Den andra boken som jag läser av Ishiguru. Antagligen skulle jag nog aldrig ha läst den om det inte hade varit för Nobelpriset i litteratur. Denna roman skrev Ishiguro år 2015 och den utspelar sig på 500-talet i det land som ska bli England. Handlingen kretsar kring en man och hans hustru som lever ett stilla liv i en liten by. De är kuvade av befolkningen för att de är gamla. De beslutar sig för att ge sig av för att leta upp sin son som ska bo i en annan by och som ska ha gett sig av tidigare, oklart varför. Genom romanen är de alltså på resa och träffar olika människor, samtidigt som de söker efter sonen.
Romanen börjar ganska så bra, enligt mig, men ju längre in man kommer blir den snarare en form av äventyrs- eller riddarroman. Paret Axl och Beatrice träffar riddaren Gawain och slår följe med honom och två andra. Detta gör att romanen tappar fokus och läsaren blir bara irriterad då många oväsentliga saker hamnar i vägen för Axls och Beatrices resa och egna historia. Språket är faktiskt ganska så bra då nästan varje mening eller fras förefaller vara ett ordspråk emellanåt. Det finns en djupare mening i det som sägs, i alla fall uppfattar jag det som det. Kanske det har att göra med att romanens skådeplats och karaktärer.
Dock kan jag inte säga att jag njöt av att läsa romanen. Axls och Beatrices uppdrag att hitta sonen behandlas precis i slutet av boken ganska så förbigående. Författaren låter inte karaktärerna rannsaka sig själva vid något tillfälle. De tar inte itu med de verkliga problemen, ångesten och oron. Det går nästan att påstå att Ishiguro skriver om fega människor som inte vågar att ta itu med det djupa. Bara titeln Begravd jätte står enligt mig för något som man aktivt väljer att glömma, begrava. Det som paret tampas med är minnet efter sonen och vad de gjorde mot honom. Det framgår inte exakt vad som hände eller varför, men att de har förträngt det förstår läsaren direkt efter de första sidorna.
En del påstår att boken skulle vara fantasy, men det anser inte jag. Även om drakar och troll med mera omnämns får man utgå ifrån att den utspelar sig på 500-talet då vidskeplighet rådde. Det är onödigt att författaren väljer att låta berättelsen utspela sig under riddartiden. Det gör bara romanen krångligare och det hade inte behövs. Återstoden av dagen är en given roman för att låta författaren få litteraturpriset, men Begravd jätte är det inte, enligt mig. Man får nog ha lite i åtanke att Återstoden av dagen är ett mästerverk som förstärks av en minst lika bra film (om än bättre) som hjälpte Ishiguro på traven till att få Nobelpriset i litteratur. Utan den hade han inte fått det.
