Sommarlek (1951) Summer Interlude i regi av Ingmar Bergman

I år är det 100 år sedan Ingmar Bergman föddes. Detta har därmed kommit att kallas för Bergmanåret. Detta uppmärksammas på olika sätt. Sveriges radio P1 belyser Bergmanåret genom en podcast som behandlar en eller flera bergmanfilmer i varje avsnitt och recenserar dem. Detta tycker jag ju är jätteroligt och måste ju följa på trenden.


I avsnitt nr 6 tog man upp filmen Sommarlek från år 1951 med Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten i huvudrollerna. Jag tyckte att filmen var både mycket vacker och hade en djupare mening.


Jag hoppar handlingen och går direkt på analysen. Marie har på något sätt förträngt minnet av Henrik. Genom att få tillgång till dagboken väcks minnena till liv och hon väljer att åka ut till ön där de en sommar tillbringade tiden på. Direkt när Marie går iland på ön stöter hon på en svartklädd kvinna. Om detta är ett spöke eller en riktigt människa får tittaren ej reda på. (Det är Henriks faster.)


I herrgården möter hon farbror Erland. Det var han som skickade Henriks dagbok till Marie och han har haft hand om den sedan Henriks död. Varför väljer han att skicka den till henne nu? Att hon inte fick se den direkt efter Henriks bortgång tror jag har att göra med att Erland ville ha Marie för sig själv. Marie uppger själv i filmen att hon lät Erland röra vid henne. Jag tolkar det som att han utnyttjade situationen. Nu, 13 år efter Henriks död, har Marie inte gått vidare. Kanske Erland skickade dagboken till henne för att på något sätt få Marie att reagera, få henne att bli medveten och kunna gå vidare med sitt liv. Genom att Marie börjar bearbeta och därmed accepterar att hon förträngde minnet av Henrik kan hon gå vidare med sitt liv och fokusera på sin nuvarande pojkvän.


I filmen förekommer en tecknad film. Vad detta har för betydelse förstod jag inte mer än att det kan vara kopplat till kinematografen som var ett föremål som Bergman var förtjust i.


Maj-Britt Nilsson tycker jag gör en bra rollprestation då hon känns mycket levande. Även Birger Malmsten tycker jag spelar bra som spelar lite sorgsen. Samtidigt tycker jag att de både utgör ett bra filmpar. De ska föreställa vara tonåringar som upptäcker kärleken för första gången. Vad jag förstår utifrån det som sägs så har karaktärerna ihop det med varandra, även om det skildras mycket subtilt. Samtidigt är det lite mer intressant att nafsa någon i axeln eller äta från någons hand, att kärlek inte behöver vara just sex. I alla fall inte med en gång.


Slutligen, en mycket vacker och sevärd film, inte minst för de vackra skärgårdsskildringarna.