Omgiven av idioter av Thomas Erikson

Detta är en sådan extremt intressant och rolig bok att jag tycker att alla borde läsa den. Boken behandlar DISC-modellen som är framtagen av en amerikan under 1950-talet. Teorin delar in människor i fyra olika personligheter: röda, gröna, blå och gula. Jag kom först i kontakt med  teorin under en workshop jag var på och valde sedan att köpa boken för att bli mer insatt.

Det jag lärde om mig själv genom att läsa den här boken var att jag är röd person och nu förstår jag plötsligt varför jag är som jag är. Jag förstår varför jag är otålig, alltid vill skynda mig vart jag än gör eller befinner mig, vill bli klar med saker fort utan att vara så noggrann, komma till saken, jobba när jag är ledig, avskyr att lyssna på personer som bara pratar och pratar och inte kommer någonvart eller blir klara, orädd för konflikter, ogillar att småprata om struntsaker, ogillar personer som inte tar ansvar eller slutför det projekt de påbörjat mm. Helröd är jag inte för lite solidarisk måste man ju ändå vara, men just att vara rationell gillar jag skarpt.

De gula anses vara de som hela tiden vill ha roligt. De älskar att stå i centrum och prata, ofta om saker utan betydelse.

De blå är paragrafryttarna som alltid ska ha rätt. När de tar sig an en uppgift gör de den så noggrant att de inte blir färdiga.

De gröna är de passiva som inte tar egna initiativ, men de behövs för att de utgörs av känslomänniskor. De ska liksom utföra uppgifterna åt den röda personen och se till att alla mår bra i gruppen...

Boken har mest att säga om den röda personligheten vilket inte är så konstigt eftersom den röda är en mycket färgstark personlighet som ofta utgörs av företagare eller personer som är mycket drivna i det de gör. Ofta är man en blandning av två eller tre färger mer eller minder, men någon färg har man ofta lite mer av än någon annan. Den som köper den här boken blir inte besviken!

Det är något som inte stämmer av Martina Haag

Haag skildrar uppbrottet mellan Petra (henne själv) och maken Anders (Erik) som varit henne otrogen. För en tid sedan läste jag Århundradets kärlekskrig och nu är jag lite inne på samma tema - kvinnor som väljer att göra upp med sina makar. Vad som skiljer romanerna åt är motivet otrohet som Haag väljer att skildra och tiden för återhämtning efter uppbrottet.

Om detta har hänt på riktigt förstår jag att man väljer att ta Martina Haags parti för det är så fruktansvärt och utelämnande det som hon skildrar. Petra och Anders åker ut med barnen till sommarstället för att bo över. Väl där hittar Petra en ljusstake i sovrummet som inte hör hemma där. I och med ljusstaken föds tanken om att maken kanske är otrogen då han varit borta mycket från familjen. Petra konfronterar sin make Anders som förnekar otroheten. De går i parterapi och efter det väljer Anders att flytta och reda ut saker med sig själv. Petra blir kvar med barnen när Anders flyr fältet och hon hoppas på att Anders ska komma tillbaka, men när hon tar sig in på Anders mailkonto och läser mail från älskarinnan förstår Petra att det är finito.

Personligen tror jag att otrohet är en personlighetsläggning, somliga är det och andra är det inte. De som inte tror på otrohet gör slut då förhållandet är dåligt och bryr sig inte om att hitta någon ny innan man lämnar den gamla partnern. Som läsare förstår man att det är Eriks och Martinas relation som skildras. Erik Haag lämnade Martina för att bli tillsammans med Lotta Lundgren. Enligt boken skulle Anders (Erik) varit otrogen över ett år typ. Om Erik Haag verkligen gjorde så här mot sin familj kan jag inte direkt glädjas åt Lundgrens och Erik Haags program på tv.

Invandrarna av Vilhelm Moberg

Den andra boken i serien om några svenska bönder  med familjer som utvandrar till Nordamerika år 1850. Den här boken är mycket mer ansträngande att läsa än första, Utvandrarna, anser jag då halva boken beskriver resan från New York till Minnesota och sjön Ki-Chi-Saga där Karl Oskar och Kristina slår sig ned.

När utvandrarna väl hade kommit fram till New York hade de lika lång resa kvar att ta sig genom halva Nordamerika. Det är varmt och koleran finns kring dem. När sällskapet kommer fram till Amerika har de absolut ingenting. De har knappt några pengar kvar. De får laga maten själva och bygga sina egna hus. Det är helt otroligt att läsa om den här fattigdomen.

Invandrarna var lite mera trögläst än den första boken i serien, men det är intressant att läsa om hur de tar sig fram i Amerika och vilka städer de besöker på sin genomresa. Jag tror att Nybyggarna blir bättre, men man var tvungen att komma igenom den här för att förstå hur det verkligen var. Moberg hade kunnat göra den kortare och gjort mer sammanfattningar, men då hade man tagit bort lite av dess tyngd.

Lite annat som jag har tänkt på är att vissa personer som figurerar i romanen inte beskrivs så där jättenoga jämfört med andra. Exempelvis omnämns inte Ulrikas dotter Elin särskilt mycket. Inte heller barnen till morbror Danjel eller honom själv så mycket. Man får veta som läsare att Danjel slutar predika åkianernas tro och detta har nog mycket att göra med att hans hustru gick bort på båtfärden, han tappar sin tro på den helt enkelt. Var Robert befinner sig då Kristina föder sitt barn skulle jag vilja veta. Har han då redan gett sig iväg för att gräva gull eller? Det framgår inte helt klart.

Moberg gör också misstaget att upprepa sig lite för mycket i boken av det som redan har sagts. Man kan nästan tro att han har glömt bort att han redan har omnämnt vissa saker som kommer igen. Med tanke på bokens tjocklek kanske det inte är så lätt att komma ihåg allt och korrekturläsaren kanske missade eller var för rädd för att ta upp upprepningarna med Moberg.

Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen

Den här boken tar upp tiden då Håkan Juholt blev vald till partiledare för Socialdemokraterna och det drev som begicks mot honom. Jag har tidigare sett pjäsen som bygger på boken och fann den mycket bra. Boken däremot är för lång och detta beror mycket på att boken i sig är rejält spretig.

Av titeln att döma förstår man att den ska fokusera på Juholt, men Suhonen har snarare valt att göra upp med socialdemokratin för egen räkning. Det förekommer för mycket onödig information om sossarna för just den här boken. Det är inte fel att tala om falangerna till viss del och vissa höjdare inom partiet. Det måste man som läsare få förklarat för att förstå hur detta parti verkligen fungerar, men det tar för stor plats och hamnar på fel ställen i boken. Om jag skulle ha skrivit den här boken skulle jag ha börjat med att ge en kort enkel förklaring av socialdemokraterna i en kort introtext i början av boken istället för att spränga in det här och där genom hela boken.

Boken är skriven inte som en fackbok utan som en roman med utpräglade dialoger och tankegångar mellan personerna. Detta är inte bra anser jag då man som läsare får en massa onödig fakta att förhålla sig till. Det hade varit enklare om man enbart fick det serverat i kortare kapitel de största händelserna som inträffade Julholt under hans tid som partiledare.

Suhonen ger inte sådär värst jättebra kritik till Juholt. I början av boken blir Suhonen smått sur på Julholt när han inte valde honom som talskrivare åt honom först. Vad man ska säga mer om boken var att jag skummade tyvärr ganska mycket. Det ska bli kul att se den komma på film 2017. Socialdemokraterna är det parti jag själv tillhör och har varit aktiv i sedan år 2008. Dock är jag som person inte direkt den som tycker om att vurma för partitopparna som jag anser är ganska så okarismatiska hela bunten.
Jag hoppas att filmen verkligen vågar kritisera sossarna. Det kommer inte bli bra propaganda för sossarna inför valet år 2018, men partiet kanske har en möjlighet att bli lite mindre egocentriskt om det porträtteras på film.

Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Den här boken handlar om två intellektuella personer som munhugger varandra i ett äktenskap. Det är svårt att hålla sig till ett nykritiskt perspektiv när boken är skriven av en sådan framstående feminist som Witt-Brattström som för ett tag sedan också skilde sig från sin make Horace Engdahl, men ponera då att detta inte är självbiografiskt.

Språket är i punktform det villa säga korta små stycken av mestadels dialog mellan mannen och kvinnan. Litterariteten ligger i anspelningarna på kanonlitteratur och dialogen är intellektuell där mannen bryter av med de klassiska runda orden när han talar till frun. Det är inte tråkigt att läsa utan tvärtom är språket rappt och roligt. Jag läste ut boken under en och en halv timme.

Vi ska inte skuldbelägga kvinnan säger man och det stämmer ju, men samtidigt måste kvinnor våga slå tillbaka. Kvinnan måste sluta tänka på den familjära, kollektiva sammanhållningen och tillåta sig lite individualism. Det tror jag är grunden till kvinnans självständighet. Paret i romanen bråkar om just det, rationalitet kontra icke rationalitet, individen kontra kollektivet etcetera. Witt-Brattström medverkade i Babel och talade om sin bok och sade där något i stil med "vi måste fråga oss varför mannen behandlar den kvinna han älskar så här". Jag håller helt med Witt-Brattström om detta, men samtidigt frågar jag mig varför en kvinna, rik, framstående med ett välbetalt och prestigefyllt arbete väljer att stanna hos sin make som nedvärderar och förlöjligar henne.

Av min erfarenhet, kvinnor som lever i destruktiva förhållanden stannar kvar i förhållandet just på grund av ekonomin. Rika kvinnor har en möjlighet att välja som fattiga kvinnor inte har och därför upplever jag Witt-Brattströms bok som lite futtig. Boken vänder sig ej till alla kvinnor utan enbart till en klick kvinnor som utgörs av rika och intellektuella som bemästrar språket. Dock är ju både Witt-Brattström och Engdahl/romanpersonerna offentliga (kulturpersoner) och kanske det har en orsak till att kvinnan inte bröt upp tidigare. Men samtidigt ställer jag mig frågan om det är en generationsfråga. Skulle min generation göra på samma sätt? Skulle jag göra på samma sätt?

Ebba, vad sägs om att vi gör upp en förhållningslista så kvinnor vet hur de ska göra i svåra situationer/äktenskapet.

1. Bli tillsammans med en feminist, moderat som socialdemokrat!
2. Slår han dig, slå tillbaka eller bara lämna honom omgående, men först och främst, bli en  bättre personlighetskännare! Själv kan jag lukta mig till kvinnohatare, idioter och SD-pack.
3. Jobba heltid = 100 %, tänk på din ekonomi och din framtida pension, sätt ungarna på dagis! Var egoistisk!
4. På varje dejt - tala om hur du vill ha det så sållar du bort idioterna redan där!
5. Bli rationell och tänk på att tjäna pengar! Kvinnor har rätt att bli rationella egoister precis som männen!
6. Om du inte redan har det, skaffa bra självförtroende!
7. Ta ansvar för ditt liv!

Momo av Signe Hasso

Den här romanen var Signe Hassos debutroman. Jag finner den extremt läsvärd och anser att den borde läsas av alla skolbarn. Den var mycket omtalad när den kom ut 1977. Vad som är viktigt i den är att handlingen går från lättsam och oskyldig till grym och extremt brutal. Den visar hur det var att vara kvinna förr. I romanen skildras en mycket grym våldtäkt och det är inte ofta jag har läst om det ämnet i romaner. Mäns våld mot kvinnor är ett vikigt ämne som inte får undangömmas. Inte heller hur det var att vara kvinna förr i Sverige. I boken skildras det hur romanfiguren Cecilia blir utnyttjad både ekonomiskt och sexuellt när de vill göra en abort efter våldtäkten.

Språket är bra om än lite naivt och enkelt att det förefaller vara mer av en ungdomsbok, men en av de aboslut bättre ungdomsböcker jag har läst. Vad som också är viktigt är hur Hasso med vaga detaljer skildrar nazismens frammarsch i Sverige. Hon låter läsaren få tänka själv vilket jag gillar.
 

Dublinbor av James Joyce

Det måste finnas en anledning till att jag inte gillar James Joyce, dock kan jag inte exakt utrycka varför det är så. Jag skulle kunna säga att det på samma sätt som med vissa ansikten - en del gillar man - andra gillar man inte. På samma sätt är det med Joyces språk - jag kan inte finna det behagligt att läsa, men jag måste ta reda på varför.

Den första boken jag läste av Joyce var Porträtt av författaren som ung. Inte ens den fann jag tilltalande, bara totalt ointressant. Dublinbor är en novellsamling om olika personer som bor i Dublin. Lite av varje bjuda läsaren på. Dock finner jag allting enbart ganska långdraget och ointressant. I denna novellsamling finns ingen inre monolog utan berättelserna är skrivna på ett ganska vardagligt och klassiskt berättarsätt.

Joyce beskriver ofta väder, dofter och vad karaktärerna tänker. Dock upplever jag novellerna som ganska tråkiga och tycker inte att de bidrar med något. Typiskt för en novell är kravet på en slutkläm i slutet av novellen. De är därtill nästan mer krävande än en roman som har mer utfyllnad, men i en novell ska författaren prestera ganska snabbt på några sidor. Det tycker jag inte Joyce lyckas med.

Vad som var speciellt med Joyce var att han lämnade Irland för andra Europeiska länder som han tillbringade sitt liv i. Till Irland återvände han aldrig. Det han skildrar i sina romaner är just inskränktheten på Irland och det är det grundläggande temat. Alla känner alla, det skvallras om varandra och talas skit om varandra. Det är inga smickrande drag han ger sina karaktärer och det är nog därför jag inte finner hans böcker särskilt trevliga.

Dublinbor skrevs innan Ulysses och vissa karaktärer finns med i båda verken. Meningen är väl att läsaren ska få lära sig känna karaktärerna ordentligt, men språket är så detaljstyrt att det inte är roligt att läsa det,. jag har ett typexempel nedanför:

"Han undvek hennes blick, ty han märkte att hon såg sur ut. Men när de möttes i ledet kände han till sin förvåning att hon kramade hans hand. Hon tittade ett ögonblick skojfriskt under lugg på honom ända tills han smålog."