Player One av Douglas Coupland.

Coupland måste ha tagit till sig av kritiken han fick från boken Worst. Person. Ever. för den här boken, Player One, var jättebra! Nu är det Coupland på högsta nivå, precis så som han brukar vara. Tyvärr blir det lite för mycket upprepning av tidigare teman, även rena meningar, som finns i tidigare böcker. Huvudämnet i Player One skulle jag säga är "tid". Första meningen i romanen lyder: "Karen likes crossword puzzles because they make time pass quickly." s. 1. Även ämnen som apokalyps och tvivlande står i fokus. Det kretsar kring personerna Karen, Rick, Luke och Rachel. Varje kapitel handlar om en av dem och så går det runt mellan varje. Det finns kapitel där en karaktär som kallar sig Player One uttalar sig. Player One fungerar som ett orakel som förutspår vad som kommer hända i nästa kapitel. (Karaktären Player One visar sig senare vara Rachel. Det är samma namn som hon använder som internetavatar.) Hon är den karaktär som är som mest intressant. Min första tanke var faktiskt att jag trodde att hon var en robot då hon beskrivs som det av de andra karaktärerna. Detta skulle då kunnat ha varit Couplands sätt att visa en framtid där robotar är en del av vardagen. Nu visar det sig dock att Rachel är en människa, men lite Aspergers syndrom. Hon påminner om Saga Norén i Bron; förstår inte ironi, skämt, känner sig inte som andra etc.  

Dessa fyra personer stöter ihop med varandra i en bar på ett flygplatshotell. Det som sker när alla är samlade där, är att oljepriset går upp och detta medför att världen utanför rasar samman. De fyra personerna ser ett stort svampmoln stiga upp en kilometer bort. Deras telefoner slutar att fungera, TV:n slutar sända och dejten till Karen, Warren, blir skjuten och dör. Hur exakt det går till får man inte reda på. Rachel tror att det kan ha varit ett sammanträffande eller en orsak och verkan med explosionen längre bort eller terrorister, anarkister eller en oljedepå som sköt iväg. 

En prickskytt dyker plötsligt upp utifrån och hotar med att  skjuta dem om han inte blir insläppt i huset där de fyra har täppt till alla dörrar och fönster för att inte få in rök. Karen, Rick, Luke och Rachel ber personen "snypern" kasta in sitt vapen till dem och sedan blir han insläppt. De binder dock fast honom när det visar sig att han har dödat en livsstilsguru, Leslie Freemont, vilket snypern visar genom att kasta fram skalpen från gurun. Boken slutar med att allt kaos klingar av och Rachel/Player One förutser att allting kommer att återgå till det normala. 

Coupland har ju sin speciella realism han bygger upp sina böcker med, extremt otroliga händelser som skulle kunna inträffa i verkligheten = "Couplandrealism". Samtidigt är alla hans böcker mycket filosofiska och behandlar existentiella ämnen. Språket är lättare att förstå jämfört med exempelvis Worst. Person. Ever. som var mer flackig. I Player One finns det dialog, men mycket av handlingen är återgivning och resonerande. Texten är sprängfylld av citat, något som Coupland använder mycket av i sina romaner. Man skulle kunna säga att det finns aforismer lite här och där. Jag tyckte boken var läsvärd och jag tyckte att den var spännande. 

Citat: 

"A good book or song kidnaps your interior voice and does all the driving." s. 13. 

"Where did the years go? When time is used up, does it go to some kind of place like a junkyard?" s.52 (Meningen förekommer även i romanen Alla familjer är psykotiska från 2001.)

Enligt Andrew Tate är Douglas Coupland är en samtidsförfattare och betraktare. Han mixar det kanoniska med det oförväntade (Tate, 2007.) Han skriver om det postmoderna samhället där de nya generationerna inte kan se hur samhället fungerade innan TV:s och internets tid. Coupland behandlar konsumtionssamhället och dess efterverkningar - det som blir över av det, soporna. Sopor och saker som blir över är ett viktigt tema i Couplands böcker och så även rymden och religion är teman som återkommer. 

Worst. Person. Ever. av Douglas Coupland

Jag har läst de flesta romaner och novellsamlingar av Douglas Coupland. Den här romanen handlar om Raymond Gunt, en avdankad kameraman/TV-personlighet som får ett erbjudande av sin exfru Fiona, att åka till ön Kiribati i stilla havet och filma en realityserie. Med sig ska han ha en assistent och Raymond raggar upp uteliggaren Neal som tidigare klått upp Raymond efter ett ordbråk. Därefter åker de från Storbritannien till Los Angeles, vidare till Hawaii och fram och tillbaka tills de når den lilla ön Kiribati. Det sker en massa saker i boken som inte är helt realistiska. Det är "couplandrealism". Vad jag menar med couplandrealism är att Coupland aldrig skriver om orealistiska saker som tomtar, troll och drakar - inget fantasy-aktigt. Couplands realism är extrema saker som faktiskt skulle kunna inträffa i verkligheten. Ta ett exempel i boken där karaktärerna är med om att den amerikanska militären släpper en atombomb i stilla havet. Dessa människor bara råkar få vara med om. Detta är typiskt couplandrealism. I andra böcker av Coupland inträffar det skolskjutningar (Hej Nostradamus), att personer hamnar i självvald koma för att senare vakna upp (Girlfriend in a coma) eller att en person råkar överleva en flygplanskrasch för att gå där ifrån som om inget hade hänt och låtsas vara död för att se hur familjen reagerar (Miss Wyoming.)

Jag kan inte säga att jag tyckte att Wost. Person. Ever. var bra. Jag njöt inte av att läsa den, ingen orgasm precis, någonstans! (Barthes) Det roar mig dock att läsa en kanadensisk författare som anses vara kult. De första böckerna av Coupland var faktiskt riktigt bra, men de senare som inbegriper Worst. Person. Ever., Generation A och jPod kan jag inte direkt säga var särskilt bra. Allting är dock relativt.

Coupland är i botten konstnär och hans böcker liknar ingen annan västerländsk författare, enligt mig. Han är en författare som skildrar populärkulturen i sina verk samt globaliseringen, tekniken, internet, etcetera. Han är en mondial författare som hör hemma överallt. Även om jag själv har svårt att direkt ta till mig det han skriver tycker jag att det är otroligt intressant och jag inbillar mig att Vancouver måste vara en otroligt inspirerande stad att bo i.

En av mina favoritböcker av honom är Elinor Rigby som i sin kronologi hoppar såpass mycket att hela historien känns helt otrolig. Även i denna boken inträffar en couplandrealistisk händelse med att huvudpersonen Liz Dunn hittar vad hon tror är en nedfallen, liten meteorit som hon stoppar på sig. När hon besöker en flygplats avger "meteoriten" radioaktivitet som får hela flygplatsen att sluta fungera. Det visar sig vara en bit av radioaktivt avfall och ingen meteorit. Alla familjer är psykotiska är också mycket rolig. Finns en scen där en familjemedlem skjuter en annan familjemedlem av misstag.

Den blå tvålen av Sara Danius

Det var första boken som jag läste av Danius. Det är välskrivet och mycket tydligt i sin framställning, vilket gör att även personer som inte känner till realismen samt verken/romanerna, kan ta till sig av innehållet på ett lättöverskådligt sätt. Danius belyser detaljernas intågande i litteraturen som inträffade under första hälften av 1800-talet. Det realistiska sättet att framställa omvärlden innefattar en stor detaljrikedom för att beskriva verkligheten så väl som möjligt. Ju fler detaljer som finns, ju mer trovärdigt blir berättelsen och det känns som om läsaren själv är på plats. Danius talar om the visual och the visible. The visual är påhittat, sett från någon annans pespektiv. The visible är renodlat och består av det faktiska som existerar rakt upp och ned. Det handlar om att förmedla sinnlig närvaro. Hur blir någonting realistiskt? Jo, det handlar om att inte försköna.

Danius fokuserar på tre författare, kända för att skildra realismen; Balzac, Flaubert och Stendhal. Jag tycker att boken är som bäst i början då Danius talar ganska så allmänt om ämnet. Vad gestaltas och med vems perspektiv? Dock kommer jag på under läsandets gång, att man ska nog vara ganska så väl beläst vad gäller dessa författare och man framförallt ska vara intresserad av alla detaljerna i böckerna. I alla fall ha dem ganska så färskt i minnet. Jag valde att dela upp läsandet av Danius bok och läste vissa delar/kapitel när andan föll på. Jag har läst en roman av Balzac, Pappa Goriot och av Flaubert har jag läst Madame Bovary och November. De två första verken var en del av kurslitteraturen i litteraturvetenskap B. Stendhals Svart och rött återstår. (Jag skulle en gång till att låna den på bibblan, men när jag såg tjockleken valde jag att vänta tills jag kände mig mer redo.)

Vad är då "den blå tvålen"? Det är en obetydlig detalj i ett rum hos en tjänsteflicka i en novell av Flaubert, "Ett enkelt hjärta". Realismen ville visa hur världen verkligen var och inte försköna den. Det inbegriper även att det fula får ta plats i litteraturen. Man kan säga att litteraturen och konsten slutar upp med retuscherandet av skavankerna.

Samtidigt ligger ju realismen mycket nära impressionismen som skildrar världen ofta ögonblicksmässigt, på sekunden, ljuset reflektioner etcetera och samtidigt realistiskt på ett sätt, exempelvis "Absinthe" av Edgar Degas. Samtidigt finns argumentet att impressionismen snarare är en återbild av hur just den enskilda konstnären, individen, ser sin omvärld. I realismen är det mer så här och så här är det, inget inlindat. Därför vill inte Danius jämföra författarnas verk med impressionistiskt måleri. Det är en exakthet som realismen strävar efter i språket och inget annat.

Textasen - om textens njutingar av Roland Barthes

Litteraturteori är något mycket svårt, tycker jag. Jag är nöjd om jag kan utröna med enbart en mening vad jag tror att författaren vill säga. Då har jag på ett sätt hittat kvintessensen och kan applicera det på ett verk. I den här tunna boken anför Barthes sina personliga åsikter om hur språket tillför njutning hos honom. Han menar att texten kan ge upphov till en form av orgasm och samtidigt vara njutningsfull. Ja, vad är då njutningen i en text, frågar jag mig? Det är väl ändå något som är högst subjektivt och ja, det är det enligt Barthes: "vad är detta för mig?" s. 37.

När jag läser en annan passage på s. 56 som lyder såhär: "Mitt i språkens krig kan det finnas fredliga ögonblick och dessa ögonblick är texterna [---]". Här refererar han till fenomenet krig som enligt honom inte enbart innehåller lidande utan även har ljuspunkter. Så även ter sig en text, att glimtarna i texten framträder där läsaren kan njuta av språket. Han jämför det med hur ögat kan skymta någons hud mellan två klädesplagg. Det sker mycket plötsligt och överraskande, jouissance (orgasm).

En annat stycke jag fastande för var på s. 84 när Barthes skriver om vardagen (realismen). Jag läser vid sidan av Textasen, Den blå tvålen av Sara Danius om realismens tillkomst i litteraturen. Barthes ställer sig frågan vad de obetydliga detaljerna har att göra i romanerna överhuvudtaget? Han ger inget direkt svar mer än att detaljerna trots allt verkar vara nödvändiga för förståelsen av texten.

Som kvinna gör jag min egna feministiska tolkning. Jag skulle väl säga att Barthes, som så många andra män gör, fokuserar på sex - allting handlar om sex; titta bara på dagens kultursamhälle i Sverige idag maj 2018 med kulturprofilen, akademiledamöter som ger skamliga förslag på flygplan etc. Barthes talar om sig själv och den njutning hans kropp finner i att läsa något som kroppen finner njutbart, att förställa sig själv som individ. Skulle en kvinna skriva så här? Jag har inte hittat en text där en kvinnlig litteraturvetare behandlar läslusten så "ingående" som Barthes gör. 

Bokens Glossarium: Ordförteckning

Synkretism: Religionsblandning.
Topik: Separat del av huvudsatsen. Framhäver det som satsen handlar om.
Eretism: Sjukligt stegrad retbarhet.
Jaget: Självbevarelsen (enligt Freud). 
Konformism: Rättning efter omgivningens normer.
Idiolekt: Sätt att uttrycka sig i tal, skrift och kroppsspråk.
Fading: Avtagande.
Sokratisk ironi: Form av ironi som går ut på att jag är tyst och framstår som ovetande när en person bredvid mig maler och ser sig som expert på området. Då avslöjar jag honom genom motfrågor som gör att han avslöjas.
Reversibel: Omkastbar.
Diskurs: Samtal.
Transformering: Övergång.
Truism :Självklar sanning, banalitet, självklarhet.
Hegemoni: Ledande ställning.
Dialektik: Konsten att argumentera.
Transmutation: När ett grundämne eller en isotop omvandlas till ett annat grundämne eller en annan isotop som ex. vid en kärnreaktion.
Frigid: Asexuell, känslokall.
Brio: Eld, glöd.
Idiom: Dialekt.
Mimesis: Avbild, imitation.
Vulgata: Första översättningen av bibeln till latin.
Sonora: Klingande.
Konvenans: Anständighet, det passande, god ton.
Filolog: Lingvist.
Asyndeton: Sammanfogning av satser; jag kom, jag såg, jag segrade.
Neuros: Fixering, fobi, psykisk störning.
Atopi: Ärftlig störning som medför ökad risk för allergiska reaktioner.
Anakolut: Brist på grammatiskt sammanhang.
Hedonism: Njutningsfilosofi.
Nemesis: Vedergällning.
Polemisk: Stridbar, aggressiv.
Anakronism: Otidsenligt.
Tmesis: Inom lingvistiken när ett ord delas i två delar för att i mitten sätta in en ett nytt ord eller ändelse. ex. Abso-fucking-lutely.
Prosaisk: Vardaglig.
Impertinens: Påflugenhet.
Synkope: Bortfalla av vokal, svimning (medicinsk term).
Romanesk: Romantisk, överspänd, känslosam.
Fint: Knep, bluff.
Semiologi: Teckens och symbolers natur.
Antipatisk: Obehaglig, fientlig.
Irreducibel: Omöjlig att förenkla.
Aspiration: Strävan, önskan, utsugning av vätska (medicinskt).
Isotropisk: Likartad.
Affirmation: Bekräftelse.
Cerebral: Förståndsmässig, hörande till hjärnan.
Metonymi: Namnbyte, Bryssel istället för EU, Vatikanen istället för påven.
Frenesi: Ursinne, raseri.

Kulturkvinnan och andra texter av Ebba Witt-Brattström

Detta är en samling med kortare texter som beskriver litteratur skriven av kvinnor från ett feministiskt perspektiv. Samlingen var lätt att ta till sig och Witt-Brattström skriver mycket enkelt och okonstlat, vilket gör att läsaren har lätt att ta sig till texten. Witt-Brattström förklarar för läsare hur det ligger till och det känns som att man är på en föreläsning, vilket jag gillar - det är avslappnande.

Boken inleds med stycken ur Århundradets kärlekskrig. Jag har läst den boken och jag tycker om den. De små korta fraserna är klockrena i skildringen av två konkurrenter. Jag finner det otroligt att två så intelligenta personer kan börja slåss om varandras gunst. Istället för att coacha varandra blir relationen till en maktkamp om vem som är bäst.

Vidare belyser Witt-Brattström litteratur från ett feministiskt synsätt; Goethes Den unge Werthers lidanden exempelvis, präglas av mannens idealiserade tankar om sig själv, om livet och mannens egenskaper. Den olyckliga mannen blir symbol för geniet, ensamvargen som inte är förstådd.

Moa Martinsons Mor gifter sig-trilogin måste jag bara läsa nu för den utgör en viktig det i vår kvinnliga litteraturhistoria. Jag blir samtidigt provocerad när jag läser att Martinsons skildring av förlossning i Kvinnor och äppelträd var den andra efter Heliga Birgittas uppenbarelser inom svenska litteraturen. Om detta stämmer är det inte riktigt klokt.

Det finns mycket mer att skriva om boken. Den ger inblick så läs den! Heja Ebba! Starka kvinnor som du behöver vi fler av!

Böcker av kvinnor att läsa.

1. Corinne av Madame de Staël.
2. Genier av Moa Gammel
3. Dagar av ensamhet av Elena Ferrante
4. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
5. Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson
6. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Länk till mer: https://nordicwomensliterature.net/se/writers/

Bergtagen av Thomas Mann (Die Zaubergberg)

Den här romanen var mycket svår att läsa, tycker jag. Tyvärr upplevde jag den som otroligt tråkig. Den speglar i och för sig tillvaron bra då tiden verkar stå still och läsaren verkligen känner av det. Det ska sägas att för mig är upplevelsen av en bok mycket viktig, precis som när man ser en film eller går på teater gör man det för att bli road, i alla fall distraherad.

De första 200 sidorna är ändå intressanta. Boken inleds med att huvudpersonen Hans Castorp är på väg till Berghofs internationella sanatorium, uppe i bergen där han ska bo i tre veckor. Han ska dels ta igen sig och dels hälsa på sin kusin Joachim Zimssen som bor där uppe sedan några månader tillbaka. Joachim visar det sig är rädd för att komma ned på jorden. Han upplever att tillvaron där uppe är mer än nog.

Hans Castorp är på väg bort från livet "där nere" (på marken). Resan kan liknas som en resa från helvetet till himlen. Vad som sedan sker i romanen är att Hans bor på sanatoriet, umgås med människorna där, återger miljön och olika gästers karaktärer. Gästerna som bor på sanatoriet har många bott där i flera år eller så cirkulerar de mellan olika sanatorier som de bor på. Det verkar som gästerna blir sjukare och mer beroende ju längre de stannar där. Alla blir påtvingade att köpa en termometer så de kan ta tempen flera gånger om dagen och så jämför de sina temperaturer med varandra.

Jag har läst att man kan läsa Bergtagen som en bildningsroman då karaktären utvecklas under sin tid där uppe och genomgår en form av utveckling. Jag tycker att romanen är för tjock och många partier fyller ingen funktion. Mellan allt såsigt mellanspel finns det riktiga intressanta avsnitt som passar för en psykoanalytiker, men jag orkar inte med det. Den största besvikelsen var att den var tråkig. Jag hade en idé att språket skulle vara vackert, men det tyckte jag inte att det var. Jag upplevde att karaktärerna var oföretagsamma och lata. Jag som trodde att jag skulle tycka lika mycket om den som Buddenbrooks.

Några speciella händelser i romanen: Hans stör sig på en gäst som smäller igen glasdörren i matsalen. Hans' föräldrar dog när han var liten och han verkar hela livet ha känt sig icke behövd. Vid ett tillfälle tror han sig se en man som han träffade under skolåren, Prebislav Hippe. Hans lånade ut en penna till honom när de var barn och denna skolpojke var Hans hemligt kär i. Senare i romanen tror han att denna Hippe är Clavdia Chauchat.


Lite ord
Idiosynkrasi: Intensiv motvilja.
Kujonera: att på ett överlägset och nedtryckande sätt behandla en person.
Öda: Slösa
Anemisk: Blodfattig.
Svada: Ordflöde, mångordighet.
Kolerisk: Häftig, hetsig, argsint.
Moribund: Dödsdömd
Pietet: Vördnad
Deciderad: Bestämd
Sine pecunia: utan pengar
Nitälskan: Lidelse
Blamant: Pinsamt

Några karaktärer
Mexikanskan: Dam med svart slöja. Upprepar "tous-les-deux" hela tiden.
Behrens: Hovråd
Dr Krokowski: Assistenten, håller på med självdissektion, 35 år, fet, kort, vill drömtyda och att patienterna upprepar sig för honom.
Fru Stöhr: Hängig och subfebril.
Fru Iltis: Har leverfläckar.
Hermine Kleefeldt: Har pneumothorax och visslar på grund av detta.
Fr. Engelhart: Schweitzare.
Fr. Levi: Den magra.
Herr Settembrini: Italienare, påminner om satan som är på besök i himlen och vill ställa till kaos. (Satana). Fryser, vill att de ska elda, tål ej kyla.
Miss Robinson: Engelskan.

Litteraturtokig tycker till om Svenska akademien, igen

Nu har det gått cirka en vecka sedan Svenska akademiens sammanträde där det beslutades att inget Nobelpris ska delas ut i år. Personligen tycker jag att det var ett bra beslut, just därför att vi inte vet hur efterdyningarna kommer att bli av den affären som är långt ifrån färdig och dessutom måste akademien "värva" nya ledamöter.

Jämnare könsfördelning av ledamöterna är att föredra. Jag undrar verkligen vilka som akademien har i åtanke när de utser nya ledamöter. Jag tycker att poeten Åsa Ericsdotter är duktig och borde få en stol. Hennes dikter är mycket djupgående, vackra samtidigt som det alltid finns en pågående berättelse i hennes berättelser. Samtidigt tycker jag språket är nyanserat på ett sätt som är lite, tycker jag, unikt för just henne. En annan kvinnlig författare som jag tycker är bra är Amanda Svensson. Hennes bok Välkommen till den här världen tycker jag verkligen är skriven på ett sätt som man ofta inte stöter på. Det är skönt med författare som låter saker vara outsagda och istället låter läsaren få bilda sig en egen uppfattning. Kommer ihåg att vi läste den i bokcirkeln i studentföreningen Ordkonst vid Akademiska föreningen i Lund - alla tyckte om den, alla hade gjort markeringar i sina exemplar med vad de ansåg var relevant i texten. Ebba Witt-Brattström är ju en självskriven kandidat, men eftersom Horace Engdahl redan är med tror jag ingen skulle rösta in henne tyvärr. Litteraturprofessor Åsa Arping vid Göteborgs universitet tror jag skulle vara en bra kandidat, mycket för att hon fokuserar på genusperspektivet i sin forskning. En annan litteraturprofessor är Helena Bodin vid Stockholms universitet och sedan finns ju även Tiina Rosenberg! För att inte tala om Eva Beckman, Sigrid Combüchen, Carina Burman, Suzanne Osten... 

Jag blev en smula upprörd förra veckan när många kvinnor, på ett eller annat sätt, lämnade akademien; Danius (får se om hon väljer att vara med), Frostenson (har ej uppgett vad hon kommer att göra), Stridsberg (avgått), Ekman (avgått) och Lotass (avgått). Fem kvinnor mot tre män, Englund, Espmark och Östergren.

Det har förekommit mycket pajkastning ledamöterna emellan. I min frustration över att främst kvinnorna lämnat akademien, skrev jag ett mail till Horace Engdahls jobbmail där jag uttryckte hur "förbannad" jag hade blivit över ett specifikt "citat" i en av hans böcker. När jag senare på förmiddagen, dagen efter, upptäckte att Engdahl faktiskt hade besvarat mailet, måste jag säga att jag blev paff, men också förtjust! Det var ingående och förklarande. Jag uppskattade att han tog sig tid att besvara en vilt, främmande människas idéer. Nog för att Engdahl kommit med konstiga idéer/citat sedan Witt-Brattström och han gjorde slut, men akademien hade inte varit lika intressant utan honom.