Texten tyder på att Engdahl har blivit en mycket lyckligare människa. Fragmenten i De obekymrade är inte hälften så fördomsfulla som fragmenten i Den sista grisen var. De obekymrade är en mild upprättelse för den avsky som Engdahl mottog för "grisen", men den är också en beklagan över ett mer jämställt samhälle. Samtidigt är Engdahl ärlig och medger att han är en man med också primitiva drag som drömmer om relationer med unga kvinnor.
Engdahls alter ego i verket omtalar att en man inte får omnämna en kvinna som "min älva" eller "mörkögda tärnor" för då är man en sexist. Jag finner det intressant att en 40-talist som Engdahl, en generation som var ung under 68-rörelsen innehar denna syn på kvinnor. Vad jag har uppfattat har han tidigare varit marxist och han har ju varit gift med Sveriges feminist nr 1 - hur kan han då gå och bli sexistisk? Samtidigt är Engdahl ärlig nog att medge att män vill ha kvinnor som de finner sexuellt attraktiva och inte kvinnor som enbart är intelligenta. Detta är inget konstigt - forskning visar precis det; män vill ha snygga kvinnor - punkt. Kvinnor vill ha män som är antingen deras jämlikar intelligensmässigt eller över dem i intelligens/ekonomi. Det handlar om att kvinnan vill ha en bra avkomma...
Generaliserande är Engdahl när han skriver om män och kvinnor och vill ålägga könen olika egenskaper. På sidan 23 omnämner alter egot Mahuro att kvinnor vill bli sedda och mannen vill se; att kvinnor blir mer sexuellt upphetsade av fula män och att det bidrar till förnedringsfaktorn. Detta är enligt mig en mycket sexistisk bild av båda könen. Jag undrar vilka sorters kvinnor som Engdahl och hans vänner har dejtat i sitt liv. För hur kan dessa tokiga idéer få fäste i en intelligent människa? Vem har intalat dem att kvinnor blir attraherade av fula män? Engdahl kanske hade respekterat kvinnor mer om han hade haft en dotter, en person som han hade kunnat identifiera sig med.
Det som blir kvar hos mig när jag har läst boken är enbart hågkomsten av Engdahls uppfattningar om manligt respektive kvinnligt. De andra reflektionerna om exempelvis Billy the Kid, Penthesileas, Elvis Presley, Eremiten etc. är inte dåliga, men de framstår som anspråkslösa jämfört med manligt-/kvinnligt-teorierna. Då ställer jag mig frågan, vad är det hos Engdahl som vi faktiskt uppskattar? Det är nog mer hans rättframhet vi faktiskt uppskattar. Inte för att vi håller med honom, utan för att det underhåller oss och får oss själva att framstå som lite mer jämställda, lite mer toleranta.
