Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman

Detta är nog en utav de mest obehagligaste historier jag har läst. Jag såg TV-serien från år 1993 med Mona Malm och Björn Kjellman i huvudrollerna och jag kan säga att jag inte riktigt förstod den. Dock måste jag säga att filmatiseringen är på pricken och helt underbar med de bästa skådespelarna, men själva historien, vad är det Bergman vill säga?!

Det handlar om en rik familj där modern Ingeborg är chef över ett modehus i Stockholm. Företaget har hon tagit över efter sin bortgångne make och det är tänkt att deras äldsta barn, Kurt, ska ta över firman efter Ingeborg. Allting är i harmoni tills en dag då Ingeborgs dotter Sussi (hon har två barn) förlovar sig med en man, Louis de Lorche. Vad som nu händer är att allting blir kaos och det går utför med Ingeborg.

Romanen är indelad i fyra delar efter de fyra årstiderna. Det börjar med våren och slutar med vintern. Språket hos Bergman har jag alltid haft lite svårt för. Det beror på vilka böcker det är. Det gick ändå lätt att läsa Chefen fru Ingeborg, men jag kan tycka att Bergmans språk inte direkt har något flyt utan är mycket ojämnt, hackigt. Själva händelserna i boken känns ibland mycket uppdiktade.

Själva analysen då. Ingeborg blir förälskad i sin dotters fästman Louis och alla förstår detta utom just Ingeborg själv som förnekar det, vilket gör att hon blir psykiskt sjuk. Ja, man skulle ju kunna säga att hon blir påmind om sin förlorade ungdom och attraktivitet och därmed blir lite smått neurotisk. Detta kanske är en något Freudianskt tolkning. Kärleken är blind, det är inte tillåtet att bli förälskad i sitt barns fästman och öppet visa detta. Det är lusten som blir Ingeborgs fall. Hon blir ett offer under sina lustar och det blir hennes fall. Hon skulle ha varit mer självbehärskad så hade inget av det tråkiga hänt.

Om jag då tolkar vidare tror jag nästan att det är så att hon kanske aldrig har varit kär tidigare. Att hon blev gift med modehusets chef får man ingen riktig förklaring till. En gammal luffare och före detta anställd på modehuset yttrar något om att han skulle ha vädjat till chefen att äkta henne då hon kom från en prästfamilj och inte skulle behöva arbeta...

I alla fall, en mycket bra bok som bör läsas! Och se serien!

 

Stäppvargen av Hermann Hesse

Den här romanen är känd. Den är indelad i olika sorters sekvenser eller delar.

Den första delen består lite speciellt av "Utgivarens förord". Detta är helt i fiktion och inte ett riktigt förord. I förordet är det en man som berättar om huvudpersonens (Stäppvargens) kvarlämnade anteckningar som har blivit till ett manuskript. I denna del betraktas Stäppvargen utifrån ett objektivt perspektiv av personerna utifrån. Det som slog mig när jag läste denna del var att man som läsare inte kan förlita sig på denna tolkning av Stäppvargen eftersom det är en äldre persons minne som återges samt hans egna fantasier om Stäppvargen. Jag tycker till och med att man kan tolka att det förekommer en form av besatthet till Stäppvargen, nästan kärlek. Berättarjaget är kanske inte medveten om sin kärlek, men sättet att förhålla sig till Stäppvargen skulle jag säga beror på passion, då i att han spionerar på Stäppvargen och irriterar sig på saker han gör (som egentligen inte alls är irriterande). Det han finner ut om Stäppvargen i efterhand var att han var en "självmördare".

Den andra delen heter: "Endast för förryckta" och i den är det Stäppvargen själv som för ordet direkt till läsaren eller till sig själv. Texten har en slags resonerande klang. Det läsaren finner ut är att Stäppvargen är en person som är likgiltig inför livet och inte njuter av livet. Han har kommit på att om det blir för jobbigt kan han ta sitt eget liv, att det blir som en slaggs räddning. Samtidigt är ju döden definitiv utan återvändo och det vet han. Men att se döden som en räddning om det skulle vara för jobbigt känns skönt för Stäppvargen.

Därefter kommer tredje delen: "Traktat om Stäppvargen". Det är en sorts pamflett med en skrift som beskriver hans egen personlighet på pricken, tycker han själv.

Därefter kommer fjärde delen som inte har något namn utan mer består av Stäppvargens egna reflektioner och tankeverksamhet. Den här delen tycker jag minst om då det mer är en sorts idealisering där han menar att han står över andra och att han jämför sig med kända, döda personer såsom exempelvis Goethe.

Jag kan inte säga att jag tyckte särskilt mycket om att läsa den. Även om det är ett intressant budskap och att det finns en djupare innebörd, tycker jag att språket i sig är så platt och tråkig berättarprosa att jag fann det svårt att läsa färdigt den. Jag kan till och med tycka att den var pretentiöst skriven och som jag ofta skriver i mina bokrecensioner. Kvinnor skriver inte på detta sättet.