Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag hade fått för mig att jag redan hade skrivit en recension om Egenmäktigt förfarande, men det visade sig att det hade jag inte gjort. 

Kan jag ens tillföra något nytt i debatten kring den här boken? Den handlar om poeten Ester Nilsson som faller pladask för konstnären Hugo Rask. Ester är mer intresserad av Hugo än han är i henne. Handlingen är inte mer komplicerad än att Ester trånar efter Hugo och att hon försöker få till stånd möten med honom som han ibland motvilligt går med på, men allra mest ignorerar. 

Som läsare är det ganska hemskt att se alla misstag Ester begår; hon skickar sms på sms trots att Hugo inte svarar, går omvägar för att se hans studio, ställer inga som helst krav på honom utan finner sig i att bli hunsad och ignorerad, struntar i sitt eget liv enbart för att anpassa sig till honom när han väl kan. Om Ester önskar en fast relation med tydliga regler ska hon inte gå med på det här. 

Egenmäktigt förfarande saknar inte litteraritet för Andersson är en bra författare språkmässigt, men den är djupt personlig förstår man som läsare. Tyvärr gjorde filmaren Roy Andersson misstaget att gå ut i media och berätta att karaktären Hugo Rask baseras på honom. Det är synd att Lena Andersson inte kunde få ha sitt verk i fred för det går inte att läsa boken utan att se den som en biografisk skildring. 

Ester framstår som bra mycket smartare än Hugo som framställs som lite korkad. Ester är mer beläst och kan resonera mer djupgående kring filosofi än Hugo. Dialogen är så bra och Lena Andersson näst intill sågar Hugo Rask intelligensmässigt. 

Boken får nästan läsas som ett psykologiskt skräckexempel på hur en destruktiv relation ser ut där relationen kan jämföras med ett drogberoende. Om man upptäcker att man har hamnat i en relation där motparten inte investerar lika mycket i relation som man själv gör är det ett starkt varningstecken att dra sig ur relationen och aldrig, verkligen aldrig höra av sig igen!