måndag 30 december 2019

Löparna av Olga Tokarczuk

Den här novellsamling eller vad det nu är tilltalade inte mig. Tokarczuks språk är alldeles för överskattat. Det är krångligt på ett icke lärande och inspirerande sätt. De små historierna i boken är onödigt framkrystade och lämnar inte kvar någon reflekterande eftertanke att hålla kvar i medvetandet. Jag förstår inte ens sensmoralen. Vad vill hon säga med de här texterna? Samtidigt har jag förstått att det är en självbiografi. Det är bara det, vad ska man skriva en bok om när man inte har något intressant att berätta? Det som står i boken tänker vi alla, men det är för futtigt att skriva om. . Jag vet inte vad jag som läsare får ut av att läsa det här.

Många av historierna i boken tilldrar sig under resor. Dock får läsaren inte veta mycket om var huvudpersonen befinner sig. Det är mer känslan av resandet som beskrivs. Faktiskt ganska så långtråkigt och ointressant för gemene man. Jag menar, vem har inte alltid suttit i ett flygplan och varit rädd för landningarna? Är det något unikt att beskriva? En annan liten reflektion handlar om Wikipedia och jag finner texten pretentiöst löjlig. Författaren förstår nog inte själv hur vansinnigt löjligt det här är. De övriga små reflektionerna är på samma nivå, enligt mig.

lördag 28 december 2019

The Shining av Stephen King

Boken och filmen skiljer sig mycket åt. Jag såg filmen före jag läste boken. Filmen upplevde jag faktiskt var betydligt bättre än boken. Lite tråkigt för King, men Kubrick har verkligen gjort historien bättre. Sedan kan man ju påstå att Kubrick har förvanskat Kings historia. Dock har han gjort det bra. Kubrick har gjort historien bättre.

Jag ska inte gå in på hur mycket boken och filmen skiljer sig åt för det gör den på åtskilliga punkter och det finna bättre hemsidor för det. Dock blev jag besviken när jag letade efter dessa scener i boken som aldrig kom. Det gjorde att man som läsare inte fick den där bakgrunden som man annars läser boken för att få reda på.  Till exempel förekommer inte tvillingparet i boken. De som Danny ser när han cyklar omkring på hotellet. I boken cyklar Danny inte ens runt på en trampbil.

Språket i boken var ganska så segt och långdragigt. Filmen är ganska snabb där Kubrick bygger upp en spänning genom att klippa av vissa scener snabbt och samtidigt visas hur dagarna nästan räknas ned när tittarna får se liksom akter hur lång tid familjen har varit på Overlook. Boken är som sagt otroligt långdragen och det tar ett himla tag innan familjen ens flyttar in på hotellet. Detta var den första Stephen King-bok som jag läst. Tidigare har jag läst novellen Gräsklipparmannen. Ska jag vara helt ärlig var den inte jättebra. Den var så långtråkigt att jag fick skumma vissa partier för att det framgick ändå inget viktigt i scenerna.






fredag 8 november 2019

Kärlek på allvar av Daniella Gordon med Sofie Zettergren

En mycket bra självhjälpsbok tycker jag om hur man lyckas med relationen och att hitta en partner. Gordon varvar egna reflektioner med olika sociologiska och psykologiska perspektiv. Det Gordon framhåller som det allra viktigaste när man ska träffa en partner, är att man känner sig trygg i sig själv. Denna enkla devis känns så självklar för mig, men jag vet att den inte är det för andra. Man måste göra upp med sig själv innan man kan ge kärlek till någon annan. Man ska med andra ord hitta sig själv; veta vilka värderingar man har, vilka mål i livet man har, vad som är viktigt för en själv. Först då kan du hitta en partner som också passar för en.

Enligt Gordon blir det svårare att välja partner idag då det finns fler valmöjligheter. Det gör att vi blir kräsna och vill ha det allra bästa. Detta håller jag helt med om. Med det sagt behöver det inte betyda att det faktiskt är så, utan det är personers egna tankar som mer påverkar henom. Jag hör ofta kvinnliga, bekanta singlar som säger att "alla de bra är redan upptagna" eller "jag tror inte att jag kommer att hitta någon för ingen är normal". Jag har själv tänkt så här tidigare, men jag hittade världens bästa kille.

Det som kan hindra en från att hitta en partner kan ha att göra med det som kallas för anknytningsteorin. Jag har recenserat andra böcker tidigare som belyser det ämnet och jag tror att det kan ha en stor betydelse varför personer inte klarar av att vara i en relation. Samtidigt finns det många personer som är oerhört osäkra och deras osäkerhet hindrar dem från att träffa en partner. Dåligt självförtroende och även dålig självkänsla är förödande när du är ute och dejtar för det är oattraktivt. Gordons bok ger många olika perspektiv varför man kan ha svårt att få en relation att hålla eller ens att träffa någon. Boken får en att börja reflektera över dessa saker och det är det jag tror är det viktigaste, att man reflekterar över sig själv och börjar förstå sig själv och hur man fungerar.

Jag håller själv på med dejtingrådgivning och ofta möter jag kunder som inte riktigt vet vad de vill göra med sina liv. De vet inte riktigt vad de tycker om saker och ting, med andra ord vet de inte vilka värderingar de har, ej heller vad de söker hos en partner etc. Jag brukar ofta ge ett konkret råd: Ju mer specifik du är när du letar efter en partner - ju lättare kommer det vara att hitta en partner. Med detta menar jag att vet du vad du letar efter kommer det vara lättare att sålla bort det du inte vill ha och faktiskt hitta det som du faktiskt vill ha. Ibland träffar jag kunder som är osäkra på sin partner; om de ens ska vara kvar i en relation eller inte. Ibland har jag träffat personer som brutit upp från en relation när de kommit på att de var för olika sin partner och hade helt olika värderingar.

Att personer går in i relationer utan att ta reda på vad de själva vill eller vad de vill få ut av sin partner kommer leda till att de blir besvikna. Jag vill inte ta ett verkligt exempel så jag hittar på ett. Låt säga att du är vegetarian och drivs av ett engagemang för djur och miljön och så blir du tillsammans med en person som älskar kött och som struntar i både miljö- och hälsoaspekterna samt det etiska. Tror du att dessa personer i längden skulle rivas med varandra? Jag säger nej. Det finns så oerhört många komplexa personligheter och det är så klart mycket intressant. En del personer är säkra på att de verkligen på vill vara i en relation och att det är målet med livet. En del tror att de vill vara i en relation och så får de ångest när de väl hamnar i en relation och relationen fungerar inte.

När jag själv gick på dejt när jag var singel tog jag alltid reda på vissa saker om personen först innan jag gick på dejt med den. Dessa saker var:
1. att utseendet attraherade mig. (Det är fel att kalla någon för snygg eller ful. Bättre att bara använda ordet attraktion då utseende är subjektivt.)
2. Vad står du i abortfrågan? (finns bara ett givet svar)
3. Var står du politiskt? (en kommunist och en konservativ kommer inte att gå i längden även om de skulle vara attraherade av varandra för stunden.)
4. Vad jobbar du med? (säger hur driven en person är)
5. Vill du ha barn? (finns bara ett givet svar)
6. Vilka mål har du i livet? (stå still eller utvecklas)
7. Vill du bo i hus eller lägenhet?
8. Hur gillar du att spendera din lediga tid och din semester? (är personen social eller mer inte?)

Denna lista kan framstå som lite kategorisk. Naturligtvis spelar andra faktorer in; hur tolerant du är, vad kan man ha överseende med, vad kan man inte göra avkall på. Dock tror jag att personer borde tänka lite mer rationellt nä de väljer en partner. 1. Går jag igång på utseendet? 2. Är personens värderingar okej? 3. Gör personen vettiga sker på friden eller spelar personen bara dataspel? Man får räkna med att man får dejta ganska mycket innan man hittar det man vill ha och inte ge upp efter några gånger. Jag vet inte exakt hur många jag har dejtat, men jag skulle gissa på ungefär 15-20 dejter och då hittade jag min partner när jag var 26 år gammal.

Förstå det här: Vet du inte vad du vill kommer du inte hitta någon. Du MÅSTE ta reda på vad du själv vill.

fredag 25 oktober 2019

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Vad tjänar det till att vara brutalt ärlig om äktenskapet? Det som Gulliksen skriver om i romanen skulle jag säga att de flesta som har varit i en längre relation känner igen sig i. Det betyder dock inte att man ska tala öppet om det. Med vissa saker ska man bara vara tyst.

Är det förbjudet att titta på någon annan eller fantisera om någon annan än den man är tillsammans med? De flesta har väl varit otrogen i tanken någon gång. Det finns ingenting unikt med Berättelse om ett äktenskap, tycker jag. Den är bara patetisk. Romanen tar upp en man och kvinna som lever tillsammans. Kvinnan är ute och träffar andra män och hennes make fantiserar om att hon är otrogen.

När jag läser de otroligt löjliga beskrivningarna om sexet, alla upprepningar som författaren ägnar sig åt genom att först tänka ut vad berättarjaget ska säga innan hen säger det i dialogform, upprepningarna av samma ord mening efter mening; det är löjligt. En del manliga författare har ingen gåva att beskriva sex på ett subtilt sätt, utan det blir ofta sexistiskt pekoral av allt samman som i denna roman. Detta också kanske på grund av att man får höra historien från mannens perspektiv. Sidorna i början exempelvis sida 14-15 var rent ut sagt bedrövliga att läsa.

Jag utgår från att Gulliksen har varit med om detta själv för det är för påtagligt beskrivet. Tyvärr är det en del av livet att bli lämnad Gulliksen - bit ihop och gå vidare. 


lördag 19 oktober 2019

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

Frågan vi alla ställer oss är: VAD ÄR KÄRLEK? Det gör Strömquist också. Jag ska inte göra en jättelång recension den här gången. Jag tycker boken var rolig. Många sociologiska teorier framställs i boken; hur vi människor förhåller oss till kärlek och hur vi beter oss i relationer. Eva Illouz är den sociolog som omnämns mest. Gruppen INCEL:s nämns också i några serierutor.

Det jag saknade i boken var Darwins teori om det sexuella urvalet. För att kärlek ska uppstå i en kärleksrelation måste det finnas attraktion mellan två parter. Evolutionsteorin får enbart en liten faktaruta på sida 154. Samtidigt är ju psykologin viktig, men det tilldelas också enbart en liten ruta längst bak - bara för att finnas med.

Sociologin är ju viktig för att förstå hur våra samhällen och kulturer påverkar oss. Även Freud var inne på att vårt samhälle och den kultur vi är präglade av har en enorm inverkan på vårt psykiska välmående; normer att leva upp till och så vidare. För att förklara vad kärlek är tror jag inte vi kan tillämpa sociologi. Det är mer tillämpbart när vi studerar våra relationer. Enligt mig kan jag hålla med Illouz att vi är mer självupptagna. Våra samhällen är mer individualistiska där man sätter sig själv i centrum. Så ja, hur ska vi få vårt samhälle kunna fungera när vi går och tar selfies på oss själva hela tiden? Hur ska vi kunna bry oss om andra när vi är så upptagna med vad vi delar på Instagram, Twitter eller Facebook?

lördag 12 oktober 2019

Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson och Egil Linge och Men who can't love av Steven Carter och Julia Sokol.

Den här boken tar upp hur anknytningen vi hade till våra föräldrar, påverkar hur vi knyter an till andra människor, speciellt då vi ska ingå en nära relation med någon. Boken vill dels ge en förklaring varför vissa personer beter sig som de gör i en relation eller under tiden de dejtar. Dels ger boken förslag på olika kognitiva verktyg, hur man ska ändra sitt tankemönster för att lättare kunna gå in i en relation eller fortsätta dejta en person mer än två gånger.

Anknytningsteorin kan som sagt ger en förklaring till varför vissa personer har problem att ingå i relationer eller bete sig sunt i en relation. Teorin går ut på att om du när du var barn, fick den närhet du behövde från dina föräldrar samt omsorg, hjälp och trygghet etc. kommer du som vuxen bli en tryggare person som känner tillit till andra människor och då har lättare att ingå en nära relation med någon annan. Man kan säga att genom att dina föräldrar har haft nära beröring med dig, har de även gett dig ett självförtroende du tar med dig upp i vuxen ålder. Barnet lär sig att närhet inte är farligt. Då har man fått ett tryggt relationsmönster.

(Jag vill själv påstå att föräldrar som älskar sina barn, visar det genom att krama och kela med sina barn - när barnet vill det själv. Föräldrar som inte älskar sina barn kanske inte kelar med sina barn lika mycket. Det framgår inte om anknytningsteorin fokuserar på känslorna föräldrarna hyser till sina barn, men jag kan tänka mig att det i praktiken såklart har en betydelse. Det ursprungliga testet som gjordes betonar snarare närkontakten i sig, men det testet gjordes på barnhemsbarn.)

Barn som inte har fått den närhet de har önskat från sina föräldrar kommer inte att utveckla ett tryggt relationsmönster utan snarare ett otryggt relationsmönster. Det finns olika kategorier av dessa: 1. Otrygg-undvikande anknytningsmönster. 2. Otrygg-ambivalent anknytningsmönster och 3. Otrygg-desorienterat anknytningsmönster.

Kategorin otrygg-undvikande tycker jag är mest intressant. Såsom dina föräldrar behandlade dig kommer du att behandla andra i en nära relation. Det beror på att människan lagrar bilder i huvudet hur en relation ska vara, en så kallad relationsmodell formas redan som barn. Om man till exempel enbart fick uppmärksamhet av sina föräldrar om man höll distans, kommer man visa den man är intresserad av distans på samma sätt. Om du var arg och ledsen när du var liten och dina föräldrar inte orkade med dig, du fick inte den beröring du behövde, kommer det påverka hur du knyter an till andra människor. Om du som barn anpassade dig att vara tyst och lugnt för att få dina föräldrars uppmärksamhet gör du likadant som vuxen. Är man från barndomen inte van att koppla ihop beröring med uppmärksamhet/intresse från föräldrarna, kommer man inte göra det som vuxen person heller.

Personer som har en otrygg-undvikande relationsmodell kommer då eventuellt när de dejtar ta avstånd från personen de gillar för att det är så som de har lärt sig som barn att man ska göra. Nära kontakt är något främmande. Jag tycker att teorin verkar stämma, men vissa grejer förstår jag inte. På ett sätt måste ju dessa barn som vuxna tycka att beröring är obehagligt för att de inte är vana vid det. Däremot förstår jag inte varför dessa personer skulle tappa intresse för dejten efter två tre dejter. Uppenbarligen grubblar personer i denna kategori extra mycket och får nästan tvångstankar om dejten inte är tillräckligt bra. Det gör att personen tar avstånd vare sig personen vill det eller inte från en potentiell partner för att avstånd är tidigare förenat med uppmärksamhet. Personer som tillhör otrygg-undvikande kan vara jätteintresserade vid ena dejten för att dagen efter inte vilja träffas längre eller med mycket långa intervallet.

Det är mycket möjligt att anknytningsteorin förklarar varför vissa personer har svårt att ingå en relation, men räcker den som förklaring? Ta exempelvis en person som Mats i boken som har ett otryggt-undvikande relationsmönster. Han slår ifrån sig dejter och potentiella flickvänner med att hitta fel hos personen för att sedan göra slut eller avsluta dejten på grund av dessa fel som dejten har som för lång, kort, har fel jobb eller inte tillräckligt sportintresserad etc. Måste det vara fel på föräldrarna? Kan personen inte bara vara ytlig eller bortskämd? Med andra ord, ha fått egoistiska gener?

Anknytningsteorin rationaliserar vissa beteenden som ses som osunda och ger en förklaring till varför dessa osunda beteenden förekommer hos vissa personer som har problem med att ingå en relation eller har problem i en befintlig relation. Teorin går alltså längre än att bortförklara ett beteende genom att bara skylla på att personen har dåligt självförtroende, är ouppfostrad eller bara är egoistisk. Med andra ord, att det är en del av personligheten. Även Freud menade att våra band till föräldrar och syskon påverkar hur vi beter oss i vuxen ålder.

1983 kom det ut en mycket känd självhjälpsbok av den amerikanske författaren Steven Carter med medskrivbent  Julia Sokol med titeln: Men who can't love: How to recognize a commitmentphobic man before he breaks your heart. I denna bok beskriver Carter och Sokol en typ av man som är oförmögen att gå in i ett längre förhållande. Kvinnor som Carter och Sokol har intervjuat har berättat om män som visat dem mycket ömhet i början av relationen, men från en dag till en annan drar mannen sig plötsligt ur relationen och vill inte träffa kvinnan mer. Ofta med ursäkter som att hon är för lång, kort, har fel jobb, har samma jobb, har en katt etc. Kvinnan blir förtvivlad och förstår inte vad som har hänt. Det var ju saker som mannen visste om kvinnan redan när de började dejta. Varför skyller han på det nu? Efter att det har gått en längre tid, hör mannen av sig igen och vill träffa kvinnan. Han säger att han fortfarande tycker jättemycket om henne och vill börja ses igen. Det börjar dejta på nytt, men återigen drar sig mannen hastigt ur relationen igen. Såhär kommer det att fortsätta i all oändlighet.

Carter har själv identifierat sig vara en commitmentphobic och det tog flera år för honom att komma fram till det; att han drog sig ur betydelsefulla relationer för att som han beskriver det, var rädd för att binda sig. Rädslan att förlora friheten och behöva bli fast med en partner man kanske skulle tröttna på längre fram var såpass stor att det fick honom att dra sig ut helt perfekta relationer, utan någon rationell förklaring. Ofta förstod han inte själv varför han handlade som han gjorde.

Om Carters problem hade med anknytningen till sina föräldrar framgår inte. Enligt Carter är det en fobi det rör sig om. Precis som man kan vara rädd för spindlar kan man uppleva en nära relation som en klaustrofobisk miljö som triggar sympatiska nervsystemet att det skapar en panikattack hos personer. Om personen drar sig ur förhållandet mår hen plötsligt bättre igen och paniksymtomen försvinner. Distansen är det personen behöver, men känslorna för partnern försvinner inte bara för det. Personen kan fortfarande tycka mycket om den andra och förstår inte själv varför hen drog sig ur relationen. Efter att det gått ett tag kontaktar personen partnern ingen för att hen saknar henom, men samma sak kommer att ske igen. Hen kommer att fly ut från relationen och lämna partnern helt bedrövad och oförstående. På det hela taget är detta ett mycket intressant fenomen som jag hoppas det kommer mer forskning om.




måndag 5 augusti 2019

Maken av Gun-Britt Sundström

Bildresultat för gun-britt sundström

Denna roman har en något missvisande titel. Jag trodde det skulle vara en äktenskapsroman, men det visade sig mer vara en relationsroman som behandlar polygama förhållanden. Martina och Gustav försöker sig på ett förhållande med varandra, men de har alldeles för olika uppfattningar om saker och ting samt hur de vill leva i relationen. Martina vill vara mer öppen medan Gustav vill vara mer konventionell. De försöker från och till att bli tillsammans, men det går inte så bra.

Martinas och Gustavs relation är komplicerad av den anledningen att de vill olika saker. Dock har jag svårt att utläsa någon form av passion i deras relation överhuvudtaget. Det finns inget passionerat sex att hänga upp sig på. Det finns svartsjuka, men vad den grundar sig på förstår jag inte. Attraktion handlar mycket om ägande och att känna konstant åtrå till en annan människa. Jag hittar inte det i romanen. Om de nu skulle älska varandra och försöker att få det att funka, varför vill då Martina ligga med andra män? Jag tror inte att det rör sig om äkta kärlek om man vill ligga med andra. Då har man tröttnat på relationen och vill söka sig vidare med någon annan.

När man kommit en bit in i romanen upplever jag att kapitlen talar för sig själva och nästan kan läsas som enskilda fragmentariska avsnitt; läsa dem utan kronologisk ordning. Det är samma sak som tas upp i kapitel efter kapitel efter ett tag. Jag tröttnade efter 17:e kapitlet just på grund av att det blev för monotont. Före kapitel 17 tyckte jag boken var ganska så bra och jag hittade ganska så många vettiga reflektioner som jag kan känna igen mig i. Det är nästan som att jag börjat tro att romanen var skriven åt mig. Här är några:

"Gift dig och du skall ångra det; gift dig inte och du skall ångra det också; gift dig eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna; antingen du gifter dig eller du inte gifter dig kommer du att ånga båda delarna." s. 11.

"Det är inte meningen att det ska vara tryggt att älska." s. 57

"Varför fastnar flickor för de största knölarna, just såna som behandlar dem taskigt? - Det är en naturlag, svarar jag ur djupet av min erfarenhet." s. 61

"Den Omöjlige, han är så attraktiv." s. 61

"- Hur kommer det sig, frågar jag Harriet, att de flesta människor har mindervärdeskomplex? Och hur kommer det sig att jag har självkänsla så att det räcker för ett helt kompani? Visserligen är jag vacker och intelligent, åtminstone intelligent nog att anse att jag är vacker nog - men det brukar ju inte hjälpa?
- Du hade väl en lycklig barndom, förmodar Harriet." s. 95

"Antagligen har det faktum att han var oskuld då jag lärde känna honom ingivit mig föreställningen att han inte skulle ha framgång hos kvinnor. Det var förstås bara det att han inte hade varit företagsam nog." s. 165

"Han klagar över att jag aldrig kan bestämma mig. Det skulle åtminstone bli lättare om han bestämde sig först." s. 200

"Tala bara om för mig om du gifter dig med någon annan så jag vet vad jag har att rätta mig efter." s. 201.

Bildresultat för maken

Gud: Återkomsten av Joel Halldorf

Bildresultat för joel halldorf
Enligt Halldorf håller Sverige på att bli ett postsekulärt samhälle. Vad sjutton menas då med postsekulär? Jo, att vi eller delar av samhället håller på att återta en tro på en gud eller något annat, "där det sekulära inte längre är norm" s. 10. Sekularisering innebär att modernitet tränger undan religionen, att det inte behövs längre. Dock finns det belägg som talar för att tro på en gud börjar återfå en allt större roll i samhället. Detta inte minst för att många människor från andra kulturer har flyttat till Sverige. Halldorf menar att medlemmarna till olika samfund ökar i antal. Detta är enligt mig bara ett resultat av att vi lever allt längre. Sedan fortsätter Halldorf att orda om att postsekulariseringen håller på att ske. Jag har svårt att sätta ihop en slutsats med så många, små och korta kapitel. Det var mer en massa fakta som radades upp.

Dock var det en fråga som dröjde sig kvar hos mig: Är jag för ett mångkulturellt samhälle? Att fullt ut acceptera mångkultur, enligt mig, betyder att jag måste acceptera att vissa religioner förespråkar att kvinnor döljer sitt hår, även ibland på små barn. Vissa religioner praktiserar sin religion och kultur på det viset. Då måste jag acceptera det, annars är jag inte för att mångkulturellt samhälle. Om jag då inte accepterar det, då är jag inte för ett mångkulturellt samhälle. Är jag då rasist? Detta kan man vrida och vända på hur mycket som helst.

En del personer förespråkar att staten/Sverige måste ställa krav på alla religioner som praktiseras i Sverige, att samfund måste respektera de mänskliga rättigheterna. Detta betyder att lagen om mänskliga rättigheter och svenska rikets lag styr hur vi ska leva i Sverige. En religiös skrift kan inte stå över lagen. Därmed fattar Staten/lagstiftarna/riksdagen beslut om vad som är acceptabelt och inte i ett samfund. Sedan när det är gjort kan man vara för mångkultur. Detta betyder att staten måste sålla bort de alltför knäppa bitarna i varje religion och göra dem rumsrena, framförallt när det kommer till jämställdheten.

Riksdagen skulle kunna lagstifta om mycket mer som förhindrar att kvinnor blir föremål för diskriminering inom vissa religioner. Varför våra politiker väljer att inte driva detta längre måste ha att göra med att de inte vill tappa röster i förorterna. Jag tänker slöjdebatten. Jag skulle aldrig ta på mig en slöja för att min religion sade åt mig att göra det. Speciellt inte om enda anledningen till det är att jag är kvinna. Att männen inte bär slöja visar på att religionen inte är jämlik. Om någonting inte är jämlikt, är det inte till gagn för kvinnor. Kvinnor måste bli mer rationella och tänka på sig själva och strunta i att ta på sig ett klädesplagg som inte är till gagn för dem. Kvinnor ska inte underkasta sig en idiotisk regel. Man kan välja ut de bästa delarna med en religion som är till gagn för en själv och välja bort att leva efter de som missgynnar en. 

Vi kan inte lagstifta bort att kvinnor inte får bära slöja. Vi kan inte lagstifta bort att kvinnor inte får bära slöja av religiösa själ. Det vi kan lagsifta bort är att förskolebarn, helst även minderåriga individer inte får bära slöja PUNKT. Detta räcker. Det är tråkigt att vi ens ska behöva diskutera dessa frågor i Sverige idag 2019. 

Bildresultat för joel halldorf gud

torsdag 13 juni 2019

Stoner av John Williams

Denna historia är nog en av de sorgligaste som jag har läst och då handlar den om helt vanliga liv. Att denna romanen berörde mig så djupt kan jag inte förstå. Kanske för att identifiera sig med huvudpersonen eller för att man som läsare blir frustrerad över hans ynklighet.

Romanen handlar om William Stoner, en universitetslektor vid universitetet i Missouri i USA och hans liv. Redan i första stycket av romanen får läsaren en sammanfattning över Stoners liv. Därefter börjar den från början från hans uppväxt på föräldrarnas gård i Booneville, Missouri och läsaren får följa honom fram till hans död. Karaktären har vissa likheter med författaren själv som var professor i litteraturvetenskap, nästan samma namn som huvudpersonen med mera. Dock vet jag inte mycket om författaren John Williams eget liv.

Huvudpersonen Stoner börjar studera lantbruk vid universitetet i Missouri. Dock övergår han med tiden att studera litteratur. Han blir sedermera kvar på universitetet hela sitt liv och avancerar till lektor. Stoner gifter sig med en flicka Edith han träffar hemma hos en kursare. Stoner blir kär i Edith så fort han ser henne och friar till henne efter ett tag. De gifter sig, men äktenskapet blir mycket olyckligt. Det visar sig att de är alldeles för olika.

Stoner blir senare i romanen kär i en kollega och de inleder en affär, men på grund av fiender Stoner har skaffat sig på universitetet tvingas han att avsluta affären för att inte få avsked. Därefter bryts Stoner ned alltmer och han avlider en kort tid efter pensionen.

Äktenskapet med Edith var ett stort misstag. Det är en viktig lärdom med romanen - gift dig inte och skaffa barn med fel person. Stoner är en beskedlig person som inte vill bråka med hustrun utan han låter henne bestämma. Edith och Stoner får en dotter som de döper till Grace. Under tiden man läser romanen frågar jag som läser varför huvudpersonen är så mesig. Hans mesighet irriterar mig någon enorm, att han inte ställer krav på sin hustru till exempel och kastar ut henne. Det som blir kvar när romanen är klar är enbart en obehaglig känsla av naivitet.



lördag 1 juni 2019

Nuckan av Malin Lindroth

Det är med en viss oklarhet som jag läser de sista sidorna ur Nuckan. Jag har inte riktigt förstått den. I efterhand känns den mer som en nattsvart komedi över livet som celibat. Nuckan är en essä/självbiografi över författarens liv som ofrivilligt celibat. Det är bara det att Lindroth inte har valt livet som celibat. Hon har blivit en ofrivillig nucka eftersom hon inte har fått något förhållanden att hålla. De 15 förälskelser som hon har haft har ej resulterat i en långvarig parrelation. Hon har blivit bortvald av de männen som hon har dejtat eller haft förhållande med, enligt henne själv.

Samtidigt skriver Lindroth att hon hade ett förhållande i fyra år i början av 20-årsåldern, men att hon gjorde slut med denne man för att hitta någon annan. Dock hittade hon ingen utan blev singel. Då det är en självbiografi går det inte att säga att den är objektiv. Alla människor har tillkortakommanden och Lindroth beskriver inte alls sin personlighet.

Attraktionspsykologi är ett stort intresse hos mig och en av anledningarna att jag håller på med dejtingrådgivning. Femton förälskelser är inget ovanligt under ett liv. Samtidigt kanske det säger mer något om Lindroth själv. Kanske har hon dejtat fel män? Eller så var det man nr 16 som det hade funkat med. Samtidigt, om man bara dejtar kulturmän kan jag garantera att man blir besviken. Det är de största egon av de alla. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det bästa hade varit att variera sig och testa män inom andra yrkesgrupper. Jag är en problemlösare och jag tror att om bara Lindroth inriktade sig på en trevlig ingenjör eller ekonom skulle hon hitta en partner. Nucka är ju att jämföras med incel-personer, människor som anser att det är samhällets normer som gjort att de inte kan hitta en partner, istället för att titta på vad de själva borde göra för att göra sig mer attraktiva.

Samtidigt vill jag inte säga att det är något fel att leva själv. Jag tror att särboförhållanden kommer att bli vanligare då kvinnor blir mer självständiga. Samtidigt lever vi längre och träffar fler personer under våra liv vilket gör att man kanske vill ha sex med andra än barnens pappa. Jag är även av den uppfattningen att man väljer själv hur ens liv ska bli. Visst har en del människor bättre förutsättningar att lyckas, men att enbart tro på ödet eller skuldbelägga andra människor för hur ens situation ser ut är oansvarigt. Det är det jag lite tycker att Lindroth gör. Lindroth skriver att hon inte fick ett fördelaktigt utseende, att hon inte har kvinnliga egenskaper, att ingen man vill bilda familj med henne osv. Samtidigt framhåller Lindroth att hon har gått med på lite för mycket. Hon har låtit sig bli kompisen som det går bra att ha sex med.

I de intervjuer jag har sett med Lindroth verkar hon mycket vettig och utseendet är det inget fel på. Dock vet jag av egen erfarenhet att vill du ha tag på en för dig attraktiv man, måste du matcha honom. Man måste ligga på samma attraktionsnivå och det gäller inte enbart det utseendemässiga. Jag själv var enormt överviktig i gymnasiet och hade ingen pojkvän. Sista terminen då jag hade fyllt 18 och själv kunde bestämma vad jag ville äta, utan att mamma skulle hota med psykologen om jag inte åt hennes mat, gick jag ned 10 kilo. Detta skulle jag säga ledde till att jag blev mer attraktiv och hade efter det inga problem med att få män. Utseendet är viktigt, men det handlar mycket om vem man vill attrahera. Kanske vi alla får nöja oss med det man får tag på.



fredag 31 maj 2019

De obekymrade av Horace Engdahl






Texten tyder på att Engdahl har blivit en mycket lyckligare människa. Fragmenten i De obekymrade är inte hälften så fördomsfulla som  fragmenten i Den sista grisen var. De obekymrade är en mild upprättelse för den avsky som Engdahl mottog för "grisen", men den är också en beklagan över ett mer jämställt samhälle. Samtidigt är Engdahl ärlig och medger att han är en man med också primitiva drag som drömmer om relationer med unga kvinnor. 

Engdahls alter ego i verket omtalar att en man inte får omnämna en kvinna som "min älva" eller "mörkögda tärnor" för då är man en sexist. Jag finner det intressant att en 40-talist som Engdahl, en generation som var ung under 68-rörelsen innehar denna syn på kvinnor. Vad jag har uppfattat har han tidigare varit marxist och han har ju varit gift med Sveriges feminist nr 1 - hur kan han då gå och bli sexistisk? Samtidigt är Engdahl ärlig nog att medge att män vill ha kvinnor som de finner sexuellt attraktiva och inte kvinnor som enbart är intelligenta. Detta är inget konstigt - forskning visar precis det; män vill ha snygga kvinnor - punkt. Kvinnor vill ha män som är antingen deras jämlikar intelligensmässigt eller över dem i intelligens/ekonomi. Det handlar om att kvinnan vill ha en bra avkomma... 

Generaliserande är Engdahl när han skriver om män och kvinnor och vill ålägga könen olika egenskaper. På sidan 23 omnämner alter egot Mahuro att kvinnor vill bli sedda och mannen vill se; att kvinnor blir mer sexuellt upphetsade av fula män och att det bidrar till förnedringsfaktorn. Detta är enligt mig en mycket sexistisk bild av båda könen. Jag undrar vilka sorters kvinnor som Engdahl och hans vänner har dejtat i sitt liv. För hur kan dessa tokiga idéer få fäste i en intelligent människa? Vem har intalat dem att kvinnor blir attraherade av fula män? Engdahl kanske hade respekterat kvinnor mer om han hade haft en dotter, en person som han hade kunnat identifiera sig med. 

Det som blir kvar hos mig när jag har läst boken är enbart hågkomsten av Engdahls uppfattningar om manligt respektive kvinnligt. De andra reflektionerna om exempelvis Billy the Kid, Penthesileas, Elvis Presley, Eremiten etc. är inte dåliga, men de framstår som anspråkslösa jämfört med manligt-/kvinnligt-teorierna. Då ställer jag mig frågan, vad är det hos Engdahl som vi faktiskt uppskattar? Det är nog mer hans rättframhet vi faktiskt uppskattar. Inte för att vi håller med honom, utan för att det underhåller oss och får oss själva att framstå som lite mer jämställda, lite mer toleranta.

onsdag 30 januari 2019

Alla får ligga av Henrik Fexeus

Jag läste inte Alla får ligga när den kom ut 2010. Jag kände väl egentligen inte att jag hade något behov av att läsa den - haha! Nu läste jag den mer i upplysande syfte. Nu när jag har börjat med dejtingrådgivning (idejting.heymo.se) vill jag se vad andra personer kommer med för råd åt andra för att de ska lyckas att locka till sig en partner. Jag själv intresserar mig egentlingen enkom för den sexuella attraktionen som jag tycker är viktigast när det kommer till att hitta en partner. Fexeus är inne på attraktion också, men Fexeus och mina egna åsikter skiljer sig ganska så mycket åt upplever jag. Fexeus inriktar sig verkligen på en specifik manlig läsare och det är männen som enbart vill ligga, upplever jag. Den här boken är ganska så specifik i beskrivningen hur man ska bete sig för att få till ett ligg med en kvinna. Detta är ingenting konstigt och han är öppen med att han inriktar sig på heterosexuella personer.



Om vi tar några exempel från boken. Fexeus tycker att det är viktigt att om man ser någon som man tycker är snygg, ska man inte bli generad och känna blygsel utan man ska approacha personen. Det har att göra med vilken inställning man har, skriver han. Jag håller med Fexeus om detta, men rätt inställning är nog fel ord att använda. Jag vill byta ut det mot självförtroende. En person som har gott självförtroende kan gå fram till vem hen vill och inleda en konversation.

Fexeus riktar sig mycket till personer som möter varandra ute, på krogen och så. Han förkarar hur man ska ragga på en person som är omgiven av vänner. För mig verkar detta vara det minsta problemet om man nu skulle få syn på någon ute på krogen. Raggar folk ens på krogen längre? I detta digitala samhälle vi lever i borde väl de som vill träffa någon enbart ha ett dejtingkonto och vilja bli lämnade ifred utanför det. Eller är det bara jag?



Betydelsen av att vara lättsam, glad och social håller jag helt med om. Även hur viktigt det är med kläder och vad rätt kläder förmedlar till omvärlden, att du är nyklippt, välvårdad etc. Samtidigt betydelsen av ögonkontakten och vad man kan säga med blicken som "jag vill ligga med dig".

Det jag vill framhäva med attraktion är att jag tror att det är mycket subtila signaler som avgör om man finner personen attraktiv eller inte. Ponera att du ska gå på en dejt och träffa en person för första gången på café eller restaurang. Personen ser utifrån sin profilbild på dejtingsidan ganska hyfsat okej ut. Låt saga att ni hälsar på varandra på caféet och allting börjar ganska så bra. Du finner personen även attraktiv. Om personen en bit in i samtalet skulle säga eller göra någonting som du inte alls tycker om, vad skulle hända då? Jo, då avgör du snabbt om du kan ha överseende med personens tillkortakommanden och fortsätta dejten eller så är det såpass starkt att den attraktion som du först kände nu är helt borta. Detta beror såklart på hur kräsen du är. Vi är ju alla olika.



Vad är då lösningen? För att få och lyckas med dejten? Tre snabba tips från mig.


1. Det är viktigt att ha en personlighet. Det gör dig unik och intressant. Men hur annorlunda ska man vara för att inte framstå som tappad bakom vagnen? Låt säga att du uppger att du gillar fantasyböcker. Om du inte vet om att din dejt också gillar fantasy, tycker jag att du ska försöka att hålla inne med det. Detta är en ganska så banalt exempel, men det gäller alla intressen. Vi är ju intresserade av saker i olika grad. Man kan vara fotbollsintresserad och titta på lite matcher då och då och man kan vara så intresserad att man följer precis allting och är med i supporterklubben dessutom. Detta tror jag kan avskräcka mer än framhäva din unikhet, i alla fall inte på ett positivt sätt. Det beror på vem du dejtar.


2. Utseende. I ett samhälle där det råder tuffare konkurrens på dejtingmarknaden, har utseendet blivit allt viktigare. Det går inte att bortse ifrån. Om du vill öka dina chanser. Klä dig snyggt, tredigt, stilfullt. Du behöver inte slänga ut alla dina kläder. Köp en liten uppsättning med snygga kläder som du kan använda varje gång du går på dejt. Det behöver inte vara märkeskläder, men tjejer ser vad du har på sig så vill du öka dina chanser får du slösa bort några tusen på en snygg trending look.


3. Bli vuxen! Ta inte med barndomen upp i vuxen ålder. Sluta spela dataspel, festa med kompisar på ett för omoget sätt, sluta dricka läsk när du är i ett socialt sammanhang där det handlar om att göra intryck. Tänk "personal branding". Ingen kvinna vill ha en omogen man. Om du inte har något bra självförtroende - skaffa det? Många saker kan få en att höja sitt självförtroende; lär dig ett nytt språk, gå med i en organisation, bli riktigt bra på en sport etc.








söndag 27 januari 2019

Orbitór Vänster vinge av Mircea Cărtărescu

Den här romanen är dels den första i en trilogi och dels är den självbiografisk. Cărtărescu har ett mycket speciellt språk, måste jag ju säga. Han skriver i färg. Allting har en färg och den färgen ska återges. Jag har tidigare läst diktsamlingar av Cărtărescu och tyckt om honom jättemycket. Orbitór vänster vinge har ett intressant språk, men själva berättelserna är svåra att få grepp om för den som inte är van vid den här sortens historieberättande. Kapitlen består av enskilda händelser, en del består av gamla skrönor från förr. Ibland kan det bli en aning rasistiskt till och med vilket får mig som läsare att tappa intresset för verket. Samtidigt denna vansinniga fixering vid bröstvårtor och könsorgan! Det är ju på var och varannan sida att det för att berättelsen förlorar sin mystik och blir bara en återgivning av en snuskig mans fantasier. Samtidigt som jag så gärna vill påstå att detta är god litteratur finns det motiv i innehållet som säger tvärt det motsatta.

Jag kan ingenting av Rumäniens historia så det är svårt att hävda vad som är en rättfärdig beskrivning av landet och dess historia. Dock kan jag säga att den beskrivning som Cărtărescu ger, bidrar inte till en positiv syn på landet. Jag kunde inte föreställa mig att Cărtărescu var så oerhört sexistisk och dessutom en rasist. Detta är god litteratur språkligt, men den är rasistisk. I första delen exempelvis, beskriver en gammal saga eller historia om en by. Byborna köpte opium av romer som var på genomresa. Hela byn blev höga av drogen och det uppstod en orgie; alla låg med varandra. Detta väckte ont blod i de döda som återuppstod från det döda för att ja, det framgår inte riktigt. Det blir något krig mellan djävlar och änglar i ett parti i romanen, men jag uppfattade inte varför egentligen.

I en scen hittar författarjaget sin avlidna mammas gamla löständer och han gör dessa till en relik som i en drömscen får henne att framstå igen. Ska man läsa den här romanen kan jag bara ge ett råd, ta den för vad den är. Ha inga förväntningar på den och tro inte att du kan försöka att analysera den med en gång. Läs den och analysera den sedan.


lördag 26 januari 2019

Vicekonsuln av Marguerite Duras

Den här romanen rekommenderade Horace Engdahl i TV4 för några år sedan. Vicekonsuln utspelar sig i Indien bland människor kring en fransk ambassad i Calcutta. Jag har svårt att uppfatta under hur lång tid romanen utspelar sig, men jag tror den återger två dygn.

Romanen återger en subtil kärleksflirt mellan ambassadörens hustru Anne-Marie Stretter och den nye vicekonsuln Jean-Marc de H. Allting sker under en tillställning som Anne-Marie anordnar på ambassaden en kväll. Det är fullt av folk och alla skvallrar om den nye vicekonsuln som har ett vida ryckte om sig att dels ha ett starkt humör och dels vara lite av en kuf. Det talas till och med om att han ska ha skjutit fattiga, sjuka människor i Lahore där han först var stationerad.

Vicekonsuln bär på en hemlighet som han avslöjar för klubbdirektören och det är att han är oskuld. Han uppger också att han aldrig har älskat någon. Nu har han dock blivit kär i Anne-Marie Stretter och han ställer frågan hur man fångar en kvinna.

När Anne-Marie och Jean-Marc dansar tillsammans talar de om honom och om ryktena som finns om honom. När de efter dansen går åt varsitt håll blir Anne-Marie utfrågad av andra män runt ambassaden om vad som de pratade om under dansen. Här blir återigen skvallret den centrala punkten. För att inte utelämna vicekonsuln ljuger hon om vad de sade till varandra. Senare under kvällen när skvallret når ända till vicekonsuln själv blir han upprörd över att man har ljugit om honom, men när han får reda på att det är Anne-Marie som har ljugit för att inte utelämna deras konversation blir han glad och han ser det som en tecken på att hon också är kär i honom.

Det finns en sidoberättelse i romanen som i sin tur utspelar under en längre tid om en indisk, fattig kvinna som är utslängd från sitt hem för att hon väntar barn. Författaren leker med läsaren genom att låta denna sidoberättelse vara dels verklig och dels påhittad då den emellanåt återberättas av Peter Morgan som skriver en berättelse om den fattiga kvinnan. Läsaren vet inte om det är verklighet eller enbart fiktion alt. en kombo. Mycket i romanen tar upp kontrasten mellan fattiga och rikas olika problem.

Den här boken är filmisk, nästan isbergsteknik över den.

Citat

"Himlen är ständigt upprörd, molnen drar norrut. Den stora sjön sväller." s. 21

"Hon spyr, anstränger sig att spy ut barnet, att utplåna det från sig själv, [---]" s. 27

söndag 6 januari 2019

Kärlekens väg av Alain de Botton

Den här romanen upplever jag vara banbrytande i sin genre relations-/äktenskapsroman. Det som gör den så otroligt bra är språket, men framförallt för att de Botton är så uppriktigt ärlig på ett vackert sätt. de Botton förskönar inte äktenskapet utan menar att synen på äktenskapet är förskönad utifrån det romantiska sättet att se på kärleken. Den romantiska kärleken bottnar i ett filosofiskt synsätt som menar att det finns en stark lidelse i det man företar sig. Människans känslor inför saker och ting får en större andemening. Den subjektiva upplevelsen blir viktigare än förnuftstron. Det är just denna syn på romantik som de Botton menar inte kan finnas i ett modernt, rationellt äktenskap. Romantiken kanske finns till en början, men kommer att gå tillbaka när familjeåtaganden blir viktigare. I en familj som ska fungera; där föräldrarna ska se till att barnen får det de behöver, få iväg dem till skolan, packa deras väskor och samtidigt ha ett egna jobb att sköta, kommer att göra äktenskapet mer till ett företag än en romantisk parrelation. Den attraktion som en gång fanns kommer i många fall tyvärr duka undan för ett mer rationellt levnadssätt som går ut på att få hela maskineriet att fungera. Samtidigt menar de Botton att vi människor har en stark drift och inte kommer att nöja oss med att ha sex med enbart en person livet ut. Han framhåller mycket starkt att vi enbart lever en gång och inte ska slösa bort det på en person enbart för att konventionen säger att äktenskapet ska hålla ett helt liv. Det är essensen i hela romanen.

Intrigen består av relationen mellan Rabih och Kirsten som träffar varandra i unga år och gifter sig ganska så snabbt därefter. Sedermera skaffar de två barn. Det jag upplevde när jag läste romanen var att jag inte riktigt upplevde att Rabih och Kirsten tyckte om varandra från början särskilt mycket. Det fanns ingen passion beskriven och vid flera tillfällen inträffade saker som fick mig att reflektera att deras relation var meningslös från starten.

I romanen, mellan intrigens stycken, lägger författaren in andra stycken av mer filosofiskt slag där han reflekterar över kärleken etcetera. Ibland är dessa antaganden bra och ibland mindre bra. Jag upplevde att hela romanen egentligen består av en massa aforismer; han vill fortbilda oss i hur det ska vara och få oss att öppna upp ögonen. Jag läste en artikel om att i Sverige skiljer sig fler par per år än folk gifter sig. Det tycker jag är otroligt intressant. Fortsätter det på det sättet, att antalet vigslar sjunker, kommer vi till slut inte ha många gifta par i Sverige. Författaren menar att vi har blivit lurade av litteraturen och framförallt populärkulturen hur ett äktenskap ska se ut.

Rabih och Kirsten har varit tillsammans i 13 år och går då för första gången till en familjepsykolog för att rädda äktenskapet och få mer förståelse för varandras beteenden. Psykologen menar att deras relationsproblem har att göra med anknytningsproblem; att det skulle bero på deras vardera barndom och att båda förlorade en förälder i liten ålder, vilket då ska ha påverkat hur de knyter an till andra människor. Kirsten börjar därmed reflektera över om hon kanske aldrig riktigt har känt Rabih. Jag tror inte riktigt att jag köper att deras problem i relationen har att göra med anknytningsteorin. Det innebär ju i så fall att alla par som varit tillsammans i över tio år och har anknytningsproblem. Visst är det en möjlig anledning, men jag tror inte att man egentligen klarar av ett så långt äktenskap som 13 år och samtidigt har anknytningsproblem. Rätt och slätt handlar det om att man växter ifrån varandra. Mystiken försvinner, man tröttnar på att ha sex med samma person år ut och år in. Vi är människor med behov. Jag tror att det inte är svårare än så. (Om man är över 30 år och aldrig har varit i en nära relation en längre tid eller om man haft många relationer som man inte får att funka - då tror jag att man kan tala om anknytningsproblematik. Då ska man nog börja rota i barndomen.)

Slutet av romanen är ganska tvetydigt. Det sker genom att huvudpersonen Rabih återger ett framtidsscenario hur familjen upplöses. Samtidigt är det bara en version. Det finns en annan att de kommer att leva livet ut och stå ut med varandras tillkortakommanden. Denna version är upp till dem själva eller läsaren att bestämma. Det är mycket skickligt skrivet.

Favoritcitat
"Äktenskap: en högst besynnerlig och i slutändan ingen snäll företeelse att tvinga på någon som man säger sig hålla av eller älska." s. 228

"Att moralisera över otrohet är att förneka legitimiteten i en rad sinnliga höjdpunkter. [---]" s. 209

"Man ger sig sällan in i en otrohetsaffär på grund av likgiltighet för den äkta makan eller maken. I allmänhet måste man bry sig ganska så mycket om sin partner för att göra sig besväret att bedra hen." s. 200

"Den medelålders förförarens rättframhet handlar sällan om självförtroende eller arrogans utan istället en sorts otålig förtvivlan sprungen ur en ömkansvärd medvetenhet om att döden rycker allt närmare." s. 197