Trollvinter av Tove Jansson

I denna vaknar Mumintrollet upp ur sitt ide och det är mitt i vintern. Han kan inte somna om, utan ska försöka ta sig ut till snön. Han träffar på Too-ticki och lilla My som även de är vakna. Olika vänner till Muminfamiljen letar sig till Muminhuset och stannar en tid.

Det är en historia om vänskap, mörker, vinterångest etc. Det förekommer mycket fina berättelser i denna. Den var ganska lätt att läsa. I slutet kommer solen och våren och resten av familjen börjar vakna.

Den farliga resan av Tove Jansson

En bilderbok utgiven år 1977 av Jansson. Kanske inte en av de bästa. Flickan Susanna, som inte varit med tidigare, sitter i gräset med sin katt. Hon är melankolisk och uttråkad. Hon lägger för en stund ifrån sig sina glasögon och sedan hittar hon inte dem utan ett par andra som hon tar på sig och ser världen med andra ögon. Hela världen är nu annorlunda, ingenting känner hon igen. Hon träffar på Hemulen, Tofslan och Vifslan samt Hemulens hund, med dem slår hon följe. (På resan träffar de på Sniff, Snusmumriken och Wimsy.) De är med om olika farligheter, men så tar de en luftballong till Mumindalen och träffar på Muminfamiljen. Sedan går Susanna hem och man vet inte om det hände eller inte. Vad som hände med hennes glasögon får man inte reda på, lite synd.

Visor från Mumindalen av Tove Jansson, Lars Jansson och Erna Tauro

En trevlig visbok med låtar om Muminfigurerna. Det är enbart diskanten som spelas i 3/4 takt så det är en perfekt musikbok om man vill lära sitt barn spela och läsa noter exempelvis på piano, mycket pekfingrar. Kvinnan på bilden är Tauro som tonsatte syskonens Janssons text.

Kometen kommer av Tove Jansson

Den här boken skulle egentligen ha lästs direkt efter Småtrollen och den stora översvämningen. Den är egentligen skriven sent i ordningen år 1968, men Jansson förelägger handlingen längre bakåt i tiden. Det är en omarbetning av Kometjakten.

Det handlar om en resa. Mumintrollet, Snorkfröken och Snusmumriken samt Sniff ska bege sig till ett observatorium då de har upptäckt en komet på himlen som blir större och större. Mycket domedagskänsla. Kometen slår tror man inte riktigt ned utan förstörs i jordens atmosfär för det regnar ned stenar och avfall efter den, men den förstör inget.

Emellan historien med kometen och professorn som de möter i observatoriet möte de på andra karaktärer som Bisamråttan och Snusmumriken mm.

Jag är sugen på att läsa Kometjakten för just den här historien var ganska fullproppad med olika parallellhandlingar.

Sent i november av Tove Jansson

Denna berättelse utspelar sig i Mumindalen då Muminfamiljen har rest bort till ön. Olika vänner till familjen får man följa. Det börjar med att man får följa var och en och hur de går hemma i sin tristess och längtar till Muminfamiljen så var och en bestämmer sig för att gå dit. Väl där märker de att Muminfamiljen inte är hemma, men de flyttar in allihop ändå och försöker samsas. På grund av att alla har olika karaktärer och ingen har egentligen någon acceptans för någon annan leder det till en del konflikter. I slutet kommer dock Muminfamiljen tillbaka,, tror man...

Jag tycker inte att den här boken var så bra. De olika romanfigurerna försöker lära känna varandra, men det går inte så bra. I denna bok kommer en ny karaktär in i bilden Onkelskruttet som är någon gammal släktning till Muminfamiljen som bor inne i kakelugnen, men han vaknar upp då huset invaderas av folk och är riktigt hungrig.

Från Mina rum av Kiki Dimoula i översättning av Håkan Edgren

Den här diktsamlingen är en av de vackraste och skarpaste jag läst. Liknelserna är på rätt ställe, allting har en mjuk och vacker ton. Det är ett ganska traditionellt sätt att skriva dikt, men det är ju det som fungerar bäst och som absolut är skönast att läsa.

Citat från Rörelser under ytan

"Till havet måste nån sagt trött på dig
så drunknat som det är,
för denna torra sanning
är mer hav än andra
är mer botten än andra." s. 47

I dikten anslås först ett påstått uttalande: "till havet måste nån sagt trött på dig", det är diktjaget som tycker att någon borde ha sagt det till havet, men i rad tre motsäger sig diktjaget sig själv då hen påtalar sanningen som torr lika med inte, ett motsatsord som verkligen passar in där för att bekräfta inte. I rad fyra och fem talar diktjaget sanning och medger att det är både hav och botten det vill säga att det eventuellt finns en sanning i det som just sagts.

Dimoulas dikter är mycket symboliska och det kräver lite av läsaren att hen känner till sin kanon, mycket bibliska liknelser finns med också.

Skurken i Muminhuset av Tove Jansson och Per Olov Jansson

Att till och med Tove Jansson skulle falla tillbaka på att skriva en deckarhistoria kunde jag aldrig tro, fast å andra sidan gavs den ut redan 1980. Jansson har skapat denna tillsammans med sin bror Per Olov och den innehåller inga målade bilder utan det är fotograferade bilder av ett miniatyrmuminhus som Jansson byggt tillsammans med två andra och sedan satt in Muminfigurer i det. Lite fyndigt, men inte alls lika roligt.

I denna historia har en tjuv tagit sig in i Muminhuset och ätit upp sylt och vält omkull saker i alla rummen. Till slut hittar man tjuven igelkotten Stinky och han får naturligtvis flytta in som alla andra i Muminhuset.

På ett sätt kan man säga att Muminhuset med alla de olika personerna som bor där, inte enbart muminfamiljen får symbolisera 1970-talets kollektiv där alla är välkomna, men samtidigt finns det en enorm acceptans mot alla sorters olikheter. Lite som ett välfärdssamhälle där alla ska med, till och med tjuven.

Texter av DFW - David Foster Wallace

Det inledande kapitlet, essä, reportage eller vad författaren avser att kalla det, tar upp en liknelse mellan tennisspel och matematiska formler eller intresset för matematik. Styckena i hela boken är packade av text, det är liknelse på liknelse att det står en upp i halsen. Författarens egna syfte med verket känner jag inte till. Det är en form av arbetarbakgrund som konfronteras med en akademisk värld som pojken träder in i när han flyttar hemifrån och han upplever att det finns kopplingar mellan båda världarna som får den att hänga samman. Samtidigt utmärker han sig med att hävda att på grund av att hans far är akademiker passar han inte riktigt in i sin hemstad på Illinois landsbygd. Det är inte synd om honom, det är tydligt klassförakt.

När jag som kvinna läser detta förstår jag att det inte är en kvinna som kan han skrivit det här för det är alldeles för pretentiöst. Detta evinnerliga tjatande om hans barndom och hans nostalgiska känslor som de här överspända pojkarna känner är patetiskt. Det är synd att han är så självcentrerad, att han skriver i essä- och reportageform som skriker om egenupplevelse. Språket är mycket bra, mycket Proust över det. Med den här medelklassmelankolin som en del unga pojkar känner; de lider inte brist på något, kan jag ej förstå. Varje land har tydligen sin typ av kulturman.

Ta i en mening till exempel som lyder så här:

"Jag trivdes bättre i det täta umgänget med raka linjer än de flesta andra barn jag växte upp med. Jag tror att detta beror på att de var födda där, medan jag var ett spädbarnstransplantat från Ithaka, där min far hade doktorerat." s. 20

På grund av att hans far har doktorerat i ett annat land anser han sig förmer än andra. Detta är klasshat.

Pappan och havet av Tove Jansson

Denna historia om Mumin inleds med att Muminpappan är lealös och vill att någonting ska hända. Alla andra i Muminhuset har någonting att göra, men pappan har tråkigt, ingen är intresserad av att höra på vad han har att berätta. Han har en glaskula i trädgården som han tittar in i för att bli tröstad eller för att få se ett ljus/inspiration/framtid.

Mårran gäckar Muminfamiljen mer i denna bok än någon annan. Hon söker upp familjen om kvällarna när de har tent ljuset i deras petroleumlampa. Jag vill se Mårran som en symbol för ångest, något som både Mumintrollet och Muminpappan upplever.

En dag pekar Muminmamman på en karta och säger till familjen att de ska starta om sina liv och flytta till en ö, pappas ö. Där finns det en fyr och Muminpappan intalar sig själv att han ska bli den nye fyrvaktaren. Att det just är Muminmamman som kommer på att de ska flytta finner jag lite konstigt. Hon är en person som trivs i sin trädgård och i huset, som på ett sätt är materialisten eller realisten och är nöjd i sin mikrovärld med mikroproblem. Pappan förefaller vara den oroliga, kanske lite mannens farliga ålder eller något. Han känner sig i alla fall överflödig. Mumintrollet är tonåringen som vill sova hemifrån och bryta sig loss familjen och titta på snygga sjöhästar (väl på ön). Lilla My är nu adopterad av Muminfamiljen och symboliserar ett starkt barn/kvinna som ständigt är på nya upptäckståg. Samtidigt är hon en person som säger exakt vad hon tycker om allting. Man kan säga att hon säger sanningen om allting, det som alla tänker men ingen vågar säga.

Väl på ön ska de göra sig hemmastadda, men det går väl mindre bra. Mårran/ångesten vet var de är någonstans och hon beger sig dit. Samtidigt på ön bor det en fiskare i ett hus längre bort från fyren. Denna fiskare lever för sig själv och interagerar inte med Muminfamiljen.

Janssons symbolvärld är enorm och det är få barnboksförfattare som kan göra det så här bra. Ta exempelvis på s. 98 då det står "Havrevällingen möttes av en stor tystnad och i den hörde pappan plötsligt en tretonig taktroppsmelodi som var komponerad bara för honom. Han tyckte inte om den." Tretonighet/tritonus är en gammal symbol för djävulen (djävulens intervall). Om du har ett piano och tar exempelvis ett F så hoppar du tre hela toner, då hamnar du på H. Trycker du ned dessa toner växelvis kommer du att höra att det låter som ganska ödesmättad musik.

I vilket fall, familjen försöker finna sig en tillvaro på ön. Ett stort problem för pappan är att han inte får igång fyren, så han blir ju aldrig någon riktig fyrvaktare. Jag funderade länge på vad som var klimax i hela berättelsen och jag tror att det kan vara den storm som utbryter i slutet av boken, då familjen tror att havet flytta ön. De tror
 till och med att ön har ett eget hjärta under sig. Därefter vad som händer är att de hjälper fiskaren och tar in honom i sitt hus och räddar honom från stormen.  Pappan samtalar med havet en stund och skäller på det att försöka skrämma den lilla ön. Ön blir på så sätt en symbol för pappan, men även den lilla individen fast i sin ångest. Alla i familjen blir mer eller mindre knäppa av att bo på den här ön. Mamman längtar hem till huset och det visar sig genom att hon börjar måla av hela Muminhuset med alla rummen på väggarna inne i fyren. 

När väl fiskaren har kommit in till fyren och de även firar hans födelsedag som är den dagen återfår fiskaren sin riktiga uppgift och åtar sig rollen som fyrvaktare igen och han går upp i fyren och den tänds. Även fast det nu lyser i mörkret kommer inte Mårran.

Boken speglar mycket känslan av otillräcklighet, alla vill mer än vad de egentligen klarar av. Hur mycket de än försöker så blir det inte så bra. Jag tror boken lite vill säga att man måste lära känna eller upptäcka sin begränsningar och vara nöjd. Acceptera den man är och det man gör och finna sig i tillvaron.

Boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My: Hur gick det sen? av Tove Jansson

Denna bilderbok från år 1952 utgör en form av pikareskroman i den bemärkelsen att Mumintrollet bland annat är på resa och miljöerna byts ut på varje sida. Handlingen är inte minst sagt full av både ångest och rädsla, men med lyckligt avslut. Jag kommer ihåg att jag läste den här när jag var liten och jag förstod den inte. Nu förstår jag hur viktigt det är att man som förälder ber sitt barn att reflektera över allting.

Det inleds med att Mumintrollet är på väg hem från mjölkaffären. Det är fin och trevlig väg genom skogen när han stöter på Mymlan. Här är det ett litet fel för egentligen är det Mymlans dotter hon heter. (Mymlan är deras mamma.) Hon är ledsen för att hennes syster Lilla My har rymt. Mumin ska hjälpa till att leta reda på lilla My och de fortsätter sin vandring. De passerar Gafsan som sitter rufsig i håret och metar vid havet. Gafsan karakteriseras i Det osynliga barnet som en lite finare dam, men här porträtteras hon som en gammal alkis. När Mumin och Mymlan kommer till Hemulen suger han in dem i sin dammsugare och sedan råkar lilla My gå förbi och klipper upp dammsugaren - hon är funnen!

Därefter beger de sig tillbaka till Muminhuset, men möter så klart olika figurer på vägen. Det som är lite intressant är när de stöter på Filifjonkan som är en kvinnlig gestalt som karakteriseras av att hon är lite hysterisk och ångestfylld. Hon bli skrämd av dem och flyr så snabbt att hon tappar sin klänning på vägen.

Därefter kommer Mumin, Mymlan och My till Hattifnattarna som är elektriska,
sedan blir regn och storm
och sedan avslutas det med sol!

Vi, vi vaktmästare av Jack Hildén

Debutant utgiven på Norstedts år 2014. Meningarna är mycket korta och rappa genom hela romanen. Läsaren får se vaktmästaren Eskils perspektiv och meningsbyggnaden speglar hans tankeverksamhet mycket bra. Det är kanske inte de allra mest logiska idéerna han har, utan det är mer konstateranden av verkligheten. Jag skulle inte ens säga att det är reflektioner. Ibland skiftar perspektivet till Tomas som tänker på ett helt annat sätt, mer reflekterande. Eskil är förälskad i fastighetsskötaren Tomas. De arbetar på samma arbetsplats på Östermalm, svenskt näringsliv... Teman som förekommer är klassklyftor (östermalmare mot det arbetande folket), kärlek över klassklyftor, men även klasshat, allt verkar vara östermalmarnas fel.



Jag tycker att detta är en halvbra bok, språket är okej, på ett sätt nytt, men om författaren nu vill framstå som en arbetarförfattare som på ett sätt vill spegla den nutida arbetarklassen, tycker jag att han misslyckas. I en mening i sista kapitlet låter han sin karaktär Eskil tänka det här:



"Jag går hem och duschar. Om det finns en vaktmästarlukt så sköljer jag den av mig. Men jag har aldrig känt en sådan lukt, vårt jobb är inte ett jobb där man luktar stekos eller gamla människor. Det är sådant jag kan vara tacksam för. Om vi luktar något så är det som när man kommer hem till någon för första gången; man förstår att just det här hemmet bär en egen lukt och det beror inte på något särskilt." s. 196


Detta är lite av en förnedrande mening, att det skulle vara fult att jobba med människor. Vaktmästare är ett manligt yrke och jobba med människor är något traditionellt har gjort.


 
Sedan fortsätter meningarna i samma stil. Även om jag är nykritiker och vet att detta inte är författarens egna tankar, utan hans karaktärs, kan jag inte köpa att romanen framställs som en arbetarklassbok, att framhäva att det skulle vara äckligt att jobba med matos och gamla människor, att ens skriva det i modern svensk litteratur, har jag mycket svårt att ta in.


En annan grej som jag inte tror att författaren Hildén är medveten om, det heter arbete och inte "jobb". "Jobb" är alliansens vokabulär om du inte redan visste det och genom att använda ordet "jobb" visar att du inte tillhör proletariatet på riktigt.



Jag bli besviken på ny, svensk litteratur. Böcker om arbetare och klassklyftor skrivs inte längre av någon intellektuell arbetaklass som tidigare; Fridegård, Lo-Johansson och Fogelström. Istället är det hipsterflummet som tror att de kan identifiera sig med dagens arbetare. Själv arbetar de inte inom verkstads- eller byggindustrin, utan hankar sig fram på något timmisjobb efter några strökurser i  litteraturvetenskap eller idé- och lärdomshistoria.



Elin Cullhed beskrev i Dagens Nyheter den här romanen som en perfekt medelklassroman och det tycker inte jag är en positiv kommentar. Jag tvivlar på att Hildén har haft ett fysiskt arbete, i alla fall inte under en större del av sitt liv. Det visas i att han inte känner hur fötterna ömmar, att den där höften plötsligt börjar göra sig påmind eller att vara så trött när man kommer hem att man somnar direkt.

Vattenslottet och Luftburen av Per Wästberg

De två första böckerna i Luftburen-triologon. (Jag kommer inte att läsa den tredje Jordmånen.) Dessa böcker var populära under slutet av 1960-talet och jag hade inte hört om dem innan jag hörde om dem i ett avsnitt av Snedtänkt med Kalle Lind (podcast). Den handlar om en sexuell relation mellan en halvbror och hans halvsyster och andra saker som kretsar kring dem. Det är främst språket jag har studerat och eftersom Wästberg sitter i Svenska Akademin vill jag se något unikt. Och visst, språket är litterärt får man säga, men historien om att ha ihop det med sin syster - det är ett motiv som inte skulle hålla idag tror jag. Texterna är ju sexuella och Wästberg har ett sätt att skriva om kvinnor precis som Roth, Oz, Ford eller Kundera har och det är inte smickrande. Jag är glad att den svenska litteraturen har kommit längre och att nya författare inte skriver om sådant här på det är sättet.

Vem ska trösta knyttet? av Tove jansson

En barnbok om utanförskap och ensamhet. Knyttet är ett litet troll som är mycket blygt och inte har någon vän. Hans ensamhet verkar grunda sig just i blygheten inför att ta kontakt med andra personer.

Det som får honom att bli mer social och modig är när han får ett projekt som han ska slutföra; hitta Skrutt. I ett brev han hittar i en flaskpost skriver Skrutt att hon är rädd för Mårran, en uppmaning om att bli räddad vilket Knyttet gör. Från att handlingen har fokuserat på hans egna sorgsna tillvaro sker utan att han riktigt förstår det en rockad känslomässigt. Man kan antingen säga att Knyttet förtränger sina självdestruktiva tankar för att fokusera på något annat eller så är en annan tolkning att han projicerar sina negativa känslor på Skrutt och det får honom att må bättre själv.

I vilket fall som helst så blir allting bra och de lever lyckliga i alla sina dagar. Dessutom, Jansson önskar att läsaren (barnet) integrerar med texten själv och det är något jag uppskattar att hon gör.

Ge mig kuken av Anna Axfors och Elis Burrau

När jag läser Ge mig kuken av två så pass unga poeter undrar jag lite vart litteraturen är på väg. Är det detta som den yngre generationen anser är nyskapande litteratur, att ämnena är aktuella och ska berika det hårt arbetande folket? Jag ställer mig även frågan om vem den tilltänkte läsaren är för denna podd/-dikt. Vem går igång på det här?

Dikten inleds med en lång önskelista till någon som omnämns "monsieur". Just denna fras kan anspela på Ebba Witt-Brattströms roman Århundradets kärlekskrig. Vad dessa önskningar gäller kommer jag inte ens återge då de utgörs av rent dravel med sexuella anspelningar (mina ord). Detta är hipsterflum, gjort av personer som har haft det för bra och tror sig sakna någon form av arbetarbakgrund att hämta inspiration från. Återigen, angående till vem denna litteratur vänder sig till, tänker jag att publiken som tar till sig det här består av enbart kulturelit.

Fläckar av liv av Jacques Werup

Diktsamling från år 1977. Jag fann dikterna vackra, om inte alla tilltalar just mig. Dikter är
mycket personliga och individuella. Motiv som jag finner är uppgivenhet och lugn kontra kaos etc. Den är ganska svår att förstå och jag kan inte sätta fingret på en exakt röd tråd. De ord som återkommer är exempelvis aska, fläckar och fängelse. Det finns ett fåtal paralleller till grekisk mytologi och även romantiska inslag. Ibland framstår fläckarna som tagna ur olika motiv, utan en egentlig innebörd. De syftar ibland som illusioner eller bilder från ett krig, ibland känns de som Holocaustfragment som i fläcken:


Fåglarna står stilla
i hettan ovanför kratrarna,
ännu fräser de
byltena av asbetskläder.
Under jorden förmultnar
barnens askgrå teddybjörnar,
vilka krafter har verkat här,
vilken förtvivlan?
Plötsligt uppenbarar sig,
med gula hjälmar med järnspett,
människor bland stenhögarna.
Plötsligt viskar någon
som betraktar dem
på mycket långt håll:
"De är aska vi ska bearbeta
mellan våra händer,
i våra strupars tunnlar,
i våra gnyende hjärtan."

s. 30 i Fläckar av liv av Werup.

Min favorit är den första i samlingen som sätter tonen för de resterande fläckarna. Här säger Werup klart och tydligt att det inte finns en tydlig anspelning, utan allting hänger samman, men han kan inte riktigt säga på vilket sätt.

Vems röst skall jag nu imitera,
vilken stämma i den stora kören,
vilken av alla dessa utsagor
skall jag rycka ur sitt sammanhang,
vilken delvishet skall jag klamra mig fast vid
i dag, i morgon, om tusen år,
för att språk skall tränga genom
djungeln i min mun?

s. 11 i Fläckar av liv av Werup.

Nervsystem - ung dansk poesi

Det här med dikter är ett känsligt ämne. För mig finns det bara en diktare och det är Hjalmar Gullberg. Att läsa ny poesi tycker jag borde ara intressant och jag har höga förväntningar. Jag vill se något jag inte sett förut. Dock finner jag inte att en enda av dessa poeters alster är något utöver det vanliga. Ta exempelvis Sören Pettersens och Christian Bretton-Meyers dikter, hur man ens behöver vara två person för att få fram dessa ynka rader har jag inga ord för. Det är futtigt! Det är så osammanhängande utan en gemensam nämnare alls. Maja Lee Langvads dikter är de mest intressanta och handlar om identitet och utanförskap av mer politisk karaktär. Jag kan även uppskatta Anders Abildgaard, men resten nja. Inte min stil.

Pukehornet av Kerstin Ekman

Detta är Ekmans debutroman och den utgör en psykologisk thriller med ett språk som lämnar mycket över till läsaren att resonera över - som det ska vara. Den handlar om Pär  "Päronet" Lindblad som tar hand om sin hyresvärdinna Agda Wallin. Då han blev arbetslös och inte längre kunde betala hyran till Agda gjorde hon ett avtal med honom, att låta honom får bo kvar gratis - om han hjälpte henne i hemmet. Hyresvärdinnan är nu 76 år, har haft stroke och har svårt att röra sig på grund av kraftig övervikt. Det framgår ej hur många år som han har hjälp henne, men tillräckligt länge för att han handlar som han gör.

Det som sker är att efter att Agda och Pär har varit på besök hos Agdas syster på ett äldreboende i Rotbol (fiktiv plats utanför Uppsala), ramlar Agda ned på huk när de går genom skogen för att komma till bussen. Agda ber Pär under de sista minuterna av hennes liv att han ska springa efter hjälp, men Pär blir som förstenad och vet inte vart han ska göra eller vart han ska gå för att hämta hjälp. Vad som egentligen sker är tror jag att han drabbas av panik och förlorar handlingsförmågan. Det som Agda då säger är att hon uppger att hon inte har skrivit ett testamente, så han vinner ingenting på att inte hjälpa henne. Detta gör Pär mer arg och han låter henne dö ute i skogen. Sedan tar han bussen tillbaka till Uppsala.

Vad som sedan sker är att han försöker fortsätta ruljangsen av hyresrätten utan Agda. Han har ändå skött den under alla år så han fortsätter som han brukar. Ingen frågar efter Agda för hon brukade ändå aldrig visa sig ut. Ångesten gör sin påmind hos Pär, men med tiden klarar han av att leva under en fasad. Han tar in hyrorna och överlever på dem. Han får mer ansvar och tar över Agdas roll helt. När hyresgästerna har problem kommer de till honom och ber om hjälp.

Boken är uppdelad i två delar. I den första delen får läsaren se berättelsen från Pärs perspektiv. I andra delen är det en grannes perspektiv läsaren får följa som bor ovanför Agdas och Pärs lägenhet. Det är en kvinna som man ej får veta vad hon heter (eventuellt Kerstin Ekman själv eller alter ego)  som ser igenom Pär, vad han egentligen går för, hans tomma prat och meningslösa aktivitet. En dag upptäcker hon en handväska i köket och finner det underligt att Agdas väska ligger där och inte inne hos Agda själv. Detta får henne att spinna vidare på tanken om att allting bara är lögn från Pärs sida och att han döljer något, att han har gjort något med Agda. Hon börjar skriva en roman om vad hon tror kan ha hänt...Slutet förstår jag, men inte varför hon handlar som hon gör. Är det för att hon själv vill avsluta sin roman först eller diktera slutet själv och känna kontrollen över ödet? Eller är det så lustigt att det har med bostadsbristen att göra???

Jag fann boken mycket bra! Kan absolut tänka mig läsa fler av Ekman!

Boken utspelar sig i Uppsala och eftersom jag själv har bott där var det lite roligt att känna igen platserna i boken, även Salabackar var med! Pukehornet syftar på det kvarteret de bor i. Det egentliga Pukehornskvarteret låg på en annan plats i Uppsala och var ett barnhem. Ekman har förlagt kvarteret närmare Kvarngärdet.