De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Romanen är en fragmenterad roman i tre delar där handlingarna knyts samman på slutet ganska så snabbt. Det jag gillar är att Wolff har ett mycket bra språk. Hon kan få en ganska banal historia att verka jätteintressant för att hon kan bygga upp en spänning och samtidigt en lätthet i språket. Det går fort att läsa romanen och som läsare sugs man direkt in i rollfigurerna, även om läsaren inte får veta mycket om dem. Det är i och för sig bra för då kan läsaren själv fylla i tomrummen.

I första delen handlar det om kvinnan Ellinor. Det framgår inte vad hon jobbar med utan egentligen enbart att hon lägger upp en profil på en dejtingsajt för att få tag på män att ha sex med. Ellinor får svar från en man som visar sig vara mycket fet. Hon triggas av hans mystik och väljer att ha sex med honom. I nästa del av romanen handlar det om författaren Max och hans kvinnoaffärer. Sista delen handlar om en kvinna i Italien vid namn Lucrezia vars liv har påverkats av författaren Max' författarskap. Det som binder samman alla handlingar är det manus som Max skrivit om kvinnorna i sitt liv.

När man läser boken slås man av att Wolff genom språket väljer att leka med könsnormer. Jag trodde faktiskt först att Ellinor var en man på grund av det rättframma språket samt att Wolff använder manliga suffix där det borde vara ett feminint. Exempelvis används ordet älskare för en kvinnlig karaktär i stället för älskarinna. Genom att bortse från de få grammatiska genusregler som vi har i svenskan, utmanar författaren traditionella könsnormer på ett mycket subtilt sätt. Inte någonstans i romanen förekommer pronomenet hen för det behövs inte.  (Inte för att det är fel att använda ordet hen.)

Feministfällan av Nina Åkestam

På omslaget står det att boken riktar sig till alla de som kallar sig för feminister och även till dem som inte kallar sig för feminister. Jag kan tyvärr inte säga att jag håller med. Jag är ledsen, men den här boken tillförde inte mycket ny kunskap till mig. Jag är en feministisk, akademisk kvinna som är sjuksköterska. Jag lärde mig en ny term vilket var bra och den var "välvillighetsprincipen". Termen påminner mycket om det som jag berörde i förra blogginlägget om social kompetens (- som jag måste bli bättre på).

Feministfällan kom ut i år 2018 och blev ganska så omtalad. Bokens omslag är helt vitt med stansad text, mycket fint gjord. Texten är uppdelad kring sju kapitel som på olika sätt berör olika synvinklar som ofta framträder när feminism diskuteras. Jag kan tycka att kapitlen hade kunnat vara lite tydligare och mer uppdelade. Jag tycker samtidigt att samma sak egentligen diskuteras i alla kapitel och texten består mest av en form  av resonerande. Även om resonemanget leder till författarens egna ståndpunkter, finner jag att det som omskrivs inte direkt är någonting nytt. Det är en av alla rösterna i debatten. För att en författare ska beröra mig, kräver jag att jag blir mer påverkad. Om Åkestam hade varit lite mer djärv i sin kritik hade det inte varit fel. Samtidigt finner jag att meningsbyggnaden inte alltid håller. Interpunktionen är inte heller bra. Det som berörs i kapitlen är bland annat fördomen om den arga feministen, ett annat kapitel handlar om frågan om delad föräldraförsäkring, ett annat postkolonial feminism; feminism i sociala medier etcetera.


Nu under julen 2018 gick det en kort miniserie på SVT 1 i tre avsnitt som hette Systrar 1968. I den skildras några unga människors liv under sommaren året 1968. Man kan säga att det är mina föräldrars generation som skildras i den, 40-talisterna. Jag frågade min mamma om folk verkligen var så radikala på den tiden och enligt min mamma så var man det. När min mamma bodde i Stockholm i början av 70-talet sade hon att det var demonstrationer och demonstrationståg varje helg. Var har den kampen tagit vägen idag? Vi har fått fri aborträtt och barnomsorg, men vi är ju inte klara där. Varför är kvinnor inte mer intresserade av att dela lika avseende föräldraförsäkringen? Det gynnar ju kvinnornas pensioner och på sikt löneutvecklingen. Fattar kvinnorna inte det?

Familjer som skyller på att om kvinnan är hemma hela perioden för att hon tjänar mindre än mannen, att familjen inte skulle få ihop ekonomin om de delade lika på försäkringen, är inte detta bara undanflykter? Om man inte har råd att låta kvinnan stå för försörjningen under sex månader, har man ens råd att skaffa barn över huvud taget då? Ska fattiga människor skaffa barn? Nej. Det har inte med ekonomin att göra. Det har att göra med en del par lever kvar i en könsordning som säger att kvinnan tar hand om barn och hem och mannen jobbar. Det är ju bara det att ha kvinnan hemma hela perioden hjälper inte till att jämna ut löneskillnaderna. En arbetsgivare som vet om att en anställd enbart är borta i sex månader per barn, kommer inte längre prioritera bort något kön vid en anställningsprocess av den anledningen.

Det är konkreta reformfrågor som feminister bör diskutera först och främst och inte annat trams. Det är i grund och botten lika lön för lika arbete som räknas och pensioner som kvinnor kan leva på, att dra igång debatter om frisyrer som i fallet med Anna Suvanna Davidsson är bara slöseri med tid. I slutändan ställer jag mig frågan vilka som läser boken Feministfällan? Jo, det är sådana kvinnor som jag själv.

Fingertoppskänsla i social kompetens av Henrik Fexeus

Med tanke på att jag inte är något socialt proffs var det nog bra att jag köpte den här boken. Jag köpte den 21 december på Bromma flygplats. Det hade varit sista arbetsdagen inför julledigheten och det hade varit en skitdag avseende min sociala kompetens. Det hade slutat med att jag snäst åt en medarbetare i en hiss. Inget jag är stolt över. Stress har en mycket dålig inverkan på mig som jag måste lära mig att behärska. Flyget var försenat dessutom och vi kom i luften först 1 timme och 20 minuter efter ordinarie avgångstid. Jag blev så illa tvungen att köpa en bok och då blev det Fexeus bok - inget jag ångrar.

Den är bra, om än något fragmentarisk emellanåt i vissa kapitel. Det jag tar med mig är det här: 

1. Den ordlösa och omedvetna kommunikationen som vi gör är viktigare än vad vi kan tro. s. 11

2. Var tydlig när du säger något, precisera! Tydlighet kan inte missförstås och dessutom framtår det som mer ärligt. s. 15

3. Bli bättre på att avläsa andras känslotillstånd innan du säger något. s. 15

4. Serien Vänner är ett dåligt exempel vad gäller social interaktion. Den bidrar inte till någon utveckling alls. s. 21. 

5. Det är inte bra att tillbringa sin tid vid datorn alltför mycket. Stor internetanvändning leder till depression och ångest. Det urholkar ens sociala förmåga ännu mer. s. 30

6. Olyckliga personer tittar mer på TV än lyckliga personer. s. 32

7. Man blir smartare av att vara social. s. 37

8. Hur vi låter är oftare viktigare än vad vi säger. s. 48

9. När man lägger huvudet på sned när man pratar med någon upplevs man som mer attraktiv. s. 55

10. Vidrör andra människor diskret och snabbt ex. på armen, då kommer de att tycka bättre om dig.
s. 57

11. Prata inte sönder andra människor när du pratar med dem utan bolla ordet till den andre och vise versa så båda får tala. s. 96

12. Samtidigt, bli bättre på att lyssna och ställ frågor till den andre. Då visar du intresse för den andre och hen kommer att tycka om dig mer. s. 135

13. Bekräfta känsloläget hos den du talar med. s. 144

14. Vad öppen med vad du tycker, då kommer folk tycka bättre om dig, även om de inte delar dina åsikter. Personer som inte har några egen åsikter eller egen vilja som vill vara vän med alla, kommer till slut att bli "avskydda" av omgivningen. Just detta visar forskning. Detta för att personen inte ger sken av att ha en egen personlighet. s. 201

15. Personer som står för vad de tycker, som skapar sin egen vision och går sin egen väg är personer som folk föredrar att följa och som andra ser upp till.
s. 204

16. Angående perfektionism: En person som är perfektionistiskt lagd kommer alltid att hitta fel på samma sätt som en paranoid person ser hot. Människan kommer aldrig att kunna vara helt perfekt. Om du söker perfektion kommer du ständigt hitta ursäkter till att inte behöva göra något någonsin; byta lägenhet, hitta en tjej, gå med i en organisation som skulle öka ditt sociala liv. Perfektionism handlar om att man är rädd för att göra fel och för att misslyckas. Eftersom dessa människor aldrig provar något gör de heller aldrig några misstag. Därför kan de fortsätta odla en bild av sig själva som perfekta. Svaret är dock att personer som vågar erkänna misstag upplevs som tillitsfulla och kompetenta medan personer som vägrar erkänna ett misstag anses osäkra och ha dåligt självförtroende. s. 206-207.

12 rules for life av Jordan B. Peterson

Det har varit en kontrovers om den här boken och jag kan förstå det. Jag köpte boken för att jag ändå ville ge Peterson en chans. Är han verkligen så kontroversiell som alla säger att han är? Svaret på den frågan är ja - det är han. Peterson är ju ändå en välutbildad person och jag blir förvånad när en sådan bildad person kan skriva något så otroligt dåligt. Han namedroppar en rad olika filosofer och vetenskapliga forskare som är ganska så irrelevanta i sammanhanget eller så har de bidragit med för lite forskning att det egentligen inte bör gå att referera till dem. En rad olika scenarier från bibeln och andra religioner redogör Peterson för. Detta enkom för att förstärka sina egna fördomar, främst om skillnaden mellan kvinnor och män.

Peterson har gjort sig lite känd som en psykolog som ger råd åt sina patienter. Varje kapitel i boken är tillägnat ett visst råd om hur man ska leva sitt liv. En del av dessa råd är ganska så matnyttiga; stå rak i ryggen oavsett om du är framgångsrik eller inte, uppfostra dina barn till bra människor, jämför dig inte med andra utan med dig själv och din egen utveckling, skaffa vänner som vill ditt bästa etc. Detta kan ju de allra flesta hålla med om är bra saker.

Det jag ogillar med Peterson är att han använder biologin som ett argument för att bibehålla traditionella könsnormer. Han generaliserar och det är hans största misstag. Han pratar om manligt och  kvinnligt som två motpoler där kvinnan står för kaoset och mannen för ordningen. Han menar att kaos inte är fel utan att kaos står för förändringen, dynamiken som behövs för utvecklingen. Han ger ett tydligt exempel med lövet som förändras fortare än trädet och trädet förändras fortare än skogen. Då är skogen ordningen och lövet är kaoset.

Peterson menar att bland humrar, ett djur som funnits i 542 miljoner år, kan en hona identifiera en alfahannehummer jättesnabbt och välja honom som partner. De andra svagare hanhumrarna får ingen hummertjej utan blir utan och ja, de kan då inte föröka sig så de svaga humrarna dör ut. Honan vill ha en stark hanne som kan skydda hennes avkomma och henne själv. Detta sätt för honan att välja partner, gör att humrarna blir starkare och smartare, eftersom det är honan som tar den starkaste partnern. Honan står helt för det naturliga urvalet, enligt Peterson. Detta synsätt hädvar han går att tillämpa även på människor och han menar att det är kvinnan som först och främst väljer partner och inte tvärt om.

Jag håller inte helt med honom här. Jag anser att män väljer kvinnor också. Har en kvinna aldrig blivit ratad för att mannen valt en annan kvinna? Därefter handlar det i sin tur om ömsesidighet från båda parter. I vilket fall så menar Peterson att kvinnor är "väljare", allt från vad de ska ha på sig till partner och allt där emellan. Detta är ett sätt för kvinnor att ordna för sig. Kvinnor sager "nej" till de män som de inte vill ha. Citat: "Women's proclivity to say no, more than any other force, has shaped our evolution into the creative, industrious, upright, large-brained (competitive, aggressive, domineering) creatures that we are." s. 41. Peterson skriver också att för en kvinna att bli hel, behöver hon en man som tillför manlig medvetenhet i hennes liv, "masculine consciousness". Som exempel tar han upp några Disneyfilmer där kvinnor räddas av män och därmed blir hela; Törnrosa och Den lilla sjöjungfrun. Att dessa filmer är omgjorda versioner av kända sagor verkar han inte riktigt förstå. Dessa filmer är totalt irrelevanta i sammanhanget.

Det som jag faktiskt kan hålla med Peterson om är hans idéer om attraktion mellan könen. Han menar att då fler kvinnor utbildar sig på högre nivå, kommer kvinnorna inte nöja sig med män som har en lägre utbildningsbakgrund än de själva. Kvinnor vill ha män som minst är deras jämlikar. Att äkta en man med lägre utbildning vill inte kvinnor visar studier. Män har inget emot att äkta kvinnor med lägre utbildning än de själva. Män föredrar drock kvinnor som är yngre än de själva jämfört med kvinnor. Denna utveckling menar Peterson är naturlig för kvinnorna är rationella och vill ha så bra pappor som möjligt till sin avkomma.


Så, läs boken med en nypa salt för det står mycket konstigt i den.  

Livet efter dig av Jojo Moyes

Den här romanen som snabbt även blev film, handlar om en funktionsnedsatt man vid namn Will och hans assistent Louisa och deras relation och framväxande känslor för varandra. Will är från början framgångsrik och bor i London. När han en dag blir påkörd av en motorcykel skadas han så allvarligt att han blir förlamad från halsen och nedåt. Han blir då tvungen att flytta tillbaka till sina föräldrar som bor i ett stort hus i en mindre by på landsbygden, där han blir vårdad dygnet runt.

Föräldrarna anställer Louisa som ska vara en form av assistent/sällskapsdam åt Will. Louisa har precis blivit arbetslös efter att ha jobbat på ett lokalt café i en massa år. I brist på annat tar hon jobbet som personlig assistent. (Men hon gör inget som har med personlig hygien att göra, viktigt att påpeka! Det har Will en manlig sjuksköterska som gör!) Louisa förstår efter en tid att hon har som uppgift att vakta Will för att han inte ska ta livet av sig som han har försökt att göra tidigare. Louisa får efter han veta att Will har planer på att åka utomlands för att få dödshjälp. Louisa får rådet av sin syster att få Will att vilja fortsätta leva så Louisa gör allt för att ge honom hans livslust tillbaka.

Den här genren är egentligen inte riktigt min favorit. Den hör väl lite till romance-genren/kärleksroman. Jag tycker att språket var tråkigt och övertydligt. Berättelsen i sig är ganska så pretentiös. Jag har lite svårt för Louisa och förstår inte riktigt hennes karaktär. Hon är udda, men hon är inte intellektuell eller smart. Hon vet inte vad hon vill göra med sitt liv och har inga idéer. Mycket av romanen handlar om hennes utveckling till att bli en mer mogen och självständig människa.

Noveller av Tove Jansson

Janssons noveller är korta och ganska så kärnfulla. En del är brutalt ärliga i sin beskrivning av relationer och känslor inför saker och ting. Ta exempelvis novellen Lyssnerskan som handlar om demens (enligt in tolkning). Moster Gerda, som annars varit så social, drar sig tillbaka i sitt hem och har enbart kontakt med närstående via brev. De anhöriga märker i Gerdas brev hur hon förändras. Gerda ritar upp en relationskarta i sitt hem som hon ritar upp på ett papper. Hon leker med relationerna och drar upp nya led och gör förvecklingar på relationskartan över olika släktband i familjen. Hon lever på ett sätt kvar i de gamla minnena och hänger inte med hur världen förändras.

I novellen Svart-vitt lever ett par tillsammans. Mannen är tecknare och frun är inredningsarkitekt. Maken vill teckna mörka saker som han tycker är vackert. Hans fru Stella, vill ha ljust. Hon har ritat deras hem och inrett det. Det finns inga väggar eller dörrar utan det är öppen planlösning. Det gör att han inte får tillgång till mörker utan det är alltid ljust. När han till slut flyttar till ett hus med riktiga rum med dörrar klarar han av att rita sina mörka teckningar igen och fortsätta sitt skapande.

Novellen Brev till en idol tror jag att alla kan känna igen sig i, att beundra någon på avstånd utan att personen ifråga bryr sig ett skvatt. Berättelsen handlar om förväntningar man kan ha på en annan människa. När beundraren upptäcker att den som man beundrar inte är något märkvärdigt, blir hon inte besviken. Känslorna för personen är borta som om de aldrig funnits.


För att inte egentligen vara en novellist är Jansson otroligt duktig på at skriva novell. Alla berättelser är av högsta klass och hennes beskrivningar av personernas karaktärer är helt otrolig. Jag gillar också att novellerna är ganska så korta. I exempelvis novellen Den andra handlar det om en man med två personligheter och hur han slits mellan dessa olika karaktärer.

En annan ganska så tragikomisk novell, befinner sig ett par, man och kvinna, på semester i Venedig. Mannen är en dag ute och går själv bland gränderna och i ett galleri får han syn på en skulptur i form av en kvinnlig "stjärt" som han blir helt fascinerad av och bara måste ha. När han ska berätta detta för sin fru att han hittat en byst i form av en "stjärt" som han vill köpa förstår frun att han blivit kär i den kvinnliga bysten som föreställer en "stjärt". Det är i sig en ganska så hemsk novell. Frun går klädd i brackiga turistsmycken och maken vill köpa en staty som är så dyr att de om han köper den, måste avbryta semesterresan och åka hem. Novellen heter En kärlekshistoria.

Kärlekens samtal av Roland Barthes

Den här litteraturvetenskapliga texten ger en redogörelse för hur kärlek kommer till uttryck på olika sätt, hur den kan yttra sig; vad gör människan under en förälskelse? De symboliska koder Barthes' har kunnat identifiera redogör han för i de olika kapitlen, ett kapitel för varje uttryck uttryck. Lite komiskt är att han har valt att utgå från den klyschigaste kärleksromanen av dem alla: Den unge Werthers lidanden av vår allas Goethe. Typiskt att en manlig litteraturforskare väljer att använda just den här romanen i sitt fastställande av kärlekens uttryck. Det förekommer även andra, men denna står helt klart i fokus.

Nåväl, vad kommer då Barthes fram till? Jag kan inte återge alla kapitel och ingen helhet, utan jag väljer ut de kapitel som jag fann intressanta och som jag själv kunde identifiera mig med. Barthes påtalar i kapitlet: Den ömsesidiga kärleken s. 292, att den älskande kan uppleva ömsesidig kärlek som tråkigare än ojämlik kärlek. Enligt Freud kan detta ha att göra med begäret. Det blir en form av platonisk kärlek för den älskande, nästan som att det behöver finnas en form av motsatsförhållande i en relation för att det ska upplevas som intressant. Är något ömsesidigt blir det samtidigt tråkigt.

Vad kännetecknar kärleken mer än väntan? Jag tror inte det finns någonting annat som bättre definierar kärleken än just väntan. Är detta också en form av begär? De hänger i vilket fall samman tycker jag.

I kapitlet Varför? tas det upp att den älskande ställer sig frågan varför hon inte är älskad av den älskade. Hon lever då i tron på att den älskade egentligen älskar henne, men inte säger det. Detta har Barthes kunnat identifiera hos både Freud och Nietzsche. Freud menar att man fantiserar om det man vill ha eller så som man vill det ska vara.

I Osäkra täcken s. 253, letar den älskande efter tecken som ska visa att den älskade älskar henne. Tycker han om mig eller inte? Hur vanligt är inte detta beteende? Är han intresserad eller inte intresserad? Och det späs på när den älskade svarar otydligt eller fåordigt (Utan svar, s. 238). För att göra lidandet kort, ställer man sig den här frågan, är svaret ofta inte.

Den här texten av Barthes tycker jag ska läsas enskilt om det visar sig att man tycker om texten och tilltalas av innehållet. Om man inte tycker om den, kan man föreslå den till bokcirkeln. Annars - bara läsa den på egen hand och reflektera över det som står. Boken är lite av en ögonöppnare!

Fördel ADHD av Anders Hansen

Har jag ADHD? Min mamma lät mig undersökas som barn vid fyra års ålder. Enligt kvinnan från BUP så hade jag inte ADHD. Ingen har påtalat det senare under min skolgång, men ändå kan jag inte låta bli att undra om jag eventuellt har lite ADHD. Jag är född i december och många med ADHD är födda just i den månaden. Samtidigt kan det ha med omogenhet att göra. Jag har alltid upplevt att jag har fått anstränga mig lite extra i skolan jämfört med mina kamrater som blivit födda under våren.

Mer symtom då: Jag springer hellre upp för trappor och i uppförsbackar än att jag går uppför dem och jag gillar att till viss del prokrastinera.  Det är inte ovanligt att jag klämmer in så många saker som möjligt under kort tid för att känna att jag har bråttom och får gjort en massa saker på kort tid. Ofta städar jag och lagar mat samtidigt för att känna av hyperfokus och känna tillfredsställelse. Samma sak på jobbet då jag gärna planerar in en massa hembesök för att hinna klart med alla tills dagen är slut och då får jag bekräftelse att jag har hunnit med många saker och så mår jag bra.

Enligt Hansen kan alla ha lite ADHD. Mitt starkaste negativa symtom är att jag är otålig - som bara den. Tanke och handling är samma sak för mig. Detta kan göra människor omkring mig stressade. Min mamma har påtalat för mig att jag driver min omgivning till vansinne så jag måste ta det lugnt med att visa min otålighet och hets. De positiva symtomen är att jag anser mig vara snabb, energisk, initiativrik, kreativ osv. Jag kan ju koppla av också. Har man läst så många högskolepoäng som jag har så kan man sitta still när det gäller, men otåligheten finns där.

Jag fick en bättre uppfattning om hur ADHD fungerar när jag läste boken. Personer med ADHD har beskrivit som att de ständigt registrerar sin omgivning och därmed inte kan koncentrera sig, leaky attention. Hansen jämför deras beteenden med hur jägarfolken fungerade tidigare under evolutionen, att ständigt vara på sin vakt och reagera på något som verkar hotande.

En annan sak som Hansen tar upp är dopaminets roll och att det gör att man mår bra och aktiviteten i belöningssytemet ökar. Föds man med en speciell gen, DRD4-7R-genen, har man ett mindre aktivt belöningssytem som kräver mycket mer stimulans för att uppleva omgivningen som rolig. Hansen skriver att personer med just denna gen med en DRD4-7R-mottagare, kan uppleva världen som lite tråkigare s. 30. Det kan också handla om att en person har få dopaminmottagare och det kan göra att man har koncentrationssvårigheter. Dopaminet kan då inte binda till någonting och kan ej utöva sin verkan och få den effekt som den borde få.

En teori som psykiatern Nora Volkow har kommit med, säger att motivation är viktigt för att kunna hålla fokus i skolan. Saknas motivation kan barnet inte ta in kunskap på samma sätt som ett motiverat barn. Exempelvis, varför ska man lära sig geometri om man inte vet vad man ska använda det till? Jag kan förstå detta resonemang, att bara lära sig någonting för att få höga betyg kanske inte är tillräckligt för ett barn.

I love Dick av Chris Kraus

Den här boken läste jag i år, men det publicerades redan år 1997. Jag fann den här berättelsen mycket svår att läsa. För det första förekommer personerna i texten i verkligheten, samma namn och samma yrken i stort sett. Den är med andra ord något som man kallar för autofiktiv. Kvinnan Chris lever ihop med sin make Sylvère. De lever i universitets- och kulturvärlden i USA eller dit Sylvère blir skickad för att forska. En kväll äter de middag med en gammal vän till Sylvère som heter Dick. Chris blir otroligt förälskad i den här mannen under middagen. Det hon sedan gör är inte att hålla detta hemligt för sin make Sylvère, utan frigjord som hon är, som de båda är, berättar hon för Sylvère att hon är enormt attraherad av hans vän Dick. Vad i stort sett halva romanen sedan handlar om är att paret börjar skriva meddelanden till Dick i form av fax och brev. Ibland skriver Chris och Sylvère ett gemensamt meddelande och ibland skriver de var för sig till Dick. I breven förklarar de hur kär Chris är i Dick och att de inte vet hur de ska förhålla sig till det. Chris skriver också vad hon vill göra med Dick. Det är bara det att dessa brev skickas inte utan de utgör mer frustrerade dagboksanteckningar där paret bearbetar dels Chris' förälskelse och dels deras egna relationsproblem. Ett fåtal fax skickas till Dick av lite mer simpelt slag som förslag på datum när de ska träffas igen. 

Jag upplevde att dessa sidor brevroman var otroligt tråkiga. Dels var partiet alldeles för långt. Man orkar inte bry sig om vad Sylvère skriver till Dick eller vad Chris skriver till Dick. Läsaren förstår poängen. Dels utgör inte partiet ett statiskt läge i boken. Dick är omedveten om vad paret har för sig och vilken roll han spelar i allt det här. Sylvère mår dåligt över att Chris är förälskad i Dick. Chris och Sylvère bryter sedermera upp från sitt förhållande längre in i romanen. Jag förstår inte varför Chris ska krångla till det så? Varför ska hon delge maken sina tankar om Dick? Sådant håller man väl för sig själv om man är kär i någon annan. 

När väl brevromanen är slut börjar det riktiga livet. Här får Chris ihop det med Dick som visar sig vara en riktigt egoistisk idiot som inte vill vara tillsammans med henne utan enbart ha sex med henne. Hon beskriver honom som neutral när han har sex med henne. (Jag kan själv inte tänka mig något värre faktiskt.) Genom hela romanen reflekterar Chris över olika saker. Hon upplever att hon varit med om ett konceptuellt knull med Dick första gången hon träffar honom. Vad ens är det? [---] "dialektiken är det bästa sättet att nå verkligheten". s. 20. Okej? Och vad är intersubjektivitet? Jo, det har med kulturella normer att göra, slog jag upp.

I slutet kommer Chris till insikt att hon alltid blir kär i män som är dumma vid henne. Hon ådrar sig olika minnen och episoder från sitt liv med män där de på ett eller annat sätt förnedrat henne. Hon har blivit nedtryckt psykiskt på olika sätt av män. De har till exempel sagt till henne att hon inte varit tillräckligt smart, inte tillräckligt snygg, att hon haft för kort hår, för flata skor, varit kutryggig etc. Chris berättar hur hon liksom blivit sönderdelad av männen hon varit tillsammans med i sitt liv. De har med andra ord inte byggt upp henne. 

Dessa sortens män har inte haft vett att inrätta sig och anpassa sig till det som de kan få, utan de har krävt något av en annan människa (kvinnan) som de vill ha. Det är lågt. Jag har själv varit med om det en gång bara som tur är. En kille som jag dejtade tyckte att jag hade för korta ben och det tyckte han utgjorde ett problem. Det var ju ganska så meningslös info att ge då det är hans egna subjektiva önskan som kommer till uttryck. Det som gör mig förbannad är inte oartigheten i yttrandet, utan att män kräver att kvinnor ska anpassa sig efter dem, att kvinnor ska inrätta sig efter deras behov istället för att acceptera kvinnan som hon är. Varför ska man ens dejta någon som inte uppfyller kraven från början? Rent krasst kanske det helt enkelt har att göra med att dessa män inte kan få de tjejer som de egentligen vill ha. Att de får nöja sig med second best skapar en frustration som de tar ut på tjejerna som de blir tillsammans med. det var i alla fall vad jag tror.

Romanen är läsvärd och som läsare börjar man reflektera som f*n och det är bra!

Citat:
"Jag tycker att vårt telefonsamtal i går gick bra, trots den retsamma och tvetydiga tonen i din fråga: Och du vill bara prata, eller hur? Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, svaret var flytande, men jag tror att vi båda förstod att vi pratade om samma sak." s.122.

Böcker och författare att läsa:
Den gyllene skålen.
Antonin Artaud.
Legenden om Parsifal.
Himlens blå.
Leviaten.
H. F. Searles: The Etiology of Schizophrenia. 
Film: A Winter Tan 
Att laga: Kycklig Marengo 

Det handlar om dig av Sandra Beijer

Det är svårare än vad man tror att skriva för en young adult-målgrupp. Man vet inte, som författare, hur mycket publiken tål att läsa. Ska man göra en Kate Cann eller en Katarina Kieri? Hur finkänslig ska man som författare vara när det kommer till skildringar om sex? Jag tycker det måste vara jättesvårt  som författare att avgöra. Jag vet att när jag själv var tonåring tyckte jag att det var för lite sexskildringar i ungdomslitteraturen. Kanske inte så konstigt att jag senare skaffade mig ett litet lager med böcker från X-Story...

I Det handlar om dig av Sandra Beijer får man följa ett ungt par som blir ihop efter att de träffats på en fest. Sedan skildras små episoder från deras förhållande skrivna i ganska korta stycken. Det som skildras är ganska så vardagliga saker som att de spelar TV-spel, äter popcorn, går på stan och sedan har se sex som är ganska försiktigt beskrivet. Allt är bra tills tjejen i relationen samt berättarjaget, är otrogen mot pojkvännen. Hon ångrar sig och vill ha honom tillbaka.

Jag vill inte klanka ned på den här boken för jag tycker att genren är bra och den är fint skriven. Sedan skulle jag väl inte jämföra olycklig kärlek som att få ett cancerbesked. Det förekommer en sådan liknelse i boken och det visar bara naivitet. Den formuleringen borde man ha strukit från förlagets sida. Jag kommer ihåg när jag läste I taket lyser stjärnorna och tårarna bara rann ned för kinderna när flickan i boken förlorar sin mamma i cancer.

Borta med vinden av Margaret Mitchell

Då har jag läst romanen Borta med vinden från 1936. Jag tycker mycket om filmen och ville givetvis veta om boken var precis lika bra och ja det var den. 

Inledningen till romanen var dock något tråkig med långa beskrivningar om familjerna i södern och om familjen O'Hara. När kriget väl bryter ut, det är då det börjar hända saker och som läsare blev jag helt uppslukad. Romanen innehåller allt från krig, fred, romantik, hat, kärlek, rivalitet, svartsjuka med mera. Mycket av handlingen i boken blev reducerad i filmen. Exempelvis får huvudpersonen Scarlett O'Hara ett barn med respektive man som hon är gift med. Det togs bort i filmen. En annan viktig detalj är samröret med Klu Klux Klan som hennes andra make Frank var delaktig i samt fler av männen i hennes gemenskap. Det står ganska så utförligt om KKK och det är  synd att det inte togs med i filmen. Typiskt Hollywood att alltid försköna verkligheten.

Scarlett O'Hara är min absoluta favorit bland kvinnliga romanfigurer. Hon är stark, rationell och målinriktad. Samtidigt är hon passionerad. Hon är förälskad genom hela romanen i major Ashley Wilkes, en tafatt person som lever kvar i en drömbild om hur det var före kriget. Scarlett har en idealiserad bild av Ashley som inte stämmer överens med verkligheten och hon är olyckligt kär i honom genom hela romanen. Hon kommer aldrig att få honom då han är gift och älskar den godhjärtade Melanie som är lugn, sympatisk och tålmodig - Scarletts totala motsats. Scarlett har en beundrade kapten Rhett K. Butler. Han känner Scarlett bäst av alla och vet vad hon går för. Han är olyckligt förälskad i henne och vet om att hon är kär i Ashley Wilkes.

Scarlett och Rhett gifter sig, men äktenskapet blir inte lyckligt, mycket på grund av att deras gemensamma dotter dör i en ridolycka. När Rhett på slutet lämnar Scarlett förstår Scarlett att hon älskar honom och romanen slutar med att hon bestämmer sig för att flytta hem till sitt barndomshem, plantagen Tara, och försöka vinna Rhett tillbaka. Slutet är med andra ord ganska så hoppfull. Jag blir frustrerad på Scarlett som inte begriper hur bra hon har det med Rhett. Jag själv blev nästan kär i Rhett när jag läste boken. Han gör precis allt för Scarlett, men hon tar honom för givet.

Kung Oidipus av Sofokles

Senast jag läste dramat var när jag läste litteraturvetenskap 2008. Då gick vi igenom dramat ganska så snabbt och den korta analysen gick ut på att det inte nödvändigtvis var Oidipus som var son till kung Laios. Det förekommer ganska många förvecklingar och även lögner i dramat att man inte riktigt vet hur det förhåller sig. Gör man en närläsning av dramat märker man som läsare dock att Oidipus hänger upp sig mycket på vissa detaljer.

Dramat utspelar sig i området Tebe i Grekland. Det råder missväxt i den delen av landet och kung Oidipus' svåger Kreon har "talat" med guden Foibos. Guden vill att synden ska tvättas bort från staden. Först då blir staden renad och missväxten och pesthärden försvinner. Man kommer av någon anledning fram till att det är Laios mördare som man måste hitta. Oidipus talar med kören som svarar honom. Kören fungerar lite som hans samvete, en inre röst som han resonerar med. En siare som bjuds in till kungen meddelar att det är Oidipus själv som en gång dödade kung Laios och därefter äktade sin riktiga mamma. Varför har inte siaren talat tidigare frågar jag mig. Det känns bara som om svågern Kreon vill hitta en syndabock.

Kung Laios kastade en gång i tiden iväg det barn, han fick med makan Iokaste, på ett berg för att han fått veta att hans eget barn med Iokaste en dag skulle dräpa honom. Detta berättar Iokaste för Oidipus och menar på att Oidipus omöjligt kan vara Laios son. Då börjar Oidipus plötsligt fråga Iokaste hur exakt Laios blev mördad. När hon berättat klart utropar han: "Allting är klart!" s. 36. Det är oklart här om det antingen är klart att det är han som är mördaren eller att det inte är hans som är mördaren. Oidipus ska tydligen ha haft ihjäl ett helt följde som ska ha "drivit honom med våld" när de påträffat honom. (Om detta följde var kung Laios eller inte framgår ej tydligt.) Det som är sant är att det har gått flera år sedan mordet begick och det förekommer olika versioner av det. Någon tjänare påstår att det var flera rövare som hade ihjäl Laios och hans följe.

En annan tjänare påstår att det var Iokaste som själv gav bort barnet till en tjänare. När hon konfronteras med detta tar hon självmord genom hängning. Oidipus sticker i slutet av dramat ut sina ögon då han tror att han är mördaren. Jag tänker på Iokaste. Hon hänger sig direkt när herden berättar att hon gav sitt barn till honom att föra bort och dräpa det. Tidigare i dramat uppger hon att Laios kastade iväg ett barn på ett berg. Födde hon mer än ett barn? Det framgår inte.

Oidipus sticker ut sina ögon i slutet av dramat och det har man tolkat som att han straffar sig själv för att inte själv har sett sanningen.  Dock gjorde han ju allting ovetandes så hur mycket skuld han egentligen har kan ju ifrågasättas.

Doften av en man av Agneta Pleijel.

"Han berättar att han som barn var dödligt kär i sin äldre syster. [---] Hon kan inte vara systern. Inte heller mamman." s. 267

Det är en ny form av litteratur som har börjat efter Metoo. I allt fler böcker skriver kvinnor om en del mäns beteenden mot sina partners. Doften av en man är en självbiografi i romanform och jag håller helt med Annina Rabe att boken bör läsas av kvinnor som låter sig förminskas av män. När jag läser boken känner jag igen mig hela tiden; jag har varit med om exakt samma sak.

"Han har en dragning till det fulländade. Det får honom att lida av hennes utseende och kropp. Hon försöker nyktert svara att det inte finns fulländade varelser. Nobody's perfect." s. 266

"Han sörjer över celluliterna i hennes lår. Hennes för fläskiga rumpa. Och formen på hennes bröst. Det är inte lätt för honom att berätta  det." s. 265

Senast jag läste om just det här var i Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström som också belyser det faktum att män som valt att bli tillsammans med en kvinna, en bit in i relationen utan riktigt anledning, börjar kritisera kvinnan. Den kvinna som de lever med/älskar börjar de trycka ned mentalt. Istället för att berömma henne och få henne att växa, göra ännu mer karriär, göra karriär tillsammans, bygga upp ett företag tillsammans, en pakt mot omvärlden, anmärker de på henne så hon tappar sitt självförtroende. Varför gör män det här mot kvinnor som de lever med? Jag har själv varit med om det. Detta är just vad den här romanen handlar om. Den intelligenta kvinnan måste få bekräftelse, istället får hon kritik. Ämnet måste belysas mer, vilket det i och för sig har gjorts mycket med Metto-rörelsen, men det behövs mer.

"Simon påpekar att hon har anskrämligt fula strumpor. Du skulle kunna vara snygg men du klär dig som en kossa." s. 57-58. "Själv tycker hon att hon se rätt bra ut, oavsett vilka kläder hon bär. Men ju mer hon tänker på saken desto mer inser hon att hon är ful, smaklös och ovårdad." s. 59

Pleijel är uppriktig och förklarar i ord hur män gör i äktenskap och relationer, bryter ned kvinnan. Detta beteende har alltid förekommit och måste ses på med  nya ögon. Det beteendet är inte friskt utan psykopatiskt. Man utsätter inte någon som man tycker om för det. För mig är det uppenbart att det är mannens dåliga självförtroende som ger sig till känna när han kritiserar kvinnan. Vad skulle Freud ha sagt? Samtidigt uttrycker Pleijel en splittrad syn i ämnet. Ta citatet nedan som exempel och tolka vad det egentligen är hon menar:

"Män tar för det mesta tacksamt emot ett ligg. Emotioner behöver inte vara inblandade. Hon ställer sig till förfogande och bortser från sina känslor för att få höra till. För att få status, värde och värme. På det sättet bidrar hon till kärlekens degradering. Hon kommer att fortsätta vara lika oälskad som hon känner sig så länge hon handlar som hon gör. Intill det ögonblick då hon öppnar sig för det förfärande vågspelet.

   Min vän, det förfärande vågspelet av ett ögonblicks hängivelse, genom detta, enbart genom detta, var vi till. Som det står i den svenska översättningen av det Öde landet av Karin Boye och Erik Mesterton." s. 129

Jag tolkar detta stycke som att trots att vi vet om att relationen inte är bra för oss, att relationen eller det korta kärleksmötet inte kommer att leda någonvart, är det lustfyllda ögonblicket så lockande av eggelse att vi bara måste genomföra det. Det finns en kluvenhet i att låta sig hänge sig åt kärleken eller att avstå från den för att slippa bli sårad.

Charmen med tarmen av Giulia Enders

Jättebra bok som förtydligar hur vår mag- och tarmkultur fungerar! Det kan inte bli för lite av det här ämnet! Det är roligt att forskningen alltmer börjar fokusera på vad och hur vi äter etcetera. Författaren själv skriver allra först att hon själv haft besvär av maten hon ätit. Hon föddes med kejsarsnitt och blev ej ammad som liten, precis som jag själv. Hon skriver om hur en glutenfri kost under två veckor kan förbättra tarmfloran jättesnabbt och att fler med magproblematik borde pröva att undvika gluten. Man behöver inte vara diagnostiserad med celiaki för man kan ändå ha grava problem med gluten.

Jag själv finner ämnet extra intressant då jag under hela min uppväxt har haft problem med magen. Jag tror att jag har haft IBS. Det är egentligen först nu idag jag kan säga att jag är helt frisk från min IBS. Symtomen är i varje fall borta. Detta genom att jag har lagt om min kosthållning helt. Under tonåren åt jag mycket pasta och kött. Det har jag nu helt slutat med. I tonåren fick jag kronisk nässelfeber som gjorde att jag fick börja med antihistamin varje dag. Det har jag tagit i femton år nu. Om jag inte tar antihistaminet kommer min hud att börja klia och svullnar upp. Jag är helt övertygad om att den kroniska nässelfebern hänger samman med kosthållningen.

Min kost idag består av en strikt diet som jag själv har arbetat fram genom att ha läst på om vad olika läkare och forskare kommit fram till i ämnet. I stora drag kan man säga att jag har slutat att äta snabba kolhydrater av den enkla anledningen att jag inte tål det. Jag blir svullen i hela kroppen, framförallt gasig i magen och otroligt, otroligt trött.

Jag kom på att jag inte tålde det genom att när jag åt lunch på jobbet som innehöll snabba kolhydrater som vete, blev jag så trött att jag inte orkade jobba fullt ut på eftermiddagen. Detta tänkte jag kunde inte vara normalt. Istället började jag övergå till att äta långsamma, fiberrika kolhydrater och då gick det mycket bättre att jobba, plus att jag inte blev svullen i kroppen och framförallt blev jag inte trött. Jag orkade snarare med mycket mer som att träna och göra saker efter jobbet.

När det gäller nässelfebern har jag gjort ett eget uttrappningsschema. Förut tog jag 10 mg per dag, nu tar jag enbart 5 mg per dag. Efter ett halvår ska jag eventuellt se om jag kan ta tabletterna varannan dag och hantera det en tid. Målet är att bli helt fri från det.


Min basdiet. 
1. Mild lättyoghurt naturell - Innehåller inget tillsatt socker som följer med i smaksatt yoghurt. Viktigt är också att välja "lätt"-yoghurt för att då är vasslen kvar i yoghurten. Alltså den vätska som kommer av när mjölkens fasta delar utvinns. Vasslen innehåller protein som är nyttig för oss. Tar 1,5 dl på morgonen (med lite kanel i). Det är ej bra att släppa ut vasslen i naturen utan den ska processas naturligt i våra kroppar.
2. Ägg: Innehåller protein och är billigt. Jag brukar scrambla mina på morgonen, 1-2 stycken.
3. Frukter: Päron och äpplen. En banan om dagen för kaliumbalansen.
4. Kokt Broccoli eller morötter med riven ost på. (alla sorters grönsaker)
5. Dricker vatten eller kaffe (med lite mjölk i). (Aldrig juice och aldrig läsk! Undviker alltmer alkohol och väljer alkoholfria alternativ.)
6. Ren fisk med någon grönsak till och eventuellt lite crème fraichesås till.
7. Kött (en rätt var 14:e dag.)
8. Knäckebröd med riktigt Bregottsmör och ost. Fiberbröd är bra för tarmen. Riktigt fett äter jag för att jag tror på det istället för samt osten för proteinet. Bra mellanmål som man står sig på.

Slutat äta helt (el. mycket sällan). 
All form av pasta
Vitt och mörkt mjukt bröd.
Kakor och bullar.
Såser gjord på mjölredning.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius.

Lång romantitel för en sådan dels tunn bok som dels för en så kortfattad text. Romanen består av korta stycken på varje sida, några rader som beskriver olika händelser i Bettys och Morris' relation. Om texterna hade varit träffsäkra och mer uttänkta hade det varit bra. Som det är nu förstår jag inte ens varför romanen blev utgiven. Jag tyckte den var obetydlig. Efter några sidor började jag läsa den bakifrån, men det gav ju inget heller. Detta var debutromanen för Ardelius så det måste ju ha blivit bättre. 

Min kväll på Stureplan - klubb för klubb 17/8-18 (fira semestern som började)

Min kväll på Stureplan blev mycket lyckad! Jag gjorde en sen debut, 28 år gammal. (Det är sent alltså!) Det beror nog dels på att jag inte är från Stockholm (uppvuxen i Halmstad) och dels att jag hade en Stureplansstereotyp i åtanke som jag inte kände mig bekväm med att eventuellt möta. Dock skulle jag ju upptäcka under kvällen att detta enbart var påspädda fördomar.

Jag var ute med tre vänner och vi började på restaurang:
1. Kung Carls Bakficka på Norrlandsgatan. Restaurangen hänger ihop med Hotell Kung Carl på Birger Jarlsgatan. Jag blev inte direkt imponerad av stället. Tyckte miljön var ganska så tråkigt inredd och stolarna var obekväma, även fast det var tror jag Wood från Department. Maten var torftig, tog 40 minuter innan vi fick in den och personalen glömde att bära in en rätt som vi fick påminna dem om.
2. Därefter gick vi till Obaren på Sturehof. Det var inget speciellt. Vi var där kl. 22 och inte så mycket folk hade kommit. Det var fler nere i själva restaurangen. I Obaren stod det killar i gäng om fyra och väntade på att raggen skulle komma, kändes det som. Då var det mycket mer intressant att gå ned till restaurangen på Sturehof. Vit och fin lokal, fullt med folk. Det var kul att gå igenom den och se alla välklädda killar med snygga skjortor och snyggt hår, liksom gå igenom var och en och se om de levde upp till förväntningarna och absolut!
3. Vi fortsatte därefter bara över gatan och gick över till East. Inget speciellt. Jag tog "en öl" bara. Drack halva och sedan sade jag till mitt sällskap att jag var nöjd och att vi kunde gå vidare.
4. The Soap bar: Inget speciellt. Efter att vi hade kommit in och sett hur lätt det var att komma in kände jag mig färdig så då gick vi igen utan att beställa något. Innan vi gick in var det två killar med invandrarbakgrund som var tvungna att visa leg. Killarna var väl inte jättesnygga, men i vår grupp om fyra behövde ingen visa leg på någon av klubbarna. Vi var i och för sig inte fulla och vi var alla välklädda. Något som är viktigt när man ska in på en klubb är att ha självförtroende.
4. Rose/Fou: När vi kom dit pågick en privat tillställning till klockan 23:00. Då var vi verkligen där 22:55, men vi kände att om det var en privat fest ville vi inte gå in. Vi var i alla fall och nosade på klubben och jag är nöjd med det.
5. Berns nattklubb: Vi gick direkt över Hamngatan in till Berzelii park till Berns. I parken stod det en massa män som urinerade. Utifrån såg det ut som om det inte var så mycket folk på klubben. Inträdet kostade 150 kr. Vi hoppade det.
6. Vi gick därefter tillbaka till Birger Jarlsgatan till Riche: Vi gick återigen bara rätt in. På Riche finns en bar som kallas för "skilsmässodiket" där skilda kändisar går för att träffa ragg. Det var en mycket rolig upplevelse på Riche - går gärna dit igen. Jag blev raggad på i baren av en äldre dramatenskådis. Det var lite kul. Linda och jag träffade på en annan glad komiker i lokalen som var lite dragen. Vi beställde inget på Riche för det var totalt omöjlig att få tag på en ledig bartender så vi gick vidare.
7. Efter Riche kände jag mig nöjd för kvällen. Då begav vi oss till Regeringsgatan, till Asian Post Office: (Tidigare Kåken.) Här var det lite lugnare, inte så mycket folk. Vi tog en drink och satt och pratade.
8. Därefter beslutade vi för att gå till Spy Bar. När vi kom dit såg vi att det var ganska så lång kö och dessutom upplevde jag att det stod en massa lättklädda "fjortisar" utanför så då kände jag inte för det. Dessutom var vi ganska så trötta så vi tackade för en trevlig utgång och åkte hem.

De klubbar/barer som vi inte hann med:
1. Solidaritet på Lästmakargatan. Denna klubb gick vi inte till för att åldersgruppen där är från 18+.
2. Spy Bar: Lång kö, får bli någon annan gång.
3. Sturecompagniet/Hells' Kitchen/ Suite/ The Wall: Också ett ställe för en eventuellt lite yngre målgrupp. Går gärna dit en annan gång.
4. Scandic Anglais på Humlegårdsgatan. För långt bort. Nästa gång!
5. Oxid: Klubb för eventuellt lite yngre personer. Ligger på Birger Jarlsgatan.

Kläder: Jag hade hört av andra att man inte kan ha det och det på Stureplan, att man måste se ut på ett speciellt sätt. Och detta stämmer inte! Folk går dit i sneakers och jeans. Stureplan är så överskattat så det finns inte! Vad hade jag då på mig för att känna att jag skulle passa in på Stureplan? Jo det här (absolut inte nödvändigt!):

1. Skor: Svarta loafers i mocka med bling-bling från Novita.
2. Svarta byxor från Flash som jag fick lägga upp FÖR HAND! (Har ingen symaskin.)
3. Vitt linne i ekologisk bomull från H&M.
4. Svart kavaj från Filippa K.
5. Svart axelremsväska från Ralph Lauren.
6. Smink: Primer, foundation, puder, lite, lite rouge, ögonskugga, kajalpenna, mascara, svart ögonbrynspenna och läppstift i naturligt rosa färg. Herregud! Har inte varit så målad på flera år! Kommer inte ihåg när jag hade Foundation sist.

Slutsats: Rolig och intressant kväll! Gör gärna om det!

SCUM-Manifestet av Valerie Solanas

"Mannen är helt och hållet egocentrisk, fångad i sig själv, oförmögen till empati och identifikation med andra, oförmögen till kärlek, vänskap, ömhet, omsorg. Han är en alldeles isolerad enhet, oförmögen att interagera med andra. Hans reaktioner är kroppsliga, inte intellektuella; hans intelligens är bara ett verktyg för hans drifter och behov; han är oförmögen till själslig passion, själslig interaktion; han kan inte relatera till någonting annat än sina egna fysiska sinnesförnimmelser." s. 29-30 

Det är inte ofta man läser en ögonöppnare! SCUM står för "Society for Cutting of Men" och är skriven av den militanta feministen Valerie Solanas. Även om manifestet skrevs 1967 skulle den lika gärna ha kunnat vara skriven idag. Jag tycker att man kan läsa den på lika stort allvar som med lika stort skämtlynne. Även om mycket av det som står i den är totalt vrickat, måste jag ändå anmärka att vissa partier inte är så himla dumma. Jag skulle till och med säga att de är klockrena och kan tillämpas på de flesta män...(egen erfarenhet). Jag prisar därför detta manifest! Alla kvinnor borde läsa den för när man läser den så blir man, i.a.f. jag, mer medveten om vad man vill och framförallt vad man vill ha ut av det. 

"Alla pojkar vill imitera sin mamma, vara hon, smälta samman med henne, men detta förbjuder Daddy; han är modern, han får smälta samman med henne. Därför säger han åt pojken, ibland rakt ut, ibland mer indirekt, att han inte ska böga sig; att uppföra sig som en Man. Pojken som är skiträdd och respekterar sin far fogar sig och blir precis som Daddy, den där modellen av Man-lighet - alla amerikaners ideal - det väluppfostrade heterosexuella puckot." s. 39

Samtidigt håller jag inte med henne om allting. Vad gäller exempelvis sexet så tycker jag att hon har fel. Solanas anser att sex är en hung-up och att kvinnan måste gå igenom en massa sex för att komma till antisex. Det liknar det som Jong kallade för "the zipless fuck". Jag tror inte att sex är "en tillflyktsort för de själlöse". s. 58. Solanas blev sexuellt utnyttjad av sin egen far och hon försörjde sig i vuxen ålder emellanåt som prostituerad, åt män fast själv föredrog hon kvinnor. Med den erfarenheten finns det ju en viss förståelse för synen på sex.   

"Om alla kvinnor helt enkelt lämnade män, vägrade att någonsin ha någonting med någon av dem att göra skulle alla män, regeringen och den nationella ekonomin kollapsa fullständigt." s. 68-69

Solanas tankar kring somliga kvinnor kan jag inte göra annat än tyvärr hålla med:

"Kort sagt, ju trevligare hon är, desto mer sexuell. De trevligaste kvinnorna i vårt samhälle är förvirrade sexgalningar. Men även om de är förfärligt, förfärligt trevliga så nedlåter de sig självfallet inte till att knulla - det är ohyfsat - snarare älskar de, umgås förtroligt genom sina kroppar och etablerar sexuella relationer." s. 58. Det är dessa Daddy's Girls som Solanas kallar dem som lever upp till pappas normer och får hela patriarkatet att leva vidare. Det är väl genom dessa ögonöppnare som förändrar beteenden, att det behövs någon som tar ned en på jorden helt enkelt.

"Han uppskattar inte kunskap och idéer för deras egen skull (de utgör bara medel för olika ändamål) och följaktligen känner han varken behov av själsfränder eller av att ägna sig åt den intellektuella utmaningen i andra människor." s. 51

Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Naturen är en läsvärd roman uppbyggd av olika fragment av minnen som kommer i icke kronologisk ordning. Som så många andra recensenter påtalat levererar Ringskog Ferrada-Noli många intressanta citat genom hela romanen. Av romanens titel fick jag för mig att den skulle anknyta i högre utsträckning till den rena och orörda naturen, kanske likt åt Le Clézios sätt att inte försköna eller överdriva beskrivningen av naturen. Dock förekommer betydligt fler beskrivningar av staden än om naturen.

Språket är rappt och det är kul att läsa, till en början. Det känns liksom nytt och speglar lite den värld som vi lever i; hetsen att hinna med allting. Ämnena som behandlas får inte några långa beskrivningar i långa stycken, utan avhandlas med korta one-liners. Här är det återigen hetsen jag syftar på, att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. När jag kommer till sida 134 känner jag att det blir lite för mycket att ta in. Recensenter menar att det är författarjagets sorg efter den döde brodern som får författarjaget att handla som hon gör. Jag tycker det blir lite för mycket omnämnande av termer. Om jag ska vara riktigt hård skulle jag säga att boken är alltför personlig, innehar mycket fördomar och blir rabblande. Fast å andra sidan gillar jag att det är en kvinna som ändå äntligen skriver så här. Det är ett manligt sätt att skriva på och jag tycker det är bra att äntligen det intellektuella kvinnan tar plats.

Även om jag på det stora taget tycker om Naturen just för att den är så hetsig i sitt språk och är så lätt att läsa, tycker jag att den på sätt och vis är lite ojämn. Huvudpersonen Erika flackar omkring eller drar paralleller till oerhört många platser att det känns lite för pretentiöst; hon är på Österlen i Skåne, Bohuslän, Gotland, Stockholm, Malmö, Skottland, USA, Tyskland, Italien och Frankrike. Det blir lite av ett upprabblande som jag som läsare tröttnar på. Det är ingen tvekan om att författaren är en välutbildad person, men fördomarna finns också. Den välutbildade känner sig förmer än de mindre utbildade.  Påminner lite om David Foster Walleces texter; författarjaget som inte känner sig stimulerad på landsbygden. Fast å andra sidan, det är dags för den intellektuella kvinnan att ta plats.

Citat

"Bada, vara osminkad. Eller är det ett kvinnligt drag att vara så självutplånande, tvinga sig själv att neka sig saker? Dra ned på sminket." s. 10.

"Jag längtar efter att jobba. Inte något annat. Så fort jag gör något annat står jag öga mot öga mot ett elstängsel och har upprivna skenben. Jag är sugen på vin. Men min naziskönhetsdyrkan och A-människestajl denna helvetiska sommar tillåter mig bara att cykla." s. 11.

"Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm. Uttalandet om "stressen" i tunnelbanan eller vafan som helst. Fy fan. Jag somnar. Idioterna fattar inte att det är något vackert med skylten som stavar Q8 i neon på en bensinstation vid Gärdet." s. 85.

Hoppa hage av Julio Cortázar

Det kanske mest överskattade dravel till bok jag någonsin har läst - och jag har dessutom lagt ut pengar på den! Jag ogillar den så mycket att jag inte ens vill sätta in den i min bokhylla! Jag tar den eventuellt till bok-bytar-hyllan på vårdcentralen.

Jag försöker hitta recensioner skrivna på svensk om boken och ser att det knappt inte finns någonting alls. Jag struntar i var författaren kommer ifrån utan vill veta vad läsaren tyckte om den. Det verkar som ingen har läst den. Det var min förra pojkvän som gillade Cortázar. Jag har tidigare läst Kronoper & Famer som var humoristisk. Jag visste att i Hoppa hage, läsaren får ett alternativ ordning att läsa boken på, såsom författaren uppmanade. Dock lämnar författaren tillåtelse att det även också går bra att läsa boken kronologiskt. Dock blir jag lite besviken för den var inte skriven så som jag hade föreställt mig. Innan jag går in på hur jag själv skulle ha skrivit romanen, vill jag nämna lite om handlingen.

Huvudberättelsen handlar om kvinnan Maga och mannen Horacio som har en kärleksrelation i Paris där de umgås med konstnärer och vänner. Det är ett evinnerligt ältande om kända konstnärer och även om Cortázar visar sig bildad inom dåtidens moderna samhälle, upplever jag att det bara är ett namndroppande. Jag hittar ingen djupare reflektion. Jag skulle säga att han skriver på ett typiskt manligt, pretentiöst. Ett annat exempel är glorifieringen av det råa samlaget, på sidan 49, som är både för långt och för rått för att ens skriva ned det här.

Efter att ett litet kärlekstycke eller social interaktion, tar kapitlet slut och författaren vill i stora drag, att läsaren ska gå till ett kapitel längre bak i boken och läsa det, innan läsaren fortsätter på det kronologiskt, korrekta kapitlet. Detta kapitel längre bak, innehåller ibland ett citat, kortare eller längre reflektion eller information. Jag finner det inte intressant och hur mycket jag än sätter mig in i handlingen, kan jag inte direkt göra en direkt koppling mellan huvudhandlingen och de små reflektionerna längre bak. I vilket fall är det ett pendlande fram och tillbaka och man får ont i fingrarna av allt bläddrande.

Språket är för mig inte intressant även om författaren byter stil genom romanen. Det är ändå samma ton bestående av någon form av poetisk erotik, ibland längre meningar och avsaknad av punkt vilket kan sägas vara ett modernistiskt drag, reflektioner över samtida eller klassiska författare eller över det globala samhället, avsaknaden av tydlig narrator, men också pendlande mellan narrator. Dialog förekommer också mycket.

Om jag då hade skrivit den här boken, hade jag nog hållit mig till historien om Maga och Horacio, men jag hade byggt upp hela boken på små kapitel episoder från deras liv. Jag hade tagit bort alla citat och konstiga reflektioner längst bak och enbart haft grundberättelsen. Visst kan författaren uppmana läsaren att läsa kapitlen i en viss ordning, kronologiskt, men det hade varit ännu roligare om det hade varit möjligt att läsa den så kallade antiromanen som en novell. Då hade författaren kunnat bibehålla den röda tråden som snirklat sig mellan kapitlen, men som boken gör nu blir den röda tråden avklippt gång på gång i pendlandet mellan kapitlen just för att reflektionerna inte alltid finns ett tydligt sammanhang mellan berättelsen och reflektionerna.

Först tänkte jag att jag skulle läsa boken såsom författaren avsåg och därefter vartannat kapitel i kronologisk ordning. Då skulle jag på samma gång läsa först kapitlet författaren ville och sedan min egen ordning (kronologiskt). Det visade sig bara det att författaren uppmanar läsaren att läsa den just så. Det blir att läsaren i stort sätt läser boken kronologiskt, men att efter vartannat kapitel avbrytas för att läsa en så kallad reflektion längre bak i boken för att sedan återgå till kronologin igen (ibland visst med viss förändring).

På sidan 412 känns boken på ett sätt ganska så samtida där reflektionen av plast och hur världen kommer att se ut längre fram beskrivs. I denna korta passage ser jag liknelser med författaren Douglas Couplands, en författare och konstnär som också intresserar sig för just plast och globaliseringens inverkan.

Slutligen, nu vet jag vad Hoppa hage går ut på och jag tror tyvärr inte att Cortázar blev min författare.

Player One av Douglas Coupland.

Coupland måste ha tagit till sig av kritiken han fick från boken Worst. Person. Ever. för den här boken, Player One, var jättebra! Nu är det Coupland på högsta nivå, precis så som han brukar vara. Tyvärr blir det lite för mycket upprepning av tidigare teman, även rena meningar, som finns i tidigare böcker. Huvudämnet i Player One skulle jag säga är "tid". Första meningen i romanen lyder: "Karen likes crossword puzzles because they make time pass quickly." s. 1. Även ämnen som apokalyps och tvivlande står i fokus. Det kretsar kring personerna Karen, Rick, Luke och Rachel. Varje kapitel handlar om en av dem och så går det runt mellan varje. Det finns kapitel där en karaktär som kallar sig Player One uttalar sig. Player One fungerar som ett orakel som förutspår vad som kommer hända i nästa kapitel. (Karaktären Player One visar sig senare vara Rachel. Det är samma namn som hon använder som internetavatar.) Hon är den karaktär som är som mest intressant. Min första tanke var faktiskt att jag trodde att hon var en robot då hon beskrivs som det av de andra karaktärerna. Detta skulle då kunnat ha varit Couplands sätt att visa en framtid där robotar är en del av vardagen. Nu visar det sig dock att Rachel är en människa, men lite Aspergers syndrom. Hon påminner om Saga Norén i Bron; förstår inte ironi, skämt, känner sig inte som andra etc.  

Dessa fyra personer stöter ihop med varandra i en bar på ett flygplatshotell. Det som sker när alla är samlade där, är att oljepriset går upp och detta medför att världen utanför rasar samman. De fyra personerna ser ett stort svampmoln stiga upp en kilometer bort. Deras telefoner slutar att fungera, TV:n slutar sända och dejten till Karen, Warren, blir skjuten och dör. Hur exakt det går till får man inte reda på. Rachel tror att det kan ha varit ett sammanträffande eller en orsak och verkan med explosionen längre bort eller terrorister, anarkister eller en oljedepå som sköt iväg. 

En prickskytt dyker plötsligt upp utifrån och hotar med att  skjuta dem om han inte blir insläppt i huset där de fyra har täppt till alla dörrar och fönster för att inte få in rök. Karen, Rick, Luke och Rachel ber personen "snypern" kasta in sitt vapen till dem och sedan blir han insläppt. De binder dock fast honom när det visar sig att han har dödat en livsstilsguru, Leslie Freemont, vilket snypern visar genom att kasta fram skalpen från gurun. Boken slutar med att allt kaos klingar av och Rachel/Player One förutser att allting kommer att återgå till det normala. 

Coupland har ju sin speciella realism han bygger upp sina böcker med, extremt otroliga händelser som skulle kunna inträffa i verkligheten = "Couplandrealism". Samtidigt är alla hans böcker mycket filosofiska och behandlar existentiella ämnen. Språket är lättare att förstå jämfört med exempelvis Worst. Person. Ever. som var mer flackig. I Player One finns det dialog, men mycket av handlingen är återgivning och resonerande. Texten är sprängfylld av citat, något som Coupland använder mycket av i sina romaner. Man skulle kunna säga att det finns aforismer lite här och där. Jag tyckte boken var läsvärd och jag tyckte att den var spännande. 

Citat: 

"A good book or song kidnaps your interior voice and does all the driving." s. 13. 

"Where did the years go? When time is used up, does it go to some kind of place like a junkyard?" s.52 (Meningen förekommer även i romanen Alla familjer är psykotiska från 2001.)

Enligt Andrew Tate är Douglas Coupland är en samtidsförfattare och betraktare. Han mixar det kanoniska med det oförväntade (Tate, 2007.) Han skriver om det postmoderna samhället där de nya generationerna inte kan se hur samhället fungerade innan TV:s och internets tid. Coupland behandlar konsumtionssamhället och dess efterverkningar - det som blir över av det, soporna. Sopor och saker som blir över är ett viktigt tema i Couplands böcker och så även rymden och religion är teman som återkommer.