämma den lilla ön. Ön blir på så sätt en symbol för pappan, men även den lilla individen fast i sin ångest. Alla i familjen blir mer eller mindre knäppa av att bo på den här ön. Mamman längtar hem till huset och det visar sig genom att hon börjar måla av hela Muminhuset med alla rummen på väggarna inne i fyren. 

När väl fiskaren har kommit in till fyren och de även firar hans födelsedag som är den dagen återfår fiskaren sin riktiga uppgift och åtar sig rollen som fyrvaktare igen och han går upp i fyren och den tänds. Även fast det nu lyser i mörkret kommer inte Mårran.

Boken speglar mycket känslan av otillräcklighet, alla vill mer än vad de egentligen klarar av. Hur mycket de än försöker så blir det inte så bra. Jag tror boken lite vill säga att man måste lära känna eller upptäcka sin begränsningar och vara nöjd. Acceptera den man är och det man gör och finna sig i tillvaron.

Boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My: Hur gick det sen? av Tove Jansson

Denna bilderbok från år 1952 utgör en form av pikareskroman i den bemärkelsen att Mumintrollet bland annat är på resa och miljöerna byts ut på varje sida. Handlingen är inte minst sagt full av både ångest och rädsla, men med lyckligt avslut. Jag kommer ihåg att jag läste den här när jag var liten och jag förstod den inte. Nu förstår jag hur viktigt det är att man som förälder ber sitt barn att reflektera över allting.

Det inleds med att Mumintrollet är på väg hem från mjölkaffären. Det är fin och trevlig väg genom skogen när han stöter på Mymlan. Här är det ett litet fel för egentligen är det Mymlans dotter hon heter. (Mymlan är deras mamma.) Hon är ledsen för att hennes syster Lilla My har rymt. Mumin ska hjälpa till att leta reda på lilla My och de fortsätter sin vandring. De passerar Gafsan som sitter rufsig i håret och metar vid havet. Gafsan karakteriseras i Det osynliga barnet som en lite finare dam, men här porträtteras hon som en gammal alkis. När Mumin och Mymlan kommer till Hemulen suger han in dem i sin dammsugare och sedan råkar lilla My gå förbi och klipper upp dammsugaren - hon är funnen!

Därefter beger de sig tillbaka till Muminhuset, men möter så klart olika figurer på vägen. Det som är lite intressant är när de stöter på Filifjonkan som är en kvinnlig gestalt som karakteriseras av att hon är lite hysterisk och ångestfylld. Hon bli skrämd av dem och flyr så snabbt att hon tappar sin klänning på vägen.

Därefter kommer Mumin, Mymlan och My till Hattifnattarna som är elektriska,
sedan blir regn och storm
och sedan avslutas det med sol!

Vi, vi vaktmästare av Jack Hildén

Debutant utgiven på Norstedts år 2014. Meningarna är mycket korta och rappa genom hela romanen. Läsaren får se vaktmästaren Eskils perspektiv och meningsbyggnaden speglar hans tankeverksamhet mycket bra. Det är kanske inte de allra mest logiska idéerna han har, utan det är mer konstateranden av verkligheten. Jag skulle inte ens säga att det är reflektioner. Ibland skiftar perspektivet till Tomas som tänker på ett helt annat sätt, mer reflekterande. Eskil är förälskad i fastighetsskötaren Tomas. De arbetar på samma arbetsplats på Östermalm, svenskt näringsliv... Teman som förekommer är klassklyftor (östermalmare mot det arbetande folket), kärlek över klassklyftor, men även klasshat, allt verkar vara östermalmarnas fel.



Jag tycker att detta är en halvbra bok, språket är okej, på ett sätt nytt, men om författaren nu vill framstå som en arbetarförfattare som på ett sätt vill spegla den nutida arbetarklassen, tycker jag att han misslyckas. I en mening i sista kapitlet låter han sin karaktär Eskil tänka det här:



"Jag går hem och duschar. Om det finns en vaktmästarlukt så sköljer jag den av mig. Men jag har aldrig känt en sådan lukt, vårt jobb är inte ett jobb där man luktar stekos eller gamla människor. Det är sådant jag kan vara tacksam för. Om vi luktar något så är det som när man kommer hem till någon för första gången; man förstår att just det här hemmet bär en egen lukt och det beror inte på något särskilt." s. 196


Detta är lite av en förnedrande mening, att det skulle vara fult att jobba med människor. Vaktmästare är ett manligt yrke och jobba med människor är något traditionellt har gjort.


 
Sedan fortsätter meningarna i samma stil. Även om jag är nykritiker och vet att detta inte är författarens egna tankar, utan hans karaktärs, kan jag inte köpa att romanen framställs som en arbetarklassbok, att framhäva att det skulle vara äckligt att jobba med matos och gamla människor, att ens skriva det i modern svensk litteratur, har jag mycket svårt att ta in.


En annan grej som jag inte tror att författaren Hildén är medveten om, det heter arbete och inte "jobb". "Jobb" är alliansens vokabulär om du inte redan visste det och genom att använda ordet "jobb" visar att du inte tillhör proletariatet på riktigt.



Jag bli besviken på ny, svensk litteratur. Böcker om arbetare och klassklyftor skrivs inte längre av någon intellektuell arbetaklass som tidigare; Fridegård, Lo-Johansson och Fogelström. Istället är det hipsterflummet som tror att de kan identifiera sig med dagens arbetare. Själv arbetar de inte inom verkstads- eller byggindustrin, utan hankar sig fram på något timmisjobb efter några strökurser i  litteraturvetenskap eller idé- och lärdomshistoria.



Elin Cullhed beskrev i Dagens Nyheter den här romanen som en perfekt medelklassroman och det tycker inte jag är en positiv kommentar. Jag tvivlar på att Hildén har haft ett fysiskt arbete, i alla fall inte under en större del av sitt liv. Det visas i att han inte känner hur fötterna ömmar, att den där höften plötsligt börjar göra sig påmind eller att vara så trött när man kommer hem att man somnar direkt.

Vattenslottet och Luftburen av Per Wästberg

De två första böckerna i Luftburen-triologon. (Jag kommer inte att läsa den tredje Jordmånen.) Dessa böcker var populära under slutet av 1960-talet och jag hade inte hört om dem innan jag hörde om dem i ett avsnitt av Snedtänkt med Kalle Lind (podcast). Den handlar om en sexuell relation mellan en halvbror och hans halvsyster och andra saker som kretsar kring dem. Det är främst språket jag har studerat och eftersom Wästberg sitter i Svenska Akademin vill jag se något unikt. Och visst, språket är litterärt får man säga, men historien om att ha ihop det med sin syster - det är ett motiv som inte skulle hålla idag tror jag. Texterna är ju sexuella och Wästberg har ett sätt att skriva om kvinnor precis som Roth, Oz, Ford eller Kundera har och det är inte smickrande. Jag är glad att den svenska litteraturen har kommit längre och att nya författare inte skriver om sådant här på det är sättet.

Vem ska trösta knyttet? av Tove jansson

En barnbok om utanförskap och ensamhet. Knyttet är ett litet troll som är mycket blygt och inte har någon vän. Hans ensamhet verkar grunda sig just i blygheten inför att ta kontakt med andra personer.

Det som får honom att bli mer social och modig är när han får ett projekt som han ska slutföra; hitta Skrutt. I ett brev han hittar i en flaskpost skriver Skrutt att hon är rädd för Mårran, en uppmaning om att bli räddad vilket Knyttet gör. Från att handlingen har fokuserat på hans egna sorgsna tillvaro sker utan att han riktigt förstår det en rockad känslomässigt. Man kan antingen säga att Knyttet förtränger sina självdestruktiva tankar för att fokusera på något annat eller så är en annan tolkning att han projicerar sina negativa känslor på Skrutt och det får honom att må bättre själv.

I vilket fall som helst så blir allting bra och de lever lyckliga i alla sina dagar. Dessutom, Jansson önskar att läsaren (barnet) integrerar med texten själv och det är något jag uppskattar att hon gör.

Ge mig kuken av Anna Axfors och Elis Burrau

När jag läser Ge mig kuken av två så pass unga poeter undrar jag lite vart litteraturen är på väg. Är det detta som den yngre generationen anser är nyskapande litteratur, att ämnena är aktuella och ska berika det hårt arbetande folket? Jag ställer mig även frågan om vem den tilltänkte läsaren är för denna podd/-dikt. Vem går igång på det här?

Dikten inleds med en lång önskelista till någon som omnämns "monsieur". Just denna fras kan anspela på Ebba Witt-Brattströms roman Århundradets kärlekskrig. Vad dessa önskningar gäller kommer jag inte ens återge då de utgörs av rent dravel med sexuella anspelningar (mina ord). Detta är hipsterflum, gjort av personer som har haft det för bra och tror sig sakna någon form av arbetarbakgrund att hämta inspiration från. Återigen, angående till vem denna litteratur vänder sig till, tänker jag att publiken som tar till sig det här består av enbart kulturelit.

Fläckar av liv av Jacques Werup

Diktsamling från år 1977. Jag fann dikterna vackra, om inte alla tilltalar just mig. Dikter är
mycket personliga och individuella. Motiv som jag finner är uppgivenhet och lugn kontra kaos etc. Den är ganska svår att förstå och jag kan inte sätta fingret på en exakt röd tråd. De ord som återkommer är exempelvis aska, fläckar och fängelse. Det finns ett fåtal paralleller till grekisk mytologi och även romantiska inslag. Ibland framstår fläckarna som tagna ur olika motiv, utan en egentlig innebörd. De syftar ibland som illusioner eller bilder från ett krig, ibland känns de som Holocaustfragment som i fläcken:


Fåglarna står stilla
i hettan ovanför kratrarna,
ännu fräser de
byltena av asbetskläder.
Under jorden förmultnar
barnens askgrå teddybjörnar,
vilka krafter har verkat här,
vilken förtvivlan?
Plötsligt uppenbarar sig,
med gula hjälmar med järnspett,
människor bland stenhögarna.
Plötsligt viskar någon
som betraktar dem
på mycket långt håll:
"De är aska vi ska bearbeta
mellan våra händer,
i våra strupars tunnlar,
i våra gnyende hjärtan."

s. 30 i Fläckar av liv av Werup.

Min favorit är den första i samlingen som sätter tonen för de resterande fläckarna. Här säger Werup klart och tydligt att det inte finns en tydlig anspelning, utan allting hänger samman, men han kan inte riktigt säga på vilket sätt.

Vems röst skall jag nu imitera,
vilken stämma i den stora kören,
vilken av alla dessa utsagor
skall jag rycka ur sitt sammanhang,
vilken delvishet skall jag klamra mig fast vid
i dag, i morgon, om tusen år,
för att språk skall tränga genom
djungeln i min mun?

s. 11 i Fläckar av liv av Werup.

Nervsystem - ung dansk poesi

Det här med dikter är ett känsligt ämne. För mig finns det bara en diktare och det är Hjalmar Gullberg. Att läsa ny poesi tycker jag borde ara intressant och jag har höga förväntningar. Jag vill se något jag inte sett förut. Dock finner jag inte att en enda av dessa poeters alster är något utöver det vanliga. Ta exempelvis Sören Pettersens och Christian Bretton-Meyers dikter, hur man ens behöver vara två person för att få fram dessa ynka rader har jag inga ord för. Det är futtigt! Det är så osammanhängande utan en gemensam nämnare alls. Maja Lee Langvads dikter är de mest intressanta och handlar om identitet och utanförskap av mer politisk karaktär. Jag kan även uppskatta Anders Abildgaard, men resten nja. Inte min stil.

Pukehornet av Kerstin Ekman

Detta är Ekmans debutroman och den utgör en psykologisk thriller med ett språk som lämnar mycket över till läsaren att resonera över - som det ska vara. Den handlar om Pär  "Päronet" Lindblad som tar hand om sin hyresvärdinna Agda Wallin. Då han blev arbetslös och inte längre kunde betala hyran till Agda gjorde hon ett avtal med honom, att låta honom får bo kvar gratis - om han hjälpte henne i hemmet. Hyresvärdinnan är nu 76 år, har haft stroke och har svårt att röra sig på grund av kraftig övervikt. Det framgår ej hur många år som han har hjälp henne, men tillräckligt länge för att han handlar som han gör.

Det som sker är att efter att Agda och Pär har varit på besök hos Agdas syster på ett äldreboende i Rotbol (fiktiv plats utanför Uppsala), ramlar Agda ned på huk när de går genom skogen för att komma till bussen. Agda ber Pär under de sista minuterna av hennes liv att han ska springa efter hjälp, men Pär blir som förstenad och vet inte vart han ska göra eller vart han ska gå för att hämta hjälp. Vad som egentligen sker är tror jag att han drabbas av panik och förlorar handlingsförmågan. Det som Agda då säger är att hon uppger att hon inte har skrivit ett testamente, så han vinner ingenting på att inte hjälpa henne. Detta gör Pär mer arg och han låter henne dö ute i skogen. Sedan tar han bussen tillbaka till Uppsala.

Vad som sedan sker är att han försöker fortsätta ruljangsen av hyresrätten utan Agda. Han har ändå skött den under alla år så han fortsätter som han brukar. Ingen frågar efter Agda för hon brukade ändå aldrig visa sig ut. Ångesten gör sin påmind hos Pär, men med tiden klarar han av att leva under en fasad. Han tar in hyrorna och överlever på dem. Han får mer ansvar och tar över Agdas roll helt. När hyresgästerna har problem kommer de till honom och ber om hjälp.

Boken är uppdelad i två delar. I den första delen får läsaren se berättelsen från Pärs perspektiv. I andra delen är det en grannes perspektiv läsaren får följa som bor ovanför Agdas och Pärs lägenhet. Det är en kvinna som man ej får veta vad hon heter (eventuellt Kerstin Ekman själv eller alter ego)  som ser igenom Pär, vad han egentligen går för, hans tomma prat och meningslösa aktivitet. En dag upptäcker hon en handväska i köket och finner det underligt att Agdas väska ligger där och inte inne hos Agda själv. Detta får henne att spinna vidare på tanken om att allting bara är lögn från Pärs sida och att han döljer något, att han har gjort något med Agda. Hon börjar skriva en roman om vad hon tror kan ha hänt...Slutet förstår jag, men inte varför hon handlar som hon gör. Är det för att hon själv vill avsluta sin roman först eller diktera slutet själv och känna kontrollen över ödet? Eller är det så lustigt att det har med bostadsbristen att göra???

Jag fann boken mycket bra! Kan absolut tänka mig läsa fler av Ekman!

Boken utspelar sig i Uppsala och eftersom jag själv har bott där var det lite roligt att känna igen platserna i boken, även Salabackar var med! Pukehornet syftar på det kvarteret de bor i. Det egentliga Pukehornskvarteret låg på en annan plats i Uppsala och var ett barnhem. Ekman har förlagt kvarteret närmare Kvarngärdet.

Det osynliga barnet av Tove Jansson

Novellsamling om Mumin utgiven år 1962. Jansson är duktig på att skildra människans natur. Teman som förekommer är ensamhet, sarkasm, elakhet, ångest, instängdhet med mera.

Dn mest kända novellen i samlingen är Berättelsen om det osynliga barnet. Min mamma sade att hon läste den när hon gick på sopis (Socialhögskolan) i början av 1980-talet. den skildrar hur det är att vara utstött och ensam, om ett litet barn som önskar bli set och bekräftat för den hon är.

Min favorit i novellen är Filifjonkan som trodde på katastrofer. Jag skulle säga att den är helt lysande och att den skildrar en psykos mycket bra, då Filifjonkan upplever paranoia och tror att något hemskt ska hända. Hennes dialog med Gafsan är så otroligt klockren när de talar om varandra och runt den heta potatisen som är Filifjonkans galenskap. Den är subtil måste jag säga!

Männen i romanserien har en tendens att försvinna utan att säga vart de ska. I Hattifnattarnas hemlighet försvinner Muminpappan plötsligt en dag och ingen vet vart han tagit vägen, utom Muminmamman som tror att han har gett sig iväg för en tid och kommer när han kommer. Ibland tycker jag att Muminmamman är lite väl accepterande och överseende, att bara tillåta maken gå sin väg och lämna familjen att klara sig själv. Förklaringarna  som ges i texten lutar åt att folk drabbas av kriser emellanåt och behöver som det så fint heter "egen tid" för sina grubblerier Det står att de lovat att ge varandra frihet... Att han beger sig av med Hattifnattarna i deras båt, vad betyder det? Det framgår att han blir lugn när de kommer. Jag gör en tolkning av att eftersom de är elektriska när det åskar och Muminpappan blir lugn av dem...elektrokonpulsiv behandling (långsökt)? Enlig Mymlan lever Httifnattarna "dålighetsliv", är Muminpappan otrogen? I vilket fall som helst beter sig Muminpappan som om han drabbats av ett nervöst sammanbrott.

Farlig midsommar av Tove Jansson

Den här historien om Mumin är lite speciell, att hela Mumindalen blir översvämmad och familjen måste gå i land på en flytande teaterscen är lite udda, att bara komma på det menar jag. Familjen får för sig att sätta upp ett skådespel. jag läste att det tydligen är Shakespeares Stormen som den anspelar på eventuellt lite av Antonius och Cleopatra.

Nya figurer:
Teaterråttan Emma
Misan och Homsan
Parkvakten och parktanten
Filifjonkan
Skogsungarna 24 stycken

Det som slog mig när jag läste var att historien innehåller romanfigurer bestående av ensamstående kvinnor med barn eller utan som Fillifjonkan eller Mymlan. Deras respektive verkar inte finnas vilket tyder på att Jansson vill framhäva de ensamstående kvinnorna och de frånvarande fäderna. Jag menar, Mymlan med de 34 ungarna, var är fadern? Där kan läsaren se att ensamvargen Snusmumriken får företräda dessa frånvarande fäder. Detta förstärks extra mycket av att Snusmumrikens fader Jonxen också är en äventyrare som inte tar ansvar för sin familj. Muminpappan får ju företräda det motsatta, familjefadern som tar ansvar för familj och hem.

Misan och Homsan är ett par, kvinna och man som lever i ett barnlöst och destruktivt förhållande. Misans psykiska problem och depression kommer starkt till uttryck och hon omnämner ofta att hon känner sig melankolisk. Ett ord som Jansson för övrigt använder i alla Muminböckerna. Intressant att hon låter det starka ordet "melankoli" få förekomma i en barnböckerna, att man inte gömmer undan det svåra för barnen.

Muminpappans memoarer av Tove Jansson

Här kretsar hela handlingen om Muminpappan och hans bravader i ungdomen. Dock finns det en sarkastisk ton på vissa ställen. Både Muminmamman och Mumintrollet fäller kommentarer om att det kanske inte riktigt gick till som Muminpappan förmedlar att det gjorde. Och Muminpappan erkänner på vissa ställen att visst har han förstärkt vissa scener för att de ska låta bättre.

Att Jansson låter Muminpappan få en hel bok för sig själv finner jag lite underligt, varför? Är det för att män måste få den platsen i litteraturen för att må bättre? Är det kulturmannens ego som inte får krossas? Ett syfte boken har är att den ger läsaren en bakgrund till hur Muminpappan och Muminmamman träffades. Samt får man veta att Snusmumriken hade en pappa som hete Joxaren och Sniffs pappa och mamma hette Rådd-djuret och Sås-djuret. En annan vän till Muminpappan var Fredrikson. Bokens handling känns ganska lånad av både Alice i underlandet, Moses i vassen, Trollkarlen från Oz och En världsomsegling under havet. 



Andra figurer som förekommer är:

Mymlan

Mymlans dotter

Lilla My - Halvbror till Snusmumriken eftersom då Joxaren och Mymlan fick ihop det. Lite roligt!

Dronten Edwar

Polisinspektör Twiggs

Spöket

Klippdassen

Havshunden

Kungen

Laterna Magica av Ingmar bergman

Bergmans självbiografi som på ett sätt erkände honom som  skönlitterär författare. Det är mer en skönlitterär roman än en självbiografi. Den är ganska självutlämnande, men jag finner det mesta i den vara ganska uppdiktat. Bergman varvar med barndomsminnen och nutid då han leder Dramaten och sin ensemble. På sätt och vis påminner den lite om På spaning efter den tid som flytt då mycket av hans barndomsminnen gör sig påminda och när det begav sig ska ha påverkat honom starkt att minnena följt med ganska tydligt upp i vuxen ålder. Ganska många möten av sexuell natur är omskrivna i boken och man frågar sig om allt är sant.

Bergman håller en respekt för sina skådespelare som inte är nämnda vid namn. Det hade kunnat vara mycket snuskigare, men det avlåter han sig att det blir. Bergmans språk är litterärt emellanåt, speciellt i början (som det brukar vara), men ju längre in i läsaren kommer övergår språket till att bli mer dagboksjagigt och därmed förlorar självbiografin stinget.

Det hade varit lite lättare om Bergman hade delat upp berättelsen i tydliga kapitel  eller delar för att förmedla läsaren någon form av konstnärlig utveckling han genomgick. Inte för att vi vet att Bergman led brist på initiativ, men hur han tänkte kring sina filmer, scenarier och manus hade varit så mycket roligare om han hade delgivit läsaren.

Trollkarlens hatt av Tove Jansson

Andra boken om Mumintrollet. Häri förekommer historierna om resan till Hattifnattarnas ö, Trollkarlens hatt som förvandlar allting, Tofslan och Vifslan med mera.

Det börjar med att Mumindalen vaknar upp efter att ha legat i ide en hel vinter. De hittar en hatt som de kommer på måste tillhöra Trollkarlen. Denna hatt kan både ge positiva utfall, men även negativa. Varför Mumin blir förvandlad till ett troll när han gömmer sig i den, men när Muminmamman kastar i körsbär i den förvandlas de till rubiner är lite otydligt, ärelystnad?

Sniff förekommer i boken och bor i Muminhuset och hans materialistiska drag förekommer även här.

Nya KARAKTÄRER (har inga problem att använda det ordet för personerna finns inte på riktigt) som förekommer i boken är:

Hemulen: en orolig varelse som i början av historien är ledsen för att han inte kan samla på frimärken längre för att han redan har alla. Då kommer han på att bli botanist!

Snork och Snokfröken: Syskon och vänner till Muminfamiljen. De står för helt olika saker. Snork är smart och uppfinningsrik medan Snorkfröken är mer fåfäng.

Snusmumriken: Äventyrslysten och ensamvarg. Vet mycket då han varit ute och rest mycket.

Bisamråttan: En inneboende i Muminhuset som gärna läser "Om alltings onödighet".

Trollkarlen och hans panter: Snäll person som letar efter "kungsrubinen"

Mårran: En varelse som när hen träder in i Mumindalen fryser allting till is, alla är rädda för henne och menar att hon är ond. Symboliken är väl att hon på sätt och vis är mycket ensam och det skrämmer personer, att hon därmed är lite utstött och folk är rädda för henne för att hon är okänd. Eller så är det enbart en liknelse av ångest och rädsla hon får stå för.

Tofslan och Vifslan: Två figurer som kommer till Muminhuset och hittar på hyss kan man säga. De har med sig en stor kappsäck och innehållet i den tillhör Mårran, men de gör ett byte och ger Mårran trollkarlens hatt. Dessa figurer pratar ett lite annorlunda språk som enbart Hemulen förstår. De bär med sig den här röda rubinen och ja, vad är det den röda rubinen står för??? Vaginan, är det många som skulle säga. Varför just Tofslan och Vifslan förvarar den röda rubinen och deras förhållande till den framgår ej, men det kan ju stå för deras kärlek till varandra. (Blev Mykle inspirerad???)

Citat: "Inne i den tätaste busken hittade han en hemlig plats där Tofslan och Vifslan hade prytt marken med dun och hängt upp snäckor och små vita stenar bland grenarna."

Hattifnattarna måste få en kommentar också. De har en egen ö och på denna ö finns en sorts totempåle med en barometer högst upp som de (typ) tillber. Det står i boken att de träffas för årsmöte en gång per år och att de bugar sig för varandra, att de brukar dra runt i strövtåg runt jorden. De är jämt på resa. Vad dessa är och varför de håller en barometer så kär förstår jag inte.