Den vita staden av Karolina Ramqvist

Tyvärr blir det så att jag enbart nästan läser manliga författare. Man borde egentligen läsa varannan bok skriven av en kvinnlig författare.

Den vita staden är den första boken av Ramqvist som jag läser. Det är en fristående uppföljning på romanen Flickvännen som jag aldrig läste. Jag finner språket mycket intressant, men tyvärr är handlingen inte rolig. Jag vill inte läsa om svaga kvinnor som inte biter ihop när det blir jobbigt och skaffar barn med kriminella idioter. Det skulle jag själv aldrig göra. Vi behöver inte fler romaner om kuvade kvinnor utan starka som vet hur man ger igen.

Först när jag började läsa de första sidorna trodde jag det handlade om en kvinna på ett mentalsjukhus just på grund av det vita, det monotona utsatta språket. (Det hade till och med varit roligare att läsa om.) Karin, som huvudpersonen heter, har blivit lämnad av sin kriminelle pojkvän och nu ska hon själv ta hand om deras gemensamma barn. Jag vet inte hur Karin som påstås vara en smart person hamnar i den här röran. Är det Ramqvists sätt att säga att det kan drabba vilken typ av kvinna som helst? Fattig som rik? Karin verkar dock inte ha någon som helst fungerade tankeverksamhet och det stör mig. 

Hur kan man ens döpa sin dotter till Dream? Bara det indikerar ju att man har dålig smak och måste vara lite trashig och det stör mig. Karins drastiska beslut i slutet av boken finner jag inte heller vidare genomtänkt. Hon borde aldrig ha hamnat där från början. Detta är inte en kvinna jag kan identifiera mig med och därför ogillar jag romanen.

Ramqvist, kom tillbaka med ditt fantastiska språk och skriv om en stark superkvinna så lova jag att läsa den!

 

Obetydlighetens högtid av Milan Kundera

Andra boken jag läser av Kundera. Fyra vänner som går tillsammans på en fest. De reflekterar över saker och pratar med varandra. Alla har sina bekymmer eller funderingar kring livet. Jag finner den inte exceptionell, enbart åt det sexistiska hållet i så fall. En av karlarna betraktar kvinnors navlar som han skymtar ute på staden på kvinnor som bär magtröja. Plötsligt kommer han in på hur den perfekta kvinnan ska se ut, att hon ska ha en viss längd på låren och benen för att anses vara vacker. Tyvärr, detta går inte hem hos mig. Samtidigt, varför måste alla manliga författare skildra sina prostataproblem! Skärp er! Bit ihop för fan!

 

En lycklig dag i mitt liv av Mircea Cărtărescu

Efter att Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur som det råder delade meningar om har jag börjat intressera mig för författare eller poeter som borde få priset. De som står på listorna över tänkbara kandidater, få läser dem och de är därmed okända för de stora massorna. Dock förtjänar dem all uppmärksamhet - Cărtărescu är en av dem.

En lycklig dag i mitt liv är absolut inte tråkig att läsa, dock kanske jag personligen föredrar andra författare framför honom. Samtidigt föredrar jag honom framför andra författare. Han anses skriva postmodernistiskt och texterna i denna påminner om poetiska noveller, nästan som låttexter. Cărtărescu beskriver vardagen och de små detaljerna som man ofta glömmer bort. Ibland kan det förekomma lite väl mycket detaljer i form av beskrivningar av föremål, gummigolv, motorolja, gulmålade bussar. Det är färgsprakande texter och allting löper förbi med nästan filmisk kvickhet. Ju mer jag läser om dem och reflekterar över dem ju mer tycker jag om dem och känslan som stannar kvar hos mig efteråt.

Det är en blandad kompott han bjuder oss på. En del texter är seriösa som kapitlen Provinsiella, Kvinna, Kvinna, Kvinna eller Kärleken, men det förekommer också en enorm humor. I kapitlet Diskhodikten förälskar sig en diskho i en gul stjärna som står i köksfönstret.

(En av dikterna tror jag kan ha inspirerat Joakim Berg när han skrev texten till låten La Belle Epoque på grund av att meningarna börjar med: Jag är... Meningarna i Cărtărescus novelldikt Väst har ungefär samma mönster och de är samtidigt politiska.)

Jag kommer definitivt att läsa mer av Cărtărescu. Hans Orbitór ska vara något speciellt.

Vålnaden försvinner av Philip Roth

Sista boken om Nathan Zuckerman som återvänder till New York efter att i flera år har gömt sig i New Englands skogar. Nu är han över 70 och har prostataproblem, men till sinnet är han fortfarande en ung man.

Dock är det väl samma tema som vanligt, fast den unge judiska pojken håller på att bli gammal, cancern i prostatan har tagit över honom, men det kärleken och erotiken finns fortfarande kvar och pyr inom honom. Inte minst alla minnen.

I New York tvingas han bo för att komma ifrån sin stalker och under tiden träffar han på tre personer som han har viss anknytning till och får honom att reflektera. Han har inte varit utanför New England på över tio år och det är ett förändrat Manhattan som han möter. det är en värld som han på sätt och vis har flytt ifrån, men det gäckar honom fram tills hans sista dag.

Det är ingen dålig upplösning om Zuckermans liv, även om språket är lite långsamt och ibland överflödigt. Zuckerman har ju varit med om mycket ändå och träffat på olika personer genom åren. Att sluta där man en gång börjar är väl ett ganska mänskligt drag verkar det som. Att göra upp med oavslutade saker, inte lämna något bakom sig.

Långsamheten av Milan Kundera

Den första boken jag läser av Milan Kundera är Långsamheten och jag finner den inte speciellt märkvärdig tyvärr. Boken kom ut år 1995. Kundera debuterade redan på 1970-talet så hans tidigare verk borde ju vara mer speciella. En del författare har en tendens att bli segare med åren, inte minst syns detta i språket.

Denna lilla roman är en berättelse, självbiografisk där i alla fall hans fru och han själv förekommer som karaktärer. De bilar i Frankrike och bestämmer sig för att ligga över en natt på ett franskt slottshotell där de träffar på olika människor och mannen låter tankarna fara iväg.

Språket är bra, till och med intressant, men det tenderar att bli föreläsande. Det är ett typiskt manligt sätt att skriva att slänga sig med fackliga eller filosofiska termer och intala läsaren att just han har något speciellt att komma med som just han har kommit på. Titta bara på kapitel 3 som behandlar hedonism. Dessa texter har jag slutat att läsa.

Kundera är dels känd för att skriva korta romaner vilket ger tunna böcker vilket jag kan föredra. Dels anses han inspireras av dåtidens litteratur. I denna roman blandas 1700-tal med det moderna livet vilket skapar en komik och större tillhörighet till dåtiden. Den ligger inte så långt bort som vi tror, kanske just därför långsamheten. Han skriver om 80-talets HIV-epidemi, Vivant Dedon och andra politiska eller historiska skeenden som ligger närmare oss än vi tror.

Ställ ut en väktare av Harper Lee

Den här boken förstör To kill a Mockingbird. Lee skrev den här boken eller manuset innan To kill a Mockingbird och det är något man förstår. Den är mer klockren än den förra och jag tycker till och med att den är bättre. Även termen "mockingbird" (härmfågel) har en tydligare betydelse i Ställ ut en väktare.

I denna bok har protagonisten och flickan "Scout" eller Jean Louise som är hennes riktiga namn, blivit vuxen och lämnat sin barndomsort för New York. Hon är intelligent och har moderna åsikter och tror på jämställdhet mellan svarat och vita. När hon återvänder till sitt barndomshem för att besöka sin far upptäcker hon rasismen som hon aldrig såg som barn.

Den här berättelsen är bra och fortfarande mycket aktuell. Aticus är pappa till Scout och i Mockingbird-romanen är han en förebild som står på de svartas sida. I den här boken är han rasist och är med i en mildare form av Klu Klux Klan.


Aticus idealiserade bild har nu blivit förstörd. Det spelades även in en film år 1962 med Gregory Peck som Aticus. En film som ska inspirera vita att stå upp för svarta och symbolen för rättvisa är just Aticus som är välutbildad jurist och står för sunda värderingar. Att få denna bild förstörd är inte rolig. Dock är den närmare verkligheten tyvärr. Lee skrev ju Ställ ut en väktare före To kill a Mockinbird, men blev uppmanad av sin förläggare att skriva en annan historia som skildrar Scout som liten.


Frågan jag ställer mig är då om Aticus i To kill a Mockingbird är ädel som boken vill få honom att framstå? Har en hel generation tolkat boken fel? Han kisslyckas ju med sitt uppdrag att rädda den svarta mannen? Nej, jag tror inte han är rasist i Mockingbird. I verkligheten kanske han var det.


Å andra sidan hävdar jag att Lee har kopierat Inkräktare i stoftet av Faulkner för boken To kill a Mockingbird handlar om exakt samma sak och är tycker jag sämre än Faulkners bok. Med Ställ ut en väktare blir Lee plötsligt sin egen. Trots att Lee inte själv verkade ha velat att något mer som hon skrivit skulle publiceras, har den här boken kommit ut. Man förstår varför. Det är lite speciellt. Kafka fick också sina verk utgivna fast han ville att de skulle brännas upp. Bra att det nu inte blev så.   

 

Indignation av Philip Roth

Ja, Roth fick ju inte Nobelpriset i litteratur i år heller...Han lär väl aldrig få det nu när det i år gick till Bob Dylan istället. (Fast Dylan kommer ju i och för sig också från en judisk medelklassfamilj.) Jag har hela tiden hävdat att Philip Roth borde få Nobelpriset i litteratur, men för varje bok jag läser av honom blir jag inte lika säker längre på att han förtjänar det. Man skulle kunna säga att han förtjänar det lika mycket som han inte förtjänar det.

Jag tror att Indignation är den elfte eller tolfte boken som jag läser av Roth och han har ju skrivit över 30 böcker så jag har några kvar. Vad jag kan säga efter att ha läst över tio av hans böcker är att de alla handlar om samma sak. Den unge, judiske pojken med toppbetyg, intellektuell, från en medelklassfamilj som försöker finna sin tillvaro i förenta nationerna. Frågan är om det räcker för ett Nobelpris. Alla böcker handlar om män och de är mycket manliga, skildrar sex från ett manligt perspektiv och även sättet att se på kvinnor.

Om jag ska hårdra vad just Indignation handlar om skulle jag säga att den handlar om en avsugning som går över styr. Det är inte fel att skriva om sex och onani som har blivit lite av Roths signum. Han är ju mer erotiker än vad Vargas Ilosa är och det har jag alltid sagt. Tyvärr är protagonisterna exakt desamma i alla böckerna som jag har läst. Naturligtvis har Roth utvecklats sedan Portnoy's Complaint, men det är samma motiv i alla böckerna. Kvinnoporträtten är inte smickrande. Den enda kvinnan som jag tror har haft en stor betydelse för Philip Roth är hans mamma. Roth som person har inte kommit över sin barndom för den återkommer i alla hans böcker. Män brukar ofta idealisera sina barndoms- eller ungdomsår och jag finner det verklighetsfrånvänt.

Det är dock intressant att läsa om hur det var för judar i Amerika under 1900-talets mitt. De var nästan lika hatade som i Europa och fick leva i sina egna områden och handla i sina egna affärer. Vita, Amerikanska pojkar ropade jude åt honom och den rasismen mot judar blir ofta förbisedd. Detta för att de svarta i USA lever under sämre förhållanden och är en större grupp än judarna. Judehatet är något som Roth också skildrar väl i Konspirationen mot Amerika med mera.

 

Vad som är tråkigt också i Indignation är att just Nobelpriset i litteratur kommer på tal av protagonisten Marcus. Det är sorgligt. Jag tror verkligen att Roth vill ha det och han borde få det. Att ge det till Bob Dylan var ett stort, stort misstag och återigen tappar jag respekt för Akademin. Dock inte för att Bob Dylan inte förtjänar det, utan för att Philip Roth borde ha fått det först! NU!

Musselstranden av Marie Hermansson

Den här boken av Hermansson har jag velat läsa så länge och nu äntligen har jag gjort det och Gud vad jag tyckte om den! Alla måste läsa den för den är så spännande och välskriven. Hermanssons språk är jättebra!

Protagonisten är flickan Ulrika som under sina unga år tillbringade sommarloven i familjens sommarstuga i Göteborgs skärgård. I närheten där de bor finns en annan familj från Stockholm. Det är en kulturell familj, båda föräldrarna är journalister och de har fyra barn och de utstrålar något mystiskt och exotiskt, tycker Ulrika och hon liknar sig med dem. Ulrika och Moa  som är ena dottern från de mystiska familjen blir vänner och tillbringar tiden med varandra under somrarna. Allting är frid och fröjd då en sommar då Moas familj bott en tid i Indien och adopterat en liten, indisk flicka som de döpt till Maja.

Maja växer upp, men det som är speciellt med henne är att hon inte ger ifrån sig några ord. Hon lär sig inte tala. Hon verkar förstå vad man säger till henne, men hon kan inte kommunicera tillbaka i tal.

På andra sidan av deras ö, på fastlandet bor det en kvinna som heter Kristina. Hon har blivit utsläppt från psyket och bor i en liten fiskarstuga som komunnen tillhandahåller. Kristina tycker om att vara för sig själv och plocka saker som hon tittar i naturen och göra konstverk av dem. Hon köper sig en kanot som hon paddlar omkring med och en dag vid strandkanten träffar hon på ett litet indiskt flickebarn...

Berättelsen är mystisk och den här formen att skriva och utforma en text är mycket behagligt för den ger läsaren en möjlighet att själv resonera sig fram till en tänkbar teori. Det är skönt när inte allting är förutbestämt och självklart. Alla som läser den har sin syn på Maja och varför hon är som hon är och varför det går som det går. Själv tror jag att Maja inte kände sig tillräckligt älskad. Hon blev bara en docka för familjen att hålla på med, få dem att tycka att de gjorde en uppoffring när de adopterade henne. Samtidigt var hon kanske det barnet som Kristina aldrig fick...

 

Skratt i mörkret av Vladimir Nabokov

Den här berättelsen är inte lika intressant som Lolita, men den behandlar samma tema: ung kvinna - äldre man.

En äldre man, Albinus, blir förälskad i en ung, vacker och naiv flicka som heter Margot. Albinus lämnar sin familj för henne. Berättelsen är full av intriger och det är en historia som det finns så många av. Romanen är mycket kort och Nabokov sammanfattar hela romanen i de första meningarna av boken och läsaren vet därmed vad som är att vänta.

Albinus gör vad som helst för Margot. Han blir förblindad av kärleken till henne och ser inte hennes brister, besinningslösa upptåg och knasiga idéer. Bokstavligt talat blir han till och med blind i slutet av boken då han råkar ut för en bilolycka där han slår i huvudet och får en blödning på synenerven.

Margot som kommer från fattiga förhållanden och som under hela uppväxten blivit utnyttjad, gör vad hon kan för att komma över pengar och luxuösa saker. I slutet av boken skjuter Albinus Margot i och med ett utbrott av ilska riktat mot henne då han fått reda på att hon utnyttjat honom och varit otrogen med en annan man.

Slutstycket av boken är ganska roligt då författaren gör ett intressant knep som man hittar ibland i vissa romaner, han beskriver rummet som en studiekuliss och spelar på verklighet och fantasi. Då filmen tar upp Margots skådespelardrömmar blir hela berättelsen i slutet därmed enbart som ett filmiskt slut. Originaltitlen heter Camera Obscura vilket är mycket passande och den kom ut år 1933 i Paris flera år innan Lolita.