Litteraturtokig tycker till om Svenska akademien.

Sedan många år tillbaka loggar jag alltid in på SVT-play och tittar på direktsändningen från Börshuset då Svenska akademien utnämner vem som får årets Nobelpris i litteratur. Det är respektfullt, högtidligt och det är i Sverige som det sker.

Krisen som Svenska akademien nu genomgår verkar med råge vara befogad; samarbete med en Jean Claude Arnault som är gift med med ledamoten Katarina Frostenson och där akademien har betalat ut pengar till deras bolag. Snälla, hur tänkte ni? Är ni korkade? Trodde ni inte det skulle uppdagas? Jag tänker på mig själv när ordföranden i min förra bostadsrättsförening köpa in gymmateriel till det gemensamma gymmet, från hans sambos företag. Jag blev konfys och smått förbannad och tog upp detta varmed dålig stämning uppstod, men det gjordes ju i alla fall!

Denne Jean Claude Arnault har dessutom utsatt många kvinnor för sexuella trakasserier. Denna eländiga varelse! Jag blir så illamående när jag hör om och ser honom. Hur kan Frostenson tillåta detta? Är det svaghet? En stark kvinna med självförtroende skulle inte leva ihop med en sådan man, inte ens om det var i ett öppet förhållande. Jag blev sexuellt trakasserad en gång på kåren vid Halmstad högskola. En kille i garderobskön började jucka mot mig. Detta löste jag med att knäa honom. Därefter lommade han iväg medan han höll om sitt könsorgan. Numer, när jag rör mig ute har jag alltid med mig "föremål" som jag kan ta hjälp av om jag blir påhoppad. Det borde fler kvinnor ha för man vet aldrig när man blir utsatt för sexuella trakasserier eller dylikt!

Utifrån vad media har rapporterat till oss vanliga människor, med vanliga arbeten (sjuksköterska), så är det ganska mycket som sätter igång spekulationerna. Vi vet inte vad som exakt har föranlett krisen i akademien eller om Sara Danius var en bra eller dålig ordförande. Vi vet ingenting! Det enda vi kan göra är att spekulera utifrån vad olika kulturpersoner uppgett, vare sig de sitter med i akademien eller inte.

Kvinnosynen i akademien verkar ju vara långt från sund. Jag tror personligen att det är manschauvinismen som är grunden till krisen. Jag menar, hur ska en människa med moderna ideal, kunna resonera med en person som anser att: "Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen.", citat ur Den sista grisen av Horace Engdahl, 2016. Jag tror att det kan vara svårt att komma överens med den en sådan kollega. Hade det varit jag hade jag gjort en anmälan till diskrimineringsombudsmannen. Om inte det ledde till reprimand skulle jag byta arbetsplats, något som ledamöterna i akademien inte har haft möjlighet till. 

Vad är då lösningen på problemet? Det är bra att akademien granskas av polisen nu när advokatutredningen är gjord. Vad exakt det är som har hänt och i vilka steg får vi väl reda på så småningom. Det bästa är om kungen, som beskyddare av Svenska akademien, avsätter hela denna osunda kartell, bara sparkar ut dem och ersätter dem med 18 nya färska ledamöter och därmed börja på ny kula. Svenska akademien som institution är viktigare för Sverige än vad dessa ledamöter är som har visat att de inte kan vårda akademiens anseende utåt. Om det sedan blir bättre med nya ledamöter vet vi inte, men med nya färska stadgar finns det i alla fall bättre förutsättningar. För Sverige i tiden!

Förblädningen av Elias Canetti

Den här romanen är uppdelad i tre delar. Jag måste säga att den första delen Ett huvud utan värld var riktigt bra. De två andra delarna klarade jag inte av att läsa ut. Detta är ju lite pinsamt att skriva, men tyvärr klingar romanen av i andra delen vilket är trist. Romanen inleds med att huvudpersonen Peter Kien börjar samtala med en pojke när de står framför ett skyltfönster till en bokhandel. Det är lätt att komma in i handlingen på så sätt för att dialog varvas med reflektioner från huvudpersonen Kien.

Språket är ganska packat, mycket korta reflektioner som kommer efter varandra, ofta mycket målande ibland som exempelvis: "Skuggor kröp omkring."s. 14, "Morgonen kom inte förrän efter många nätter. Då somnade han." s. 15. Språket är ska man kunna säga fyndigt, träffsäkert och samtidigt vackert. Det går faktiskt ganska så lätt och fort att läsa första delen. Det finns en enorm humor i språket och ibland blir det roligt på ett ironiskt sätt. Läsaren genomskådar karaktärerna vilket den naive Kien inte gör.

En mycket rolig passage i boken är när Kien ska låna ut en bok till sin hushållerska och han väljer en något fläckig gammal bok av lägre litterär kvalitet. Därefter får han dåligt samvete att han inte lät hushållerskan få låna en bättre roman:

"Kien följde hennes rörelse som om han såg henne för första gången i sitt liv. Han hade underskattat henne. Hon behandlade böckerna bättre än han. Han tyckte illa om det gamla smörjan, men hon satte utan vidare två omslag omkring den. Handflatorna höll hon på avstånd från bandet. Hon arbetade enbart med fingerspetsarna. Hennes fingrar var inte alls så tjocka. Han skämdes över sig själv och gladde sig över henne. Borde han inte hämta något annat i alla fall? Hon förtjänade en mindre smutsig lektyr. Nåja, hon kunde ju börja med den här. Hon skulle antagligen snart vilja ha ytterligare en bok. Hos henne var biblioteket i säkert förvar, sedan åtta år tillbaka, och han hade inte förstått det." s. 38.

I första delen händer det ganska så mycket och historien är realistisk. I andra delen hittar vi Kien utdriven ur sitt hem av frun, hushållerskan Therese, som han har gift sig med. Nu driver han runt och bor på olika hotell, lär känna en judisk puckelryggig man som vill bli mästare i schack och enbart tänker på pengar. Vad som händer nu i romanen är olika förvecklingar och tyvärr är det ingenting som för handlingen framåt. Det gör att man som läsare tappar intresset för boken. Romanen skulle ha kortats ned, hela andra delen hade man kunnat skippa. Det tror jag romanen skulle ha mått bra av.

Tystnaden av Ingmar Bergman (The Silence)

Bergmanår och jag försöker att se så många filmer som möjligt! Många filmer ligger uppe på Youtube så jag ser dem där. Nu har det blivit dags för Tystnaden från år 1963.

Filmen  handlar om två systrar, Ester spelad av Ingrid Thulin och Anna spelad av Gunnel Lindblom samt Annas son Johan, spelad av Jörgen Lindström, som reser i främmande land. Det är fattigt och stridsvagnar förekommer i flera scener, en form av bildlig beskrivning av hur exempelvis Warszavapakten invaderade olika öststatsländer ser jag det som. En magerlagd häst förekommer i flera scener.

Systrarna med sonen tar in på ett hotell i en liten stad, Timoka (fiktiv stad), eventuellt på grund av att Ester blir sjuk. Ester spenderar sin tid i staden på hotellrummet. När hon inte ligger och har dödsångest repar hon sig ganska så bra och kan arbeta lite emellanåt. (Hon arbetar som översättare). Systern Anna fördriver tiden med att gå ut på stan och se sig omkring och ragga karlar. Hennes son Johan lämnas kvar på hotellet med Ester där han går på upptäcksfärd och stöter på bland annat en revyengsemble bestående av kortväxta personer och en underlig hotellvärd. De andra skådespelarna i filmen har inte några replikskiften utan intar mer statistroller, med undantag för skådespelaren Birger Malmsten som förvisso inte yttrar någon replik, men ändå har en mer framträdande roll jämfört med de andra. Filmen, vad jag förstår, utspelar sig under en dag eller ett dygn.

Filmen har inte många replikskiften utan många scener är gjorda i tystnad där blickar och gester enbart får förmedla känslorna. Filmen innehåller så många olika detaljer och spår att det är svårt att beskriva allting i en sammanhängande text. Det är en mycket komplex handling. Jag får istället gå in på vad det var hos filmen som berörde just mig när jag såg den.

Systrarna har en mycket underlig relation till varandra. Ester verkar hysa en incestuös kärlek till sin syster Anna. I en scen försöker hon kyssa Anna på halsen varmed Anna drar sig undan. Ester yttrar vid ett tillfälle när hon talar till Johan "Vi älskar mamma du och jag" medan Anna i ett annat replikskifte frågar sin syster Ester "Varför hatar du mig?". På ett sätt upplever jag att de är som natt och dag och att det är under detta tillfälle i deras liv som de gör upp med varandra om hur de känner.

Ester står för kyskhet medan Anna står för lastbarhet. Ester har inga barn, är inte gift utan utbildad kvinna som försörjer sig själv som översättare. Anna är gift/frånskild med ett barn. Hon bejakar sin sexlust och sitt begär. Hon uttrycker även vid ett tillfälle att hon gillar mat. Ester onanerar vid ett tillfälle vilket visar att även hon har en sexlust, men att hon trycker undan den.

Jag skulle nog mer säga att det är Anna som gör upp med vad hon känner inför sin syster. Dock upplever jag att Ester älskar Anna och blir svartsjuk när Anna är med andra män. Annas upplevelse av syster Ester i unga år verkar dock ha gjort negativa intryck på Anna. Det som är intressant med dessa systrar är att de enbart blir intressanta i förhållande till varandra. Var och en är inte i sig intressant. Den som ser filmen kan även fråga sig om det ens är två personer eller om det egentligen handlar om en person med två sidor, en ond/god. I slutet vinner alltså den ena karaktären över den andra genom att den ena blir lämnad kvar på hotellet. 

Senare i filmen går Anna sent på eftermiddagen ut på staden och sätter sig på ett café. Nu blir scenen ganska erotisk. Anna ska betala för sin kaffe och lämnar en hög sedel till kyparen som går och växlar den. Han kommer tillbaka med växeln varmed han medvetet föser ned ett mynt på golvet för att kunna böja sig ned och subtilt stryka Anna över benet. Det är en ganska sexuell gest skulle jag säga.

Senare går Anna in på en varietéteater som ligger vägg-i-vägg med caféet. Anna sätter sig i den mörka salongen. Där inne sitter redan ett par och efter en stund börjar paret att ha sex med varandra. Om jag ska vara helt ärlig begrep jag inte riktigt denna scenen, kanske det enbart är Annas fantasi. Efter scenen med kyparen (Birger Malmsten) ser hon det hon själv längtar efter och vill göra med en man. Om det är på riktigt vet jag inte riktigt hur jag ska tolka det. Anna blir rädd och går ut från lokalen när hon ser att paret håller på.

Sonen Johan upplever jag blir en form av skiljedelare mellan systrarna. När han är i samma rum får systrarna uppföra sig och de är mer tysta mot varandra. När han inte är i rummet kan de tala mer öppet och säga vad de känner för varandra. Den scen som gjorde stort intryck på mig var slutscenen när Anna och sonen Johan sitter på tåget och reser ifrån Ester. Johan tittar på sin mamma Anna och den blicken är helt iskall, enligt mig. Jag tolkar den dels som att han skuldbelägger mamman som lämnar Ester att dö. Dels tolkar jag den lite som att Ester lever vidare i Johan och att det är hennes ögon som betraktar och fördömer Anna. (Samtidigt kan det vara Anna som enbart upplever det.) I slutscenen börjar Johan intressera sig för språk och tar fram en lapp som Ester har givit honom med olika ord. Detta tolkar jag som att han har samma intresse för språk som Ester har. Ester är som sagt översättare och får stå för det talande medan Anna står för det tysta som med gester kommunicerar. Detta är också en intressant kontrast.  

Slutligen, filmen är mycket vacker. Det är svårt att sammanfatta filmen då den innehåller så mycket olika detaljer som jag nämnt tidigare. Detta är helt klart min favorit av Bergmans filmer.