onsdag 31 maj 2017

Det osynliga barnet av Tove Jansson

Novellsamling om Mumin utgiven år 1962. Jansson är duktig på att skildra människans natur. Teman som förekommer är ensamhet, sarkasm, elakhet, ångest, instängdhet med mera.

Dn mest kända novellen i samlingen är Berättelsen om det osynliga barnet. Min mamma sade att hon läste den när hon gick på sopis (Socialhögskolan) i början av 1980-talet. den skildrar hur det är att vara utstött och ensam, om ett litet barn som önskar bli set och bekräftat för den hon är.

Min favorit i novellen är Filifjonkan som trodde på katastrofer. Jag skulle säga att den är helt lysande och att den skildrar en psykos mycket bra, då Filifjonkan upplever paranoia och tror att något hemskt ska hända. Hennes dialog med Gafsan är så otroligt klockren när de talar om varandra och runt den heta potatisen som är Filifjonkans galenskap. Den är subtil måste jag säga!

Männen i romanserien har en tendens att försvinna utan att säga vart de ska. I Hattifnattarnas hemlighet försvinner Muminpappan plötsligt en dag och ingen vet vart han tagit vägen, utom Muminmamman som tror att han har gett sig iväg för en tid och kommer när han kommer. Ibland tycker jag att Muminmamman är lite väl accepterande och överseende, att bara tillåta maken gå sin väg och lämna familjen att klara sig själv. Förklaringarna  som ges i texten lutar åt att folk drabbas av kriser emellanåt och behöver som det så fint heter "egen tid" för sina grubblerier Det står att de lovat att ge varandra frihet... Att han beger sig av med Hattifnattarna i deras båt, vad betyder det? Det framgår att han blir lugn när de kommer. Jag gör en tolkning av att eftersom de är elektriska när det åskar och Muminpappan blir lugn av dem...elektrokonpulsiv behandling (långsökt)? Enlig Mymlan lever Httifnattarna "dålighetsliv", är Muminpappan otrogen? I vilket fall som helst beter sig Muminpappan som om han drabbats av ett nervöst sammanbrott.



Farlig midsommar av Tove Jansson

Den här historien om Mumin är lite speciell, att hela Mumindalen blir översvämmad och familjen måste gå i land på en flytande teaterscen är lite udda, att bara komma på det menar jag. Familjen får för sig att sätta upp ett skådespel. jag läste att det tydligen är Shakespeares Stormen som den anspelar på eventuellt lite av Antonius och Cleopatra.

Nya figurer:
Teaterråttan Emma
Misan och Homsan
Parkvakten och parktanten
Filifjonkan
Skogsungarna 24 stycken

Det som slog mig när jag läste var att historien innehåller romanfigurer bestående av ensamstående kvinnor med barn eller utan som Fillifjonkan eller Mymlan. Deras respektive verkar inte finnas vilket tyder på att Jansson vill framhäva de ensamstående kvinnorna och de frånvarande fäderna. Jag menar, Mymlan med de 34 ungarna, var är fadern? Där kan läsaren se att ensamvargen Snusmumriken får företräda dessa frånvarande fäder. Detta förstärks extra mycket av att Snusmumrikens fader Jonxen också är en äventyrare som inte tar ansvar för sin familj. Muminpappan får ju företräda det motsatta, familjefadern som tar ansvar för familj och hem.

Misan och Homsan är ett par, kvinna och man som lever i ett barnlöst och destruktivt förhållande. Misans psykiska problem och depression kommer starkt till uttryck och hon omnämner ofta att hon känner sig melankolisk. Ett ord som Jansson för övrigt använder i alla Muminböckerna. Intressant att hon låter det starka ordet "melankoli" få förekomma i en barnböckerna, att man inte gömmer undan det svåra för barnen.

Muminpappans memoarer av Tove Jansson

Här kretsar hela handlingen om Muminpappan och hans bravader i ungdomen. Dock finns det en sarkastisk ton på vissa ställen. Både Muminmamman och Mumintrollet fäller kommentarer om att det kanske inte riktigt gick till som Muminpappan förmedlar att det gjorde. Och Muminpappan erkänner på vissa ställen att visst har han förstärkt vissa scener för att de ska låta bättre.

Att Jansson låter Muminpappan få en hel bok för sig själv finner jag lite underligt, varför? Är det för att män måste få den platsen i litteraturen för att må bättre? Är det kulturmannens ego som inte får krossas? Ett syfte boken har är att den ger läsaren en bakgrund till hur Muminpappan och Muminmamman träffades. Samt får man veta att Snusmumriken hade en pappa som hete Joxaren och Sniffs pappa och mamma hette Rådd-djuret och Sås-djuret. En annan vän till Muminpappan var Fredrikson. Bokens handling känns ganska lånad av både Alice i underlandet, Moses i vassen, Trollkarlen från Oz och En världsomsegling under havet



Andra figurer som förekommer är:
Mymlan
Mymlans dotter
Lilla My - Halvbror till Snusmumriken eftersom då Joxaren och Mymlan fick ihop det. Lite roligt!
Dronten Edwar
Polisinspektör Twiggs
Spöket
Klippdassen
Havshunden
Kungen





Laterna Magica av Ingmar bergman

Bergmans självbiografi som på ett sätt erkände honom som  skönlitterär författare. Det är mer en skönlitterär roman än en självbiografi. Den är ganska självutlämnande, men jag finner det mesta i den vara ganska uppdiktat. Bergman varvar med barndomsminnen och nutid då han leder Dramaten och sin ensemble. På sätt och vis påminner den lite om På spaning efter den tid som flytt då mycket av hans barndomsminnen gör sig påminda och när det begav sig ska ha påverkat honom starkt att minnena följt med ganska tydligt upp i vuxen ålder. Ganska många möten av sexuell natur är omskrivna i boken och man frågar sig om allt är sant.

Bergman håller en respekt för sina skådespelare som inte är nämnda vid namn. Det hade kunnat vara mycket snuskigare, men det avlåter han sig att det blir. Bergmans språk är litterärt emellanåt, speciellt i början (som det brukar vara), men ju längre in i läsaren kommer övergår språket till att bli mer dagboksjagigt och därmed förlorar självbiografin stinget.

Det hade varit lite lättare om Bergman hade delat upp berättelsen i tydliga kapitel  eller delar för att förmedla läsaren någon form av konstnärlig utveckling han genomgick. Inte för att vi vet att Bergman led brist på initiativ, men hur han tänkte kring sina filmer, scenarier och manus hade varit så mycket roligare om han hade delgivit läsaren.

tisdag 30 maj 2017

Trollkarlens hatt av Tove Jansson

Andra boken om Mumintrollet. Häri förekommer historierna om resan till Hattifnattarnas ö, Trollkarlens hatt som förvandlar allting, Tofslan och Vifslan med mera.

Det börjar med att Mumindalen vaknar upp efter att ha legat i ide en hel vinter. De hittar en hatt som de kommer på måste tillhöra Trollkarlen. Denna hatt kan både ge positiva utfall, men även negativa. Varför Mumin blir förvandlad till ett troll när han gömmer sig i den, men när Muminmamman kastar i körsbär i den förvandlas de till rubiner är lite otydligt, ärelystnad?

Sniff förekommer i boken och bor i Muminhuset och hans materialistiska drag förekommer även här.

Nya KARAKTÄRER (har inga problem att använda det ordet för personerna finns inte på riktigt) som förekommer i boken är:

Hemulen: en orolig varelse som i början av historien är ledsen för att han inte kan samla på frimärken längre för att han redan har alla. Då kommer han på att bli botanist!

Snork och Snokfröken: Syskon och vänner till Muminfamiljen. De står för helt olika saker. Snork är smart och uppfinningsrik medan Snorkfröken är mer fåfäng.

Snusmumriken: Äventyrslysten och ensamvarg. Vet mycket då han varit ute och rest mycket.

Bisamråttan: En inneboende i Muminhuset som gärna läser "Om alltings onödighet".

Trollkarlen och hans panter: Snäll person som letar efter "kungsrubinen"

Mårran: En varelse som när hen träder in i Mumindalen fryser allting till is, alla är rädda för henne och menar att hon är ond. Symboliken är väl att hon på sätt och vis är mycket ensam och det skrämmer personer, att hon därmed är lite utstött och folk är rädda för henne för att hon är okänd. Eller så är det enbart en liknelse av ångest och rädsla hon får stå för.

Tofslan och Vifslan: Två figurer som kommer till Muminhuset och hittar på hyss kan man säga. De har med sig en stor kappsäck och innehållet i den tillhör Mårran, men de gör ett byte och ger Mårran trollkarlens hatt. Dessa figurer pratar ett lite annorlunda språk som enbart Hemulen förstår. De bär med sig den här röda rubinen och ja, vad är det den röda rubinen står för??? Vaginan, är det många som skulle säga. Varför just Tofslan och Vifslan förvarar den röda rubinen och deras förhållande till den framgår ej, men det kan ju stå för deras kärlek till varandra. (Blev Mykle inspirerad???)

Citat: "Inne i den tätaste busken hittade han en hemlig plats där Tofslan och Vifslan hade prytt marken med dun och hängt upp snäckor och små vita stenar bland grenarna."
Hattifnattarna måste få en kommentar också. De har en egen ö och på denna ö finns en sorts totempåle med en barometer högst upp som de (typ) tillber. Det står i boken att de träffas för årsmöte en gång per år och att de bugar sig för varandra, att de brukar dra runt i strövtåg runt jorden. De är jämt på resa. Vad dessa är och varför de håller en barometer så kär förstår jag inte.






Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

Den första boken om Mumintrollet, en ganska tunn bok som Jansson ska ha börjat skriva på år 1939, men den blev utgiven år 1945.

Handlingen går ut på att Mumintrollet och Muminmamma ska hitta Muminpappan som är borta. Det är en underlig historia som börjar med att barn och mor går in i skogen för att leta efter pappan. Vad som hänt dem dessförinnan vet läsaren inte. Att Muminpappan lämnade dem från första början är ganska underligt. Enligt Muminmamman ska han ha följt med Hattifnattarna eller att de ska "ungefär" ha fört med sig honom mot hans vilja...

Under deras letande möter de olika personer som följer med dem på färden, bland annat "Det lilla djuret" som senare i andra böcker får namnet Sniff. Vad "Sniff" är för ett djur får läsaren inte reda på. I boken talar han knappt alls utan är mer med som ledsagare åt barn och mor. (Först i slutet får han ord i mun då han hittar ett pärlhalsband som han tycker är mycket fint.)

En annan figur som förekommer är "Tulippa", en flicka med blott och skinande hår som bor i en tulpan (hon träffar senare i  boken en fyrvaktare med rött hår som hon väljer att stanna hos).


Andra figurer som förekommer är "den gamla herrn" som har byggt ett hem gjort av blommor och godis och har en låtsassol, påminner om Willie Wonka. Godistemat återkommer på sätt och vis då Mumintrollet och Muminmamman träffar på "Marabuherrn".

I slutet återfinner de Muminpappan som under tiden som han har varit borta har byggt ett hus till dem att bo i, alla vill ju ha ett hus. Sedan flyttar de in där och översvämningen försvinner. Om man vill hitta någon form av symbolik i boken eller liknelse tycker jag att sons och mors letande efter fadern påminner om en frånvarande fader som blivit värvad och är borta av den anledningen. Om Hattifnattarna har fört bort honom kanske de står för något annat. De är stumma och döva och deras syfte framgår inte, underrättelsetjänst, hemlig polis, militären, ryssen? Och översvämningen i sig skulle kunna vara en omskrivning för kriget. 

Trevlig bok som är värd att läsa!