Kärlekens samtal av Roland Barthes

Den här litteraturvetenskapliga texten ger en redogörelse för hur kärlek kommer till uttryck på olika sätt, hur den kan yttra sig; vad gör människan under en förälskelse? De symboliska koder Barthes' har kunnat identifiera redogör han för i de olika kapitlen, ett kapitel för varje uttryck uttryck. Lite komiskt är att han har valt att utgå från den klyschigaste kärleksromanen av dem alla: Den unge Werthers lidanden av vår allas Goethe. Typiskt att en manlig litteraturforskare väljer att använda just den här romanen i sitt fastställande av kärlekens uttryck. Det förekommer även andra, men denna står helt klart i fokus.

Nåväl, vad kommer då Barthes fram till? Jag kan inte återge alla kapitel och ingen helhet, utan jag väljer ut de kapitel som jag fann intressanta och som jag själv kunde identifiera mig med. Barthes påtalar i kapitlet: Den ömsesidiga kärleken s. 292, att den älskande kan uppleva ömsesidig kärlek som tråkigare än ojämlik kärlek. Enligt Freud kan detta ha att göra med begäret. Det blir en form av platonisk kärlek för den älskande, nästan som att det behöver finnas en form av motsatsförhållande i en relation för att det ska upplevas som intressant. Är något ömsesidigt blir det samtidigt tråkigt.

Vad kännetecknar kärleken mer än väntan? Jag tror inte det finns någonting annat som bättre definierar kärleken än just väntan. Är detta också en form av begär? De hänger i vilket fall samman tycker jag.

I kapitlet Varför? tas det upp att den älskande ställer sig frågan varför hon inte är älskad av den älskade. Hon lever då i tron på att den älskade egentligen älskar henne, men inte säger det. Detta har Barthes kunnat identifiera hos både Freud och Nietzsche. Freud menar att man fantiserar om det man vill ha eller så som man vill det ska vara.

I Osäkra täcken s. 253, letar den älskande efter tecken som ska visa att den älskade älskar henne. Tycker han om mig eller inte? Hur vanligt är inte detta beteende? Är han intresserad eller inte intresserad? Och det späs på när den älskade svarar otydligt eller fåordigt (Utan svar, s. 238). För att göra lidandet kort, ställer man sig den här frågan, är svaret ofta inte.

Den här texten av Barthes tycker jag ska läsas enskilt om det visar sig att man tycker om texten och tilltalas av innehållet. Om man inte tycker om den, kan man föreslå den till bokcirkeln. Annars - bara läsa den på egen hand och reflektera över det som står. Boken är lite av en ögonöppnare!

Fördel ADHD av Anders Hansen

Har jag ADHD? Min mamma lät mig undersökas som barn vid fyra års ålder. Enligt kvinnan från BUP så hade jag inte ADHD. Ingen har påtalat det senare under min skolgång, men ändå kan jag inte låta bli att undra om jag eventuellt har lite ADHD. Jag är född i december och många med ADHD är födda just i den månaden. Samtidigt kan det ha med omogenhet att göra. Jag har alltid upplevt att jag har fått anstränga mig lite extra i skolan jämfört med mina kamrater som blivit födda under våren.

Mer symtom då: Jag springer hellre upp för trappor och i uppförsbackar än att jag går uppför dem och jag gillar att till viss del prokrastinera.  Det är inte ovanligt att jag klämmer in så många saker som möjligt under kort tid för att känna att jag har bråttom och får gjort en massa saker på kort tid. Ofta städar jag och lagar mat samtidigt för att känna av hyperfokus och känna tillfredsställelse. Samma sak på jobbet då jag gärna planerar in en massa hembesök för att hinna klart med alla tills dagen är slut och då får jag bekräftelse att jag har hunnit med många saker och så mår jag bra.

Enligt Hansen kan alla ha lite ADHD. Mitt starkaste negativa symtom är att jag är otålig - som bara den. Tanke och handling är samma sak för mig. Detta kan göra människor omkring mig stressade. Min mamma har påtalat för mig att jag driver min omgivning till vansinne så jag måste ta det lugnt med att visa min otålighet och hets. De positiva symtomen är att jag anser mig vara snabb, energisk, initiativrik, kreativ osv. Jag kan ju koppla av också. Har man läst så många högskolepoäng som jag har så kan man sitta still när det gäller, men otåligheten finns där.

Jag fick en bättre uppfattning om hur ADHD fungerar när jag läste boken. Personer med ADHD har beskrivit som att de ständigt registrerar sin omgivning och därmed inte kan koncentrera sig, leaky attention. Hansen jämför deras beteenden med hur jägarfolken fungerade tidigare under evolutionen, att ständigt vara på sin vakt och reagera på något som verkar hotande.

En annan sak som Hansen tar upp är dopaminets roll och att det gör att man mår bra och aktiviteten i belöningssytemet ökar. Föds man med en speciell gen, DRD4-7R-genen, har man ett mindre aktivt belöningssytem som kräver mycket mer stimulans för att uppleva omgivningen som rolig. Hansen skriver att personer med just denna gen med en DRD4-7R-mottagare, kan uppleva världen som lite tråkigare s. 30. Det kan också handla om att en person har få dopaminmottagare och det kan göra att man har koncentrationssvårigheter. Dopaminet kan då inte binda till någonting och kan ej utöva sin verkan och få den effekt som den borde få.

En teori som psykiatern Nora Volkow har kommit med, säger att motivation är viktigt för att kunna hålla fokus i skolan. Saknas motivation kan barnet inte ta in kunskap på samma sätt som ett motiverat barn. Exempelvis, varför ska man lära sig geometri om man inte vet vad man ska använda det till? Jag kan förstå detta resonemang, att bara lära sig någonting för att få höga betyg kanske inte är tillräckligt för ett barn.

I love Dick av Chris Kraus

Den här boken läste jag i år, men det publicerades redan år 1997. Jag fann den här berättelsen mycket svår att läsa. För det första förekommer personerna i texten i verkligheten, samma namn och samma yrken i stort sett. Den är med andra ord något som man kallar för autofiktiv. Kvinnan Chris lever ihop med sin make Sylvère. De lever i universitets- och kulturvärlden i USA eller dit Sylvère blir skickad för att forska. En kväll äter de middag med en gammal vän till Sylvère som heter Dick. Chris blir otroligt förälskad i den här mannen under middagen. Det hon sedan gör är inte att hålla detta hemligt för sin make Sylvère, utan frigjord som hon är, som de båda är, berättar hon för Sylvère att hon är enormt attraherad av hans vän Dick. Vad i stort sett halva romanen sedan handlar om är att paret börjar skriva meddelanden till Dick i form av fax och brev. Ibland skriver Chris och Sylvère ett gemensamt meddelande och ibland skriver de var för sig till Dick. I breven förklarar de hur kär Chris är i Dick och att de inte vet hur de ska förhålla sig till det. Chris skriver också vad hon vill göra med Dick. Det är bara det att dessa brev skickas inte utan de utgör mer frustrerade dagboksanteckningar där paret bearbetar dels Chris' förälskelse och dels deras egna relationsproblem. Ett fåtal fax skickas till Dick av lite mer simpelt slag som förslag på datum när de ska träffas igen. 

Jag upplevde att dessa sidor brevroman var otroligt tråkiga. Dels var partiet alldeles för långt. Man orkar inte bry sig om vad Sylvère skriver till Dick eller vad Chris skriver till Dick. Läsaren förstår poängen. Dels utgör inte partiet ett statiskt läge i boken. Dick är omedveten om vad paret har för sig och vilken roll han spelar i allt det här. Sylvère mår dåligt över att Chris är förälskad i Dick. Chris och Sylvère bryter sedermera upp från sitt förhållande längre in i romanen. Jag förstår inte varför Chris ska krångla till det så? Varför ska hon delge maken sina tankar om Dick? Sådant håller man väl för sig själv om man är kär i någon annan. 

När väl brevromanen är slut börjar det riktiga livet. Här får Chris ihop det med Dick som visar sig vara en riktigt egoistisk idiot som inte vill vara tillsammans med henne utan enbart ha sex med henne. Hon beskriver honom som neutral när han har sex med henne. (Jag kan själv inte tänka mig något värre faktiskt.) Genom hela romanen reflekterar Chris över olika saker. Hon upplever att hon varit med om ett konceptuellt knull med Dick första gången hon träffar honom. Vad ens är det? [---] "dialektiken är det bästa sättet att nå verkligheten". s. 20. Okej? Och vad är intersubjektivitet? Jo, det har med kulturella normer att göra, slog jag upp.

I slutet kommer Chris till insikt att hon alltid blir kär i män som är dumma vid henne. Hon ådrar sig olika minnen och episoder från sitt liv med män där de på ett eller annat sätt förnedrat henne. Hon har blivit nedtryckt psykiskt på olika sätt av män. De har till exempel sagt till henne att hon inte varit tillräckligt smart, inte tillräckligt snygg, att hon haft för kort hår, för flata skor, varit kutryggig etc. Chris berättar hur hon liksom blivit sönderdelad av männen hon varit tillsammans med i sitt liv. De har med andra ord inte byggt upp henne. 

Dessa sortens män har inte haft vett att inrätta sig och anpassa sig till det som de kan få, utan de har krävt något av en annan människa (kvinnan) som de vill ha. Det är lågt. Jag har själv varit med om det en gång bara som tur är. En kille som jag dejtade tyckte att jag hade för korta ben och det tyckte han utgjorde ett problem. Det var ju ganska så meningslös info att ge då det är hans egna subjektiva önskan som kommer till uttryck. Det som gör mig förbannad är inte oartigheten i yttrandet, utan att män kräver att kvinnor ska anpassa sig efter dem, att kvinnor ska inrätta sig efter deras behov istället för att acceptera kvinnan som hon är. Varför ska man ens dejta någon som inte uppfyller kraven från början? Rent krasst kanske det helt enkelt har att göra med att dessa män inte kan få de tjejer som de egentligen vill ha. Att de får nöja sig med second best skapar en frustration som de tar ut på tjejerna som de blir tillsammans med. det var i alla fall vad jag tror.

Romanen är läsvärd och som läsare börjar man reflektera som f*n och det är bra!

Citat:
"Jag tycker att vårt telefonsamtal i går gick bra, trots den retsamma och tvetydiga tonen i din fråga: Och du vill bara prata, eller hur? Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, svaret var flytande, men jag tror att vi båda förstod att vi pratade om samma sak." s.122.

Böcker och författare att läsa:
Den gyllene skålen.
Antonin Artaud.
Legenden om Parsifal.
Himlens blå.
Leviaten.
H. F. Searles: The Etiology of Schizophrenia. 
Film: A Winter Tan 
Att laga: Kycklig Marengo 

Det handlar om dig av Sandra Beijer

Det är svårare än vad man tror att skriva för en young adult-målgrupp. Man vet inte, som författare, hur mycket publiken tål att läsa. Ska man göra en Kate Cann eller en Katarina Kieri? Hur finkänslig ska man som författare vara när det kommer till skildringar om sex? Jag tycker det måste vara jättesvårt  som författare att avgöra. Jag vet att när jag själv var tonåring tyckte jag att det var för lite sexskildringar i ungdomslitteraturen. Kanske inte så konstigt att jag senare skaffade mig ett litet lager med böcker från X-Story...

I Det handlar om dig av Sandra Beijer får man följa ett ungt par som blir ihop efter att de träffats på en fest. Sedan skildras små episoder från deras förhållande skrivna i ganska korta stycken. Det som skildras är ganska så vardagliga saker som att de spelar TV-spel, äter popcorn, går på stan och sedan har se sex som är ganska försiktigt beskrivet. Allt är bra tills tjejen i relationen samt berättarjaget, är otrogen mot pojkvännen. Hon ångrar sig och vill ha honom tillbaka.

Jag vill inte klanka ned på den här boken för jag tycker att genren är bra och den är fint skriven. Sedan skulle jag väl inte jämföra olycklig kärlek som att få ett cancerbesked. Det förekommer en sådan liknelse i boken och det visar bara naivitet. Den formuleringen borde man ha strukit från förlagets sida. Jag kommer ihåg när jag läste I taket lyser stjärnorna och tårarna bara rann ned för kinderna när flickan i boken förlorar sin mamma i cancer.

Borta med vinden av Margaret Mitchell

Då har jag läst romanen Borta med vinden från 1936. Jag tycker mycket om filmen och ville givetvis veta om boken var precis lika bra och ja det var den. 

Inledningen till romanen var dock något tråkig med långa beskrivningar om familjerna i södern och om familjen O'Hara. När kriget väl bryter ut, det är då det börjar hända saker och som läsare blev jag helt uppslukad. Romanen innehåller allt från krig, fred, romantik, hat, kärlek, rivalitet, svartsjuka med mera. Mycket av handlingen i boken blev reducerad i filmen. Exempelvis får huvudpersonen Scarlett O'Hara ett barn med respektive man som hon är gift med. Det togs bort i filmen. En annan viktig detalj är samröret med Klu Klux Klan som hennes andra make Frank var delaktig i samt fler av männen i hennes gemenskap. Det står ganska så utförligt om KKK och det är  synd att det inte togs med i filmen. Typiskt Hollywood att alltid försköna verkligheten.

Scarlett O'Hara är min absoluta favorit bland kvinnliga romanfigurer. Hon är stark, rationell och målinriktad. Samtidigt är hon passionerad. Hon är förälskad genom hela romanen i major Ashley Wilkes, en tafatt person som lever kvar i en drömbild om hur det var före kriget. Scarlett har en idealiserad bild av Ashley som inte stämmer överens med verkligheten och hon är olyckligt kär i honom genom hela romanen. Hon kommer aldrig att få honom då han är gift och älskar den godhjärtade Melanie som är lugn, sympatisk och tålmodig - Scarletts totala motsats. Scarlett har en beundrade kapten Rhett K. Butler. Han känner Scarlett bäst av alla och vet vad hon går för. Han är olyckligt förälskad i henne och vet om att hon är kär i Ashley Wilkes.

Scarlett och Rhett gifter sig, men äktenskapet blir inte lyckligt, mycket på grund av att deras gemensamma dotter dör i en ridolycka. När Rhett på slutet lämnar Scarlett förstår Scarlett att hon älskar honom och romanen slutar med att hon bestämmer sig för att flytta hem till sitt barndomshem, plantagen Tara, och försöka vinna Rhett tillbaka. Slutet är med andra ord ganska så hoppfull. Jag blir frustrerad på Scarlett som inte begriper hur bra hon har det med Rhett. Jag själv blev nästan kär i Rhett när jag läste boken. Han gör precis allt för Scarlett, men hon tar honom för givet.