![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhfgc43hOX8vdhD6RXoOM0ktEd9PI6fWqSpRhPELlEM4ftIfDbHOfmf6tyk_Ymx1KL2IVBgunonXmPo55RnDmcNCsKI6sWHnjB7RGOMGuWMDBNXAGxwE0AG_TsB71Z4-nJBSytE_7i_OZte/s640/Ingmar-Bergman-002.jpg)
Bergman håller en respekt för sina skådespelare som inte är nämnda vid namn. Det hade kunnat vara mycket snuskigare, men det avlåter han sig att det blir. Bergmans språk är litterärt emellanåt, speciellt i början (som det brukar vara), men ju längre in i läsaren kommer övergår språket till att bli mer dagboksjagigt och därmed förlorar självbiografin stinget.
Det hade varit lite lättare om Bergman hade delat upp berättelsen i tydliga kapitel eller delar för att förmedla läsaren någon form av konstnärlig utveckling han genomgick. Inte för att vi vet att Bergman led brist på initiativ, men hur han tänkte kring sina filmer, scenarier och manus hade varit så mycket roligare om han hade delgivit läsaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar