Blondie

Tyvärr var den här filmen riktigt dålig. Filmen handlar om en komplicerad mor döttrarrelation. I inledningen får man se från de tre olika döttrarnas egna liv. En av dem är modell, men verkar inte trivas med det. En annan är läkare, har familj, två barn, men är otrogen. Den tredje och yngsta dottern bor i London där man inte riktigt vet vad hon gör. Alla döttrarna beger sig till sitt barndomshem för att fira sin mammas 70-årsdag. Det är denna familjeträff som filmen fokuserar på.
   Filmen är typiskt svensk för skådespelarna säger inte mycket till varandra, det är mest tysthet genom hela filmen. Manuset är ointressant och lamt. Marie Göransson och Alexandra Dahlström gör de bästa rollprestationerna. Helena af Sandberg och Olle Sarris förhållande blir för ytligt framställt att man inte får något grepp om det. Vad Carolina Gynning är här för är en bra fråga. Det enda hon gör är att gå runt i korta klänningar, visa upp sina långa ben och pluta med både brösten och läpparna. Svensk film ska inte bli som den amerikanska och inhysa personer som enbart är snygga, men inte kan skådespela. Vi ska inte sjunka så lågt.
   När jag tittar på filmen sitter jag med min skämskudde i princip hela tiden. Detta har gjorts så mycket bättre innnan så varför ens ge sig på att göra det här? Döttrarnas krogrunda är bara så pinsam och patetisk. Det enda bra med filmen är fotot som är mycket vackert. D
e är stilla och lugna.
  

Roth fick inte priset i år heller.

Varför? Varför? Varför får Philip Roth aldrig Nobelpriset i litteratur? År 2014 har verkligen varit ett skitår för mig på alla sätt, att Roth inte fick priset toppar verkligen det hela. Jag kan inte förstå varför han inte får det. Han är en självskriven vinnare! En del anser att han skriver nedvärderande om kvinnor, är en manschauvinist och misogyn. Det är inte sant! Jag blir förbannad när jag hör personer skriva illa om honom.

Hur jag upptäckte Philip Roth var när jag hittade en bok i mammas bokhylla: American Literature av Lennart Sörensen. Jag gick igenom sida för sida och såg USA:s mest kända författare, från Poe till Arthur Miller. På en sida var det en bild av en mycket stilig  man - hans namn var Philip Roth. Det blev inte sämre när jag läste " Portnoy's Complaint," the funniest book about sex ever written". Jag köpte den och blev lysten av de väl beskrivna scenerna i den. Det var en befrielse att läsa romanen för den var fördomsfri och den förlöste tankar - plötsligt var man inte ensam om sina sexuella tankar.

Roth är både en erotisk och en politisk författare. Några av de romaner som jag har läst av honom är: Deception: A Novel, The Plot Against America, Everyman, Our Gang, The Professor of Desire, The Ghost Writer och Zuckerman Unbound. En annan känd roman är The Human Stain som jag faktiskt inte har läst än, men jag såg den på film med Nicole Kidman och Anthony Hopkins. (Jag tycker man borde visa den filmen till skolungdomar så viktig är den.)

Jag undrar verkligen hur hur länge Akademien ska hållla på med den här utfrysningen. Patrick Mondiano är säkerligen en värdig vinnare, men inte än! Mondiano är född 1945 och han debuterade 1968 och har i dag skrivit runt 30 romaner. Philip Roth föddes 1933, debuterade 1959 och har skrivit 28 romaner, med andra ord ligger Roth tio år före Modiano i tiden. Det hade varit mer rättvist att tilldela Roth priset.

Philip Roth måste få Nobelpriset i litteratur i år 2014!

Philip Roth har väntat tillräckligt länge på att få Nobelpriset i litteratur. Att Svenska Akademien inte än har gett det till Roth är en enorm skam. Han är mer än väl värd priset och hans litteratur är enormt unik. Roths romaner belyser viktiga samhällstrukturer i USA som hur det är att vara i minoritet mot den vita amerikanska befolkningen och vad det innebär.

Rio de Janeiro kontra Buenos Aires

Har precis kommit hem från en två veckors resa i Sydamerika, Brasilien och Argentina. Första veckan spenderades i Rio. Vi bodde på hotell Ibis på Copacabana. Jag var lite skeptisk till att åka till Rio då man hört så mycket om kriminaliteten; ficktjuvar, rånare och för att inte tala om favelorna med alla deras problem. Som tur var stötte vi inte på något av detta. Rio visade vara en stad som jag kom att tycka mycket om och jag vill gärna åka dit igen. Människorna som vi träffade var mycket trevliga. Jag upplevde en gläjde hos rioborna och en lättsamhet som jag inte har träffat på förut. Det var så skönt att kunna gå på en strand och känna sig befriad från skönhetsideal om att vara smal. I Rio får man se ut som man vill och att ha kurvor är inget som man ser ned på. Nej, på med stringbikinin bara och låt fettet dallra! Maten vi åt var helt fantastisk. Jag förstår inte varför man inte har hört mer om den. Maten i sig är enkel, potatismos, grytor, bönor och spenatstuvning mm, men det är så gott. Maten är inte förstörd av den amerikanska snabbmatskulturen, vilket är mycket skönt. De är även mycket duktiga på tårtor och andra bakverk vilket också är konstigt att man aldrig har hört något om. Det bästa är att äta på kilorestaurager där man tar en stor tallrik, tar det man vill ha och sedan betalar för vikten. Som stad tänkte jag två saker, dels hur platsen skulle ha sett ut om det inte hade funnits någon bebyggelse där utan bara skog och dels att det var mycket vackert att ha den naturen insprängd i staden. Vi såg de flesta av de mest kända sevärdheterna, kristusstatyn, sockertoppen, ipanemastranden, Centro och Moderna museet. Allting var så vackert. Åk dit! Ni kommer inte ångra er. Ni blir överväldigade. (Var beredd på att man inte spolar ned toalettpappret)

Buenos Aires däremot var en riktig besvikelse. Det trodde jag inte att den skulle vara. I augusti var det tidig vår och mycket kallt. En dag hade vi till och med storm. Det var dock inte vädret som var det värsta. Man brukar kalla Buenos Aires för Sydamerikas Paris - nu vet jag varför. Högfärdheten och snobbismen. I Rio var människorna intresserade av vilka vi var och de var mycket mer lättpratade, men Buenos Aieresborna var totalt ointresserade. En kille på en restaurang undrade var vi kom från och hur vi upplevde staden - han visade sig komma från Bolivia. BA-bor talar inte bra engelska och försöker man tala engelska med dem tror de man är engelsman och så är det kört. Falklandskriget är långt från bortglömt.
   BA-borna är skitfärdiga. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket hundskit i en stad. Det var överallt! Verkligen överallt! Vid flera tillfällen såg jag människor som slängde skräp rätt ut i rännstenen. Butiksägare som sopade sina trottoarer från skräp samlade inte upp det, utan sopade ned skräpet på gatan. Mycket klotter också i form av tags, men även underbar street art. Om du åker dit och använder engelska, bryt på usel engelska! och säg att din engelska är jättedålig och att du kommer ifrån Sverige så blir du mycket vänligare behandlad. Som turistort, inget att se. La Boca är i sig en fattig favela. San Telmo är området precis innan och mycket trevligare. Casa Rosada - inget speciellt. En sak till. Är du morgonmänniska ska du absolut inte åka dit. Buenos Aires är till för människor som gillar att vara uppe om natten. Varje natt gick det hem berusade människor från krogarna som skrek och i vårt område, Palermo. På morgonen är det folktomt klockan åtta. Ingen affär öppnar klockan tio utan elva. Inte konstigt att deras ekonomi är körd i botten.

Min slutsats är Rio JA! Buenos Aires - ALDRIG MER!

Boktjuven

Den här boken blev jag tipsad att läsa av min mamma. Hon sade att den var så bra och behandlar litteratur på ett mycket speciellt sätt. Tyvärr blev jag djupt besviken när jag läste den för den var alldeles för enkelt skriven, alldagligt språk. Den handlar om Liesel som blir adopterad av ett par efter att hennes riktiga, kommunistiska föräldrar blivit skickade till koncentrationsläger. I stället hamnar Liesel hos ett annat tyskt par, till synes vill de frasmtå som nazistvänliga, medan de i själva verket avskyr Hitler. En dag uppsöker en man Lisels nye far och därefter flyttar han ned i källaren. Han heter Max och är jude.
   Jag trodde att boken skulle behandla känd litteratur och att det skulle bli en debatt kring dem, men det gjordes inte.

Den här bokrecensionen är dåligt gjord. Jag känner mig inte motiverad eftersom boken var så dålig. Läs den inte!

Den lille vännen

För flera år sedan köpte jag boken Den lille vännen av Donna Tartt. Jag var väl runt 15 eller 16 och hade precis börjat läsa vuxenlitteratur. Jag köpte boken enbart på grund av omslaget som jag tyckte såg häftigt ut. Då visste jag inte att det var samma författare som till Den hemlighetsfulla historien som min mamma ville att jag skulle läsa. Jag läste den aldrig vilket var bra för det gjorde att  jag kunde läsa Den lille vännen utan några föreställningar eller förväntningar över språk och berättarstil med mera.
Romanen som är utformad som en deckare, börjar bra. Språket är levande och ger en mycket tydlig beskrivning över karaktärerna som mycket påminner om de starka kvinnor som även återfinns i filmen Blommor av stål. Dock är romanen en aning för lång i förhållande till vad historien faktiskt handlar om. Jag började skumma när jag kom till sida 270 för handlingen sade inget nytt, utan beskrev enbart Herriet och Helys lekande i princip.
   Trots att jag läste ganska många recensioner av boken var det ingen som sade något om slutet som gjorde mig mycket besviken. Jag tycker det är mycket synd att vi inte får reda på vem mördaren är. Det läggs fram några indicier i början, men det är många saker som bara omnämns i förbigående som läsaren inte får svar på. Varför står det inte mer om att Harriets pappa slog sin familj? Varför är Allison så inbunden så långt efter mordet? Varför kan in-
 te mamma Charlotte repa sig, hon har faktiskt två döttrar som hon måste ta hand om? Varför ogillar hembiträdet Ida Harriets vän Hely så mycket?
   Det som driver på historien är letandet efter Robins mördare och när man inte får reda på vem det är, blir man besviken. Om jag ska vara ärlig tycker jag att det är fräckt av en författare att göra så mot en läsare, ett billigt knep för att få läsaren att läsa ens bok och det är fel att utforma baksidestexten som en deckare. Jag tyckte verkligen att den var spännande, men läs den för beskrivningen av den amerikanska södern och hur ett dödsfall påverkar en hel familj och inte för att hitta en mördare.
  

Husdrömmar

SVT har verkligen visat sig från en ytlig sida under början av året. Tidigare har jag skrivit om mitt missnöjde med Trädgårdskampen. Nu vill jag ta upp Husdrömmar som jag verkligen tycker är rent ut sagt pinsamt att behöva se på (har sett 1.5 avsnitt - stod inte ut). Det råder bostadsbrist i Sverige och att SVT då väljer att sända ett program om hur överklassen bygger sina hus (så som de alltid har gjort) är ruttet att behöva beskåda. Det lustiga är att husen inte kan ha valts ut för sina estetiska sidor, för de flesta av dem är ganska fula. Inga vackra funkishus utan klumpiga mastondonthus. Husen utgör enskilda familjers projekt och det är själva bygg- och designskedena som står i fokus, om planeringen och projekten håller. I de programmen som jag såg sade båda familjerna samma sak i slutet när deras hus stod färdiga och inredningen var på plats, att de redan hade nya hus som de vill bygga. När väl drömhuset står färdigt har de redan planer på ett nytt byggprojekt. Det är ledsamt tycker jag.

Trädgårdskampen

Jag är ett stort fan av absolut allt som har med trädgård, växlighet och design att göra. För mig är trädgårdar de mest rofyllda rum som finns. Trädgårdskampen i SVT tycker jag är rena skämtet. Det programmet sysslar med allt det som trädgård inte ska står för, stress, evigt flyttande på växter som planterats samt det icke konstanta. Det är inget fel att tävla med trädgårdar. Det är bara kul att se olika idéer. Det som jag stör mig på är att konceptet bland annat går ut på att deltagarna drar upp växter och planter från varandras trädgårdar och flyttar omkring dem och har sig. Hur kan man dra upp plantor så att växterna inte hinner rota sig! Blir så upprörd att man behandlar växter på det här flyktiga sättet. Mitt på ett fält har man slagit upp provisoriska små kolonier, plantorna flyttas hit och dit och när en deltagare åker ut försvinner den anlagda trädgården. När man planterar ska det vara för evigt och inte så som det görs i Trädgårdskampen. Var har expert-Gröna Rum tagit vägen? Vi som är trädgårdsfantaster vill inte se lättsamma amatörprogram för folk som inte fattar ett dyft om trädgårdar. Vi vill ha expertiskunskap!!!!!!!!!!!!

Ro utan åror

På sjuksköterskeprogrammet har vi fått en uppgift att läsa en bok som behandlar en sjukdomssituation. Jag valde Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist för jag hade tänkt läsa den när den kom ut, men det blev aldrig av. I regel brukar jag inte läsa den här sortens böcker för jag blir så nedstämd av dem. Jag kommer ihåg när hon insjuknade. Den friska, kloka och trygga nyhetsankaren i Rapport som man hade sett på tv under hela uppväxten plötsligt insjuknade i ALS. Det var hemskt.

Bokens titel syftar på hur Lindquist inte längre orkade ro i sin eka. När en person drabbas av ALS är det krafterna i musklerna som plötsligt sviker och vanliga aktiviteter blir mycket svåra att utföra.  Eftersom det är en dödlig sjukdom misströstar hon också så klart. Hon ställer sig frågan varför just hon har fått sjukdomen? Hon som har levt så hälsosamt mm. Lindquist förebrår sig själv och menar att hon många gånger har stressat igenom sitt liv, alltid varit igång. Samtidigt uppvisar Lindquist en livsglädje under hela sjukdomsförloppet. Hon är också oerhört tacksam för allt som hon har fått vara med om. Genom hela boken får läsaren se återblickar från Lindquists barndom och att döden på ett sätt alltid varit närarande.

Det som slog mig var att Lindquist var mycket öppen med att tala om döden. Eftersom jag i framtiden kommer att möta dödssjuka patienter är det viktigt att jag vet hur jag ska bemöta dem på ett korrekt sätt. Man ska vara öppen och verkligen låta patienten tala om döden om hen vill det. Det är samtidigt viktigt att man låter patienten få leva ett så värdigt och normalt liv som möjligt. För Lindquist var det viktigt att kunna ta del av litteratur, sina barn, naturen och verkligen får njuta av så  vardagliga saker som en måltid.

Sjuksköterskans roll?

Jag läser just nu en artikel om sjuksköterskans roll på sjuksköterskeprogrammet. Den handlar om att en del sköterskor enbart vill hålla på med de medicinska uppgifterna och inte samtala så mycket med patienterna, medan andra sköterskor tycker att samtalen är lika viktiga som den medicinska omvårdnaden. Själv är jag kluven. Det är klart att man som sjuksköterska ska samtala med sina patienter om deras situation, men att låtsasleka kurator anser jag inte ska vara sjuksköterskans roll. Om patinerna har ångest och vill ha någon att prata med måste den uppgiften läggas på en utbildad kurator eller psykolog. Sjuksköterskor har nog med att hålla reda på dels vilka mediciner som varje patient ska ha och dels hålla ordning på nya ordinationer, patienternas anhöriga samt all administration. Anledningen till att jag ville bli sjuksköterska var just för att slippa höra på folks problem. Därför blir jag också så förbannad när jag hör att sjuksköterskor blir tilldelade fler uppgifter. För ett tag sedan sade de på tv att sköterskor ska börja ta över mer av läkarnas uppgifter och nu även kuratorernas. Vi får inte mer i lön för det! Vi får mer och mer ansvarsområden, men det syns inte i lönekuvertet. Jag undrar om folk verkligen har förstått hur vården ser ut och att det kommer bli ännu värre. Folk i dag blir både äldre och sjukare.

Mr Ripley: En man med många talanger

Anledningen till att jag ville läsa den här romanen var för att jag ville läsa en annorlunda deckare, där man får se det från mördarens perspektiv. Jag såg filmen med Matt Damon och Jude Law från 1999. Det var den första filmen som jag såg på DVD. Pappa hade köpt en DVD-spelare och till den kom en film och det var The Talanted Mr. Ripley. Efter att jag hade sett filmen kom jag inte riktigt underfund med den. Jag förstod den inte. Det var vissa scener som för mig kändes vara svåra att förstå i förhållande till resten av scenerna. Det kan berott på dålig klippning, men jag vet inte.
   Därför beslutade jag mig för att komma till skott och läsa den första boken i Patricia Highsmiths triologi om Mr Ripley. Boken upplevde jag inte vara särskilt bra skriven. Språket var löjligt enkelt. Det hade till exempel inte gått att skriva den här sortens bok i dag på grund av den teknik som vi har i dag. Mycket i boken skummade jag igenom, inte för att jag viste vad som skulle ske utan för att språket var så otroligt överflödigt. Inte övertydligt, men överflödigt och tråkigt. Jag bryr mig inte om vilka sorters kläder som Ripley väljer att ta på sig och vilka kläder som Dickie har på sig.
   Boken och filmen skiljer sig mycket åt och boken är bättre på ett sätt. Bokens Dickie Greenleaf är förvisso en playboy, men han är inte ett otroget svin som han är i filmen. I boken spelar Dickie inte saxofon, utan han målar tavlor. Dickie och Marge är inte ett par, utan enbart nära vänner. Ripley är bättre i boken på att hålla sig i skymundan när han intagit Dickies identitet. I slutet av boken lyckades Ripley lura sig till Dickies förmögenhet och i och med det slutar boken. Jag är riktigt sugen på att läsa den andra boken, bara för att se hur mycket den skiljer sig åt från filmen.
   Ripley är en mördare och bedragare, men som läsare sympatiserar jag med honom. Hans uppskattning för Europa och konsten är mer påtaglig än Dickies syn som är mer likgiltig.

Var det bra så?

Lena Anderssons förortsskildring från 1999 skildrar några ungdomar i en förort, troligtvis till Stockholm eller en annan större stad. Den var så bra att jag läste ut den på en dag. Det som slog mig var att de problem som finns i förorterna i dag är de samma som på 70- och 80-talen som skildras i boken. Klasshatet finns inte bara bland överklassen. Fattiga människor föraktar varandra. Ingen vill tillhöra underklassen.
   Förorterna löste bostadsproblemen på 60-talet. Tyvärr gjordes de inte så vackra så ingen vill bo i dem idag. Varför byggde vi inte fyrvånings funkishus!!!!!!!!!! Varför kunde vi, vi sossar, inte byggt ngt som kunde hålla för alltid! Inte konstigt att vi kallas för betongsossar.
   En fråga som finns i dag är vad man ska göra med blockhusen. Ska man riva dem eller renovera dem? För mig är det enkelt, riv och bygg något trevligare, typ funkis.
   Samtidigt är det inte bara bostadsfrågan som måste lösas. Vad ska man göra med fattigdomen och arbetslösheten? Vara aktiv i facket, engagera sig i röd politik och så får vi ett samhälle vi alla kan trivas i. Moderaternas politik gör mig spyfärdig. Det är de som gör att människor inte kan ta sig ur sin fattigdom. Fan ta alla Palmehatare. Leve Socialismen!!!

Lady Almina och verklighetens Downton Abbey

En mycket trevlig bok för att oss som är fans av Downton Abbey-serien. Jag absolut älskar serien och tycker att alla andra tv-program är onödiga, förutom nyheterna. Att inte Sverige kan göra den sortens program är sorgligt. Jag vet inte vad det beror på, men man har väl inte råd att spela in sådana i Sverige.
   I alla fall, boken var lite småkul, men jag hade velat ha mer familjeintrig. För mycket lades vid att beskriva vilka soldater som fick vård på slottet under första världskriget. Något annat som tog över mycket var reseskildringarna från Egypten som Lord Carnarvon ägnade sig åt. Det var ganska tråkigt att läsa. Något som var intressant att läsa var hur Lady Almina, ett utomäktenskapligt barn till en bankir, blev Lady på ett stort slott, för att hennes pappa försåg hennes make med kapital. Adeln som gärna levde över sina tillgångar var tvugna att hitta rika partners de kunde äkta. Därmed kunde de behålla sina stora hus och ägor.