Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Vad tjänar det till att vara brutalt ärlig om äktenskapet? Det som Gulliksen skriver om i romanen skulle jag säga att de flesta som har varit i en längre relation känner igen sig i. Det betyder dock inte att man ska tala öppet om det. Med vissa saker ska man bara vara tyst.

Är det förbjudet att titta på någon annan eller fantisera om någon annan än den man är tillsammans med? De flesta har väl varit otrogen i tanken någon gång. Det finns ingenting unikt med Berättelse om ett äktenskap, tycker jag. Den är bara patetisk. Romanen tar upp en man och kvinna som lever tillsammans. Kvinnan är ute och träffar andra män och hennes make fantiserar om att hon är otrogen.

När jag läser de otroligt löjliga beskrivningarna om sexet, alla upprepningar som författaren ägnar sig åt genom att först tänka ut vad berättarjaget ska säga innan hen säger det i dialogform, upprepningarna av samma ord mening efter mening; det är löjligt. En del manliga författare har ingen gåva att beskriva sex på ett subtilt sätt, utan det blir ofta sexistiskt pekoral av allt samman som i denna roman. Detta också kanske på grund av att man får höra historien från mannens perspektiv. Sidorna i början exempelvis sida 14-15 var rent ut sagt bedrövliga att läsa.

Jag utgår från att Gulliksen har varit med om detta själv för det är för påtagligt beskrivet. Tyvärr är det en del av livet att bli lämnad Gulliksen - bit ihop och gå vidare. 

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

Frågan vi alla ställer oss är: VAD ÄR KÄRLEK? Det gör Strömquist också. Jag ska inte göra en jättelång recension den här gången. Jag tycker boken var rolig. Många sociologiska teorier framställs i boken; hur vi människor förhåller oss till kärlek och hur vi beter oss i relationer. Eva Illouz är den sociolog som omnämns mest. Gruppen INCEL:s nämns också i några serierutor.

Det jag saknade i boken var Darwins teori om det sexuella urvalet. För att kärlek ska uppstå i en kärleksrelation måste det finnas attraktion mellan två parter. Evolutionsteorin får enbart en liten faktaruta på sida 154. Samtidigt är ju psykologin viktig, men det tilldelas också enbart en liten ruta längst bak - bara för att finnas med.

Sociologin är ju viktig för att förstå hur våra samhällen och kulturer påverkar oss. Även Freud var inne på att vårt samhälle och den kultur vi är präglade av har en enorm inverkan på vårt psykiska välmående; normer att leva upp till och så vidare. För att förklara vad kärlek är tror jag inte vi kan tillämpa sociologi. Det är mer tillämpbart när vi studerar våra relationer. Enligt mig kan jag hålla med Illouz att vi är mer självupptagna. Våra samhällen är mer individualistiska där man sätter sig själv i centrum. Så ja, hur ska vi få vårt samhälle kunna fungera när vi går och tar selfies på oss själva hela tiden? Hur ska vi kunna bry oss om andra när vi är så upptagna med vad vi delar på Instagram, Twitter eller Facebook?

Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson och Egil Linge och Men who can't love av Steven Carter och Julia Sokol.

Den här boken tar upp hur anknytningen vi hade till våra föräldrar, påverkar hur vi knyter an till andra människor, speciellt då vi ska ingå en nära relation med någon. Boken vill dels ge en förklaring varför vissa personer beter sig som de gör i en relation eller under tiden de dejtar. Dels ger boken förslag på olika kognitiva verktyg, hur man ska ändra sitt tankemönster för att lättare kunna gå in i en relation eller fortsätta dejta en person mer än två gånger.

Anknytningsteorin kan som sagt ger en förklaring till varför vissa personer har problem att ingå i relationer eller bete sig sunt i en relation. Teorin går ut på att om du när du var barn, fick den närhet du behövde från dina föräldrar samt omsorg, hjälp och trygghet etc. kommer du som vuxen bli en tryggare person som känner tillit till andra människor och då har lättare att ingå en nära relation med någon annan. Man kan säga att genom att dina föräldrar har haft nära beröring med dig, har de även gett dig ett självförtroende du tar med dig upp i vuxen ålder. Barnet lär sig att närhet inte är farligt. Då har man fått ett tryggt relationsmönster.

(Jag vill själv påstå att föräldrar som älskar sina barn, visar det genom att krama och kela med sina barn - när barnet vill det själv. Föräldrar som inte älskar sina barn kanske inte kelar med sina barn lika mycket. Det framgår inte om anknytningsteorin fokuserar på känslorna föräldrarna hyser till sina barn, men jag kan tänka mig att det i praktiken såklart har en betydelse. Det ursprungliga testet som gjordes betonar snarare närkontakten i sig, men det testet gjordes på barnhemsbarn.)

Barn som inte har fått den närhet de har önskat från sina föräldrar kommer inte att utveckla ett tryggt relationsmönster utan snarare ett otryggt relationsmönster. Det finns olika kategorier av dessa: 1. Otrygg-undvikande anknytningsmönster. 2. Otrygg-ambivalent anknytningsmönster och 3. Otrygg-desorienterat anknytningsmönster.

Kategorin otrygg-undvikande tycker jag är mest intressant. Såsom dina föräldrar behandlade dig kommer du att behandla andra i en nära relation. Det beror på att människan lagrar bilder i huvudet hur en relation ska vara, en så kallad relationsmodell formas redan som barn. Om man till exempel enbart fick uppmärksamhet av sina föräldrar om man höll distans, kommer man visa den man är intresserad av distans på samma sätt. Om du var arg och ledsen när du var liten och dina föräldrar inte orkade med dig, du fick inte den beröring du behövde, kommer det påverka hur du knyter an till andra människor. Om du som barn anpassade dig att vara tyst och lugnt för att få dina föräldrars uppmärksamhet gör du likadant som vuxen. Är man från barndomen inte van att koppla ihop beröring med uppmärksamhet/intresse från föräldrarna, kommer man inte göra det som vuxen person heller.

Personer som har en otrygg-undvikande relationsmodell kommer då eventuellt när de dejtar ta avstånd från personen de gillar för att det är så som de har lärt sig som barn att man ska göra. Nära kontakt är något främmande. Jag tycker att teorin verkar stämma, men vissa grejer förstår jag inte. På ett sätt måste ju dessa barn som vuxna tycka att beröring är obehagligt för att de inte är vana vid det. Däremot förstår jag inte varför dessa personer skulle tappa intresse för dejten efter två tre dejter. Uppenbarligen grubblar personer i denna kategori extra mycket och får nästan tvångstankar om dejten inte är tillräckligt bra. Det gör att personen tar avstånd vare sig personen vill det eller inte från en potentiell partner för att avstånd är tidigare förenat med uppmärksamhet. Personer som tillhör otrygg-undvikande kan vara jätteintresserade vid ena dejten för att dagen efter inte vilja träffas längre eller med mycket långa intervallet.

Det är mycket möjligt att anknytningsteorin förklarar varför vissa personer har svårt att ingå en relation, men räcker den som förklaring? Ta exempelvis en person som Mats i boken som har ett otryggt-undvikande relationsmönster. Han slår ifrån sig dejter och potentiella flickvänner med att hitta fel hos personen för att sedan göra slut eller avsluta dejten på grund av dessa fel som dejten har som för lång, kort, har fel jobb eller inte tillräckligt sportintresserad etc. Måste det vara fel på föräldrarna? Kan personen inte bara vara ytlig eller bortskämd? Med andra ord, ha fått egoistiska gener?

Anknytningsteorin rationaliserar vissa beteenden som ses som osunda och ger en förklaring till varför dessa osunda beteenden förekommer hos vissa personer som har problem med att ingå en relation eller har problem i en befintlig relation. Teorin går alltså längre än att bortförklara ett beteende genom att bara skylla på att personen har dåligt självförtroende, är ouppfostrad eller bara är egoistisk. Med andra ord, att det är en del av personligheten. Även Freud menade att våra band till föräldrar och syskon påverkar hur vi beter oss i vuxen ålder.

1983 kom det ut en mycket känd självhjälpsbok av den amerikanske författaren Steven Carter med medskrivbent  Julia Sokol med titeln: Men who can't love: How to recognize a commitmentphobic man before he breaks your heart. I denna bok beskriver Carter och Sokol en typ av man som är oförmögen att gå in i ett längre förhållande. Kvinnor som Carter och Sokol har intervjuat har berättat om män som visat dem mycket ömhet i början av relationen, men från en dag till en annan drar mannen sig plötsligt ur relationen och vill inte träffa kvinnan mer. Ofta med ursäkter som att hon är för lång, kort, har fel jobb, har samma jobb, har en katt etc. Kvinnan blir förtvivlad och förstår inte vad som har hänt. Det var ju saker som mannen visste om kvinnan redan när de började dejta. Varför skyller han på det nu? Efter att det har gått en längre tid, hör mannen av sig igen och vill träffa kvinnan. Han säger att han fortfarande tycker jättemycket om henne och vill börja ses igen. Det börjar dejta på nytt, men återigen drar sig mannen hastigt ur relationen igen. Såhär kommer det att fortsätta i all oändlighet.

Carter har själv identifierat sig vara en commitmentphobic och det tog flera år för honom att komma fram till det; att han drog sig ur betydelsefulla relationer för att som han beskriver det, var rädd för att binda sig. Rädslan att förlora friheten och behöva bli fast med en partner man kanske skulle tröttna på längre fram var såpass stor att det fick honom att dra sig ut helt perfekta relationer, utan någon rationell förklaring. Ofta förstod han inte själv varför han handlade som han gjorde.

Om Carters problem hade med anknytningen till sina föräldrar framgår inte. Enligt Carter är det en fobi det rör sig om. Precis som man kan vara rädd för spindlar kan man uppleva en nära relation som en klaustrofobisk miljö som triggar sympatiska nervsystemet att det skapar en panikattack hos personer. Om personen drar sig ur förhållandet mår hen plötsligt bättre igen och paniksymtomen försvinner. Distansen är det personen behöver, men känslorna för partnern försvinner inte bara för det. Personen kan fortfarande tycka mycket om den andra och förstår inte själv varför hen drog sig ur relationen. Efter att det gått ett tag kontaktar personen partnern ingen för att hen saknar henom, men samma sak kommer att ske igen. Hen kommer att fly ut från relationen och lämna partnern helt bedrövad och oförstående. På det hela taget är detta ett mycket intressant fenomen som jag hoppas det kommer mer forskning om.