Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag hade fått för mig att jag redan hade skrivit en recension om Egenmäktigt förfarande, men det visade sig att det hade jag inte gjort. 

Kan jag ens tillföra något nytt i debatten kring den här boken? Den handlar om poeten Ester Nilsson som faller pladask för konstnären Hugo Rask. Ester är mer intresserad av Hugo än han är i henne. Handlingen är inte mer komplicerad än att Ester trånar efter Hugo och att hon försöker få till stånd möten med honom som han ibland motvilligt går med på, men allra mest ignorerar. 

Som läsare är det ganska hemskt att se alla misstag Ester begår; hon skickar sms på sms trots att Hugo inte svarar, går omvägar för att se hans studio, ställer inga som helst krav på honom utan finner sig i att bli hunsad och ignorerad, struntar i sitt eget liv enbart för att anpassa sig till honom när han väl kan. Om Ester önskar en fast relation med tydliga regler ska hon inte gå med på det här. 

Egenmäktigt förfarande saknar inte litteraritet för Andersson är en bra författare språkmässigt, men den är djupt personlig förstår man som läsare. Tyvärr gjorde filmaren Roy Andersson misstaget att gå ut i media och berätta att karaktären Hugo Rask baseras på honom. Det är synd att Lena Andersson inte kunde få ha sitt verk i fred för det går inte att läsa boken utan att se den som en biografisk skildring. 

Ester framstår som bra mycket smartare än Hugo som framställs som lite korkad. Ester är mer beläst och kan resonera mer djupgående kring filosofi än Hugo. Dialogen är så bra och Lena Andersson näst intill sågar Hugo Rask intelligensmässigt. 

Boken får nästan läsas som ett psykologiskt skräckexempel på hur en destruktiv relation ser ut där relationen kan jämföras med ett drogberoende. Om man upptäcker att man har hamnat i en relation där motparten inte investerar lika mycket i relation som man själv gör är det ett starkt varningstecken att dra sig ur relationen och aldrig, verkligen aldrig höra av sig igen! 

Hög på hus av Alexander Norén

Är man en Hemnetknarkare kommer man att känna igen sig när man läser den här boken, speciellt om man letar efter hus i Stockholm. Tips om bostadsförsäljning varvas med ganska så klipska beskrivningar om husrenovering och olika bostadsområden i Stockholm; stereotyperna i Bromma till exempel är roligast. Alexander Norén är ekonomijournalist på SVT och i boken berättar han om sin familjs olika bostadsköp. För att ha råd med dyrare hus är ett sätt att köpa hus som är i behov av en smärre renovering och göra en vinst vid försäljning. Det finns också en charm i sig att renovera. Det blir aldrig tråkigt då man alltid har ett nytt projekt på gång. 

Boken passade ganska så bra in just nu eftersom min sambo och jag så småningom vill köpa ett hus i Stockholm. Vi har dessutom i sommar fått vårt första barn så större plats är ett måste. Jag trodde att vår ganska rymliga två på 59 kvadrat skulle räcka, men när inte barnvagnen går in i den lilla hissen från 1937 tröttnade jag ganska så fort. Bromma är det område vi helst vill bo i då det är relativt nära stan jämfört med exempelvis Danderyd och Nacka som är dyrt och för långt bort. Om Bromma flygplats förhoppningsvis kommer att avvecklas blir det ännu bättre så inte de direkta utsläppen dimper ned i trädgården. Ett funkishus i Södra Ängby är såklart drömmen för mig som gillar funkis, men det är för dyrt. Nockeby är också trevligt, men apdyrt! 

Ett av mina intressen är husrenovering och trädgårdsarbete. Jag tycker alltid om att ha något att hålla på med och det är tillfredsställande att tänka ut nya projekt som att leta efter nya altandörrar till sommarstugan, kolla vilken sten man ska ha till uteplatsen i trädgården eller hur man kaklar ett badrum så billigt som möjligt etcetera. Alltihop är investeringar som ökar husets värde så inget är ju bortkastat. När min sambo och jag köpte vår nuvarande lägenhet var den i ganska lagom renoveringsbehov för oss. Vi anlitade hantverkare till de större projekten som kök och golvslipning, men rätt så mycket gjorde vi själva. Mycket tid och pengar har faktiskt lagts på renovering och inredning så det ska bli intressant att se hur mycket vi tjänat på det. Eftersom jag i vuxen ålder blev flygrädd blir det inte av att det blir så många utlandssemestrar så mycket av lönen går istället till hemmet. 

Som sagt, mycket rolig läsning med många igenkänningsfaktorer! 

Varför klagas det på Kry?

Jag skulle säga att det finns ett flertal anledningar till att patienter väljer nätläkare istället för en traditionell vårdcentral. Det är långa vårdköer som gör att patienter inte får tid på vårdcentralerna. Ibland kan det ta upp till en månad innan man får tid beroende på vad det är man söker för. Om det inte är akut blir man inte prioriterad. Här kommer nätläkartjänsterna in som avlastar vårdcentralerna. Det är löjligt att tro att man måste ”klämma och känna” på varje patient som söker till en vårdcentral. Det finns så otroligt många saker som inte kräver en fysisk undersökning: receptförnyelse, hudutslag, sjukvårdsrådgivning, psykiska besvär, remittering, provtagning osv.

Som sjuksköterska med erfarenhet att ha arbetat på vårdcentral kan jag bekräfta att vårdcentraler är förlegade. Just nu jobbar jag på timmar för en nätläkartjänst. Jag nyttjar själv nätläkare då behov uppstår. Vårdcentraler jobbar på ett oerhört ineffektivt sätt. Allting tar för lång tid och det kan det inte göra med dagens skriande behov av tillgänglig vård. Många jag träffat och även jag själv upplever att det är svårt att komma i kontakt med sin vårdcentral. Ringer man för att boka en tid för en akut grej säger de att man får återkomma, att man måste ringa mellan en viss tid för att få en tid. En gång ringde jag tre minuter efter att vårdcentralens telefontid öppnade. När jag väl kom fram sade de att jag inte hade varit tillräckligt snabb och att man måste ringa prick när de öppnar annars tar akuttiderna slut. Detta är inte att tillmötesgå patienterna. 

Är man emot nätläkartjänster så är man teknikfientlig, enligt mig. Dock handlar det väl mer om att en del tycker att nätläkartjänsterna tar för mycket betalt. Sedan stör man sig på att ett företag som Kry lyckas locka till sig patienter från de traditionella vårdcentralerna. Vårdcentralerna kanske snarare då bör få högre ersättning för ett patientbesök. Det är bara det att man får samma peng oavsett patient. Detta då man inte får göra skillnad på patienterna. Dock hade det varit bättre om man fick mer betalt beroende på hur många diagnoser en patient har för de kräver oftast mer vård. 

Mitt huvudsakliga jobb är på demensboende och där får man också samma peng oavsett vårdtyngd på patienten just för att man inte får göra skillnad på patienter. Man får inte kalla en patient för en lätt 1:a eller en vårdtung 3:a. Exempelvis, en somatisk avdelning med exempelvis åtta patienter kanske har alla sina patienter i rullstol. Detta innebär att varje patient måste ha hjälp av två personal vid all omvårdnad. Dock får boendet samma peng för dessa som de patienter som inte är lika vårdtunga som exempelvis förflyttar sig på egen hand och kanske bara är i behov av handräckning vid omvårdnad. Jag tycker dock att man borde få betalt efter hur vårdtung en patient är. 

Det kanske tar ett tag för en del personer att vänja sig vid nätläkartjänster. Det kommer finnas patienter som är skeptiska till dem. Nätläkartjänster är kanske inte heller till för alla sorters patienter. En del patienter ränner ju jämt och ständigt till vårdcentralen. En del är bekräftelsesökande hypokondriker och andra har faktiskt skör hälsa och behöver snabbt komma till sin vårdcentral exempelvis geriatriska patienter. Nätläkartjänster ställer till viss del krav på patienterna att man ska veta vad det är man söker för. Det är det jag gillar med dem - att de inte idiotförklarar patienterna. Patienten förklarar vad den behöver och nätläkartjänsten löser patientens problem. Vårdcentraler är mer förmyndare. Hur ofta har man inte mött en osäker AT-läkare på vårdcentralen som inte vågar förskriva ett visst preparat och man får lämna vårdcentralen utan att problemet är löst. Här tycker jag ett företag som Kry är bättre på att lösa patienters problem. Vårdcentraler behöver få andra ersättningar och bör ta patienter som faktiskt behöver en fysisk undersökning. Det är bara onödigt att ta upp tid på en vårdcentral om man inte är i behov av en fysisk undersökning. Samtidigt borde vårdcentraler specialisera sig. Jag hoppas till exempel att det kommer att komma renodlade geriatriska vårdcentraler för äldre personer. Finns det MVC och BVC bör det också finnas GVC - Geriatrisk vårdcentral! 

Kvinnor som misshandlas av sina män - lösningen: Skaffa ett vapen och försvara dig!

SVT sänder just nu en dokumentärserie som heter En våldsam kärlek där man får höra olika berättelser om kvinnor som utsatts för misshandel av sina män, via skådespelare. Jag läser till distriktssköterska och just nu på programmet hade vi en föreläsning om hur man i vården ska bemöta en kvinna som utsätts för misshandel av sin man. Man ska inte fråga kvinnan varför hon inte lämnar sin man eller ifrågasätta hennes val för det kan ha motsatt effekt och göra att kvinnan inte söker hjälp igen. Istället ska man bekräfta kvinnan och inge tillit. Tydligen kan kvinnan som blir misshandlad fortfarande känna kärlek till den man som misshandlar henne med ursäkt att han kan vara hur underbar som helst också. 

Min mamma sade alltid till mig att man som kvinna ska gå vid första slaget. Sedan är jag uppväxt med en karaktär som heter Grynet som sade: Ta ingen skit! Detta har jag tagit med mig i livet. Jag har aldrig träffat en man som slagit mig för att jag är själv en stark kvinna och attraherar män som på sätt och vis är snällare är jag själv är. När jag såg programmet på TV uppfattade jag det som att kvinnor som faller för våldsamma män är svaga kvinnor. De liksom låter männen bestämma i relationen. Det börjar inte med att mannen misshandlar kvinnan utan det kan komma flera år senare när de har byggt upp ett liv och en familj tillsammans; då kvinnan är mer beroende av mannen; gemensamma barn, bostad, vänner, lån, upplevelser etcetera. Det är klart att det är himla jobbigt att behöva bryta upp en väl uppbyggd tillvaro. Mannen kanske enbart slår kvinnan ibland och tyvärr tillåter kvinnan detta. Detta är inte bra!

Att leva med en man som slår är farligt. Någonstans måste kvinnor tänka mer rationellt och sluta vara så känslostyrda. Det är det som är felet med kvinnor; att de tänker med sina känslor. Någonstans måste de ställa sig frågan: Är det sunt att leva med en person som slår mig? Ingen riktig livsnjutare tillåter att man blir slagen från och till. Kvinnor måste skaffa mer självrespekt och förstå att våld kan aldrig vara kärlek. Våld är maktutövning och ett destruktivt förhållande. 

Lösningen att ta sig ur ett förhållande där man blir misshandlad kan vara svårt då mannen troligtvis inte kommer låta kvinnan gå självmant. Troligtvis kan han bli mer förbannad och misshandla kvinnan extra mycket eller till och med ha ihjäl henne. När det kommer till kritan. Vill man dödas eller döda? Ska pappa förklara för sina barn att jag dödade mamma för att jag var så svartsjuk eller arg ELLER ska mamma säga att jag dödade pappa för att han försökte döda mig? Här måste man som kvinna göra ett val.

Då jag inte vill bli anklagad för anstiftan till brott eller stämpling kommer jag här beskriva vad jag själv skulle gjort om min partner hade misshandlat mig en längre tid och vägrade låta mig gå. Jag skulle gå med i en pistolskytteklubb och skaffa vapenlicens och skjuta honom. Jag skulle anmäla mig själv och att jag handlade i nödvärn, att jag försvarade mig själv. Det skulle leda till att jag blev häktad och att en åklagare väckte åtal mot mig för kanske mord då jag sköt mannen med ett vapen. I rätten skulle jag hävda nödvärn. Skulle rätten döma mig för mord/dråp efter flera års misshandel? Här säger jag nej. Samhället måste stå enade och inte döma kvinnor för mord som försvarar sig. Om man går fri från en sådan sak är problemet löst. Om man är gift med gubben får man ärva allting, man hamnar inte i brottsregistret och får behålla jobbet och vårdnaden om barnen. Förtydligande: Jag menar inte att man ska mörda sin man utan man ska försvara sig mot honom. Om han blir arg, kanske misshandlar dig springer du och hämtar din pistol och skjuter honom i nödvärn. 

Dock är problemet att ha ett vapen i samma hus som den man som misshandlar dig. Det kan vara farligt och han kan använda vapnet mot dig. Du vill inte heller att han skadar era barn. Att inneha ett vapen kräver vapenskåp och vapnet och ammunitionen får ej förvaras på samma ställe. Detta är det kluriga. Här får man vara finurlig och hitta en lösning. 

Har du synpunkter på inlägget, positiva som negativa, kommentera gärna inlägget. 

Klubben av Matilda Gustavsson

Mycket intressant läsning som ger en djupare bild av vad som förekom på klubben Forum med kopplingar till Svenska Akademien. Det är klart att det är en form av "skvallerbok", men det struntar jag i.

Man kan ju undra varför ingen markerade mot Jean-Claude Arnault? Var det aldrig någon som gav honom en rak höger eller i alla fall hotade honom med det? Var det ingen från Akademien som tog honom åt sidan och sade att han var tvungen att uppföra sig? Denna passivitet kan jag inte förstå. Att gå runt och tafsa på kvinnor här ju otroligt osofistikerat. Jag kan inte begripa varför ingen markerade! Hur kunde Akademien tillåta att ha med en sådan att göra, ett äckel rent ut sagt.

När man läser boken framstår Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensson som sadister rent ut sagt; hur de behandlade konstnärer som ställde ut på Forum; Katarina som bara såg på medan hennes man gick runt och tog på andra kvinnor; Arnault som framstår som närmast översexuell maktutövare. Ingen kvinna med värdighet skulle gå med på något sådant. Som jag tidigare skrivit på min blogg tycker jag att Frostensson förefaller att vara en irrationell kvinna.

Min förlossning.

Under delger jag min förlossningsupplevelse. Tänker att andra kvinnor kan känna igen sig.

Jag hade bett om att få bli igångsatt om inte barnet kom utsatt datum. Jag blev därför inbokad på igångsättning vecka 40 + 6. Anledningen till att jag ville bli igångsatt var att jag dels inte ville gå för lång tid över tiden då det finns risk att överburet barn dör i magen. Dels för att jag har gått på Fragmin under hela graviditeten så då är det bra att redan innan kunna planera för utsättning och ta aktuella blodprover för att kolla koagulationen. Igångsättning innebär att man startar förlossningen på medicinsk väg. Man tar med sig förlossningsväskan och partnern och läggs in på förlossningen och väntar där tills barnet är fött. En igångsättning kan göra att förlossningen kan ta 1-3 dygn. I snitt tar en normal förlossning ca 16 timmar så en igångsättning tar, har jag fått för mig, dubbelt så lång tid, runt 35 timmar. Min tog 36 timmar och 52 minuter. 

Jag fick ta ett piller som hette Angusta 25 mikrogram varannan timme för att livmodertappen skulle öppna sig för min tapp hade inte öppnat sig av sig själv. Jag skulle ta åtta tabletter av detta preparat varannan timme. Jag började ta tabletterna kl. 11:00. Först 19:30 på kvällen samma dygn började jag känna av vaga värkar, först var sjunde minut och sedan var femte. Värkarna blev värre under natten och på morgonen var de helt outhärdliga. Jag bad min partner försöka trycka på de ömma punkterna i ryggen och på låren där det gjorde ont, men det hjälpte inte. Till slut bröt jag ihop och bara storgrät. En narkosläkare hade dagen innan talat med mig och min partner om epiduralbedövning. Jag hade bestämt hävdat att jag inte skulle ha det med ursäkt att ”kvinnor har ju fött barn i alla tider” och ”hur ont kan det göra?”. På morgonen bad jag om epidural och jag tog tillbaka allt jag hade sagt om smärtan till läkaren. Var gör det ont under latensfasen? Jag hade ont i nedre delen av svanken som kändes som ryggskott. Smärtan gick ned över bäckenet och framsidan av låren och då kändes det som ischiassmärta. Samtidigt kändes det som om man hade menssmärta.

Jag läste att när man blir igångsatt med Angusta kan värkarna bli mer intensiva än de är i vanliga fall. Dessutom har man värkarna en längre tid vilket jag också tror påverkar. Om jag hade vetat att latensfasen enbart skulle hålla på i några timmar tror jag att jag eventuellt hade klarat mig utan epiduralen, men nu kom min förlossning att ta 16 + 17 timmar och det är för lång tid att ha smärta. Därför ger jag rådet att om du ska bli igångsatt – ta epiduralbedövning! Det gjorde inte ont att sätta in den, värkarna avtar i styrka mycket snabbt och det känns bara som vag diskbråck/ryggskott. Man blir lite svag i benen, men det går över efter 30 minuter. Därefter kunde jag fungera ett tag till; vila, äta och lyssna på musik. 

Jag behövde hela dosen av åtta Angusta-tabletter för att jag skulle öppna mig. De hade effekt och efter alla doser var jag öppen 10 cm. Dock gick inte vattnet av sig själv så en barnmorska tog hål på hinnorna och vattnet rann ut. Därefter väntade vi bara på att barnet skulle tränga längre ned i kanalen för att jag skulle kunna sätta igång med krystningsarbetet.

När krystandet väl satte igång ville barnmorskan att jag skulle testa olika ställningar och byta var 20:e minut. Detta skulle tydligen vara effektivt för att snabbare få ut barnet. Jag gillade inte riktigt det. Jag hade velat välja förlossningsställning själv. Vissa ställningar gjorde så ont att ligga i att jag fick ändra med en gång. Mina förlossningsvärkar var vaga. Vet ej om det hade att göra med att epiduralen dröjde kvar för jag fick den inte påfylld när väl krystandet skulle dra igång för jag ville inte ta bort krystvärkarna. 

Det var en jobbig förlossning då hela utdrivningsfasen tog över två timmar. Jag kände verkligen att jag krystade allt vad jag orkade, men jag kände att barnet inte kom ut så mycket som jag själv upplevde att det borde komma ut vid varje värk. När jag hade krystat i en och en halv timme var jag så slut att jag bad om att få prata med förlossningsläkaren för jag kände att något var fel. Jag hade läst att för en förstföderska ska utdrivningen i snitt ta en timme. Tyvärr tror jag att jag fick den sämsta barnmorskan och sämsta undersköterskan på hela Karolinska. Bemötandet var inte trevligt. Under hela krystandet fick jag höra kommentarer som ”det gör ont att föda barn”, ”du har inte krystat i en hel timme – du har haft pauser”, vi kan inte säga hur mycket av huvudet som syns för det är omöjligt att svara på”. Helt idiotförklarad kände jag mig när jag inte fick svar på mina frågor. 

Efter en och en halv timme bad jag att få träffa förlossningsläkaren, vilket jag fick. Jag sade till läkaren att jag hade krystat i en och en halv timme och var slut. Jag sade att barnet kommer aldrig ut och jag önskade få ett snedklipp. Det var tydligen inte aktuellt. Jag sade att jag struntade i om jag fick bristningar bara barnet kom ut. Läkaren övervägde sugklocka, men ville att jag skulle jag köra fem kraftiga krystningar till. Det blev några fler än det typ åtta. Att krysta ut ett barn känns som att krysta ut en fotboll samtidigt som det svider som bara den i blygdläpparna. Det kändes precis som jag hade tänkt mig att det skulle kännas, men precis som latensfasen tog utdrivningen för lång tid än vad jag hade trott. När hälften av barnets huvud syntes såg de att barnets hand låg på huvudet vilket gjorde att barnmorskan fick dra ut huvudet så fort som det hade kommit ut 50 procent. (Handen och armen på huvudet gjorde att jag fick fem stycken grad två bristningar, vilket upptäcktes efter att barnet kommit ut.)

Sedan var det bara kroppen kvar vilket gick mycket lättare. När de lade upp barnet på mitt bröst hade jag räknat med att smärtan helt skulle försvinna för det hade jag också läst att den skulle göra, men det gjorde vansinnigt ont i klitoris. Det sved något fruktansvärt. Det visade sig vara navelsträngen som skavde mot klitoris. När den pulserat klart drog därför barnmorskan ut livmoderkakan när jag gjorde en sista krystning. Då visade det sig att navelsträngen var kort vilket förklarar varför barnet inte kom ut tillräckligt långt varje gång jag krystat. Jag kände att jag fick vatten på min kvarn eftersom jag sagt att det var något som inte stämde. Om vårdpersonalen hade lyssnat mer på mig hade det varit mycket bättre. Med tanke på att jag är ssk själv är jag inte helt ute och cyklar.

Det var i alla fall fantastiskt när smärtan från klitoris försvann och man kunde ägna sig helt åt barnet man hade fått. Vad som hände sedan var att jag fick lustgas och efter sex andetag var jag inne i ruset så läkaren kunde undersöka mitt underliv. Fem bristningar hittade hon som sagt så jag blev sydd på fem olika ställen i mellangården och blygdläpparna. Lustgasen tog bort smärtan. Därefter fick vi flytta över till ett BB-rum.

Dagen efter fick jag en kraftig avstötningsblödning på ca 800 ml. Sju personal var inne och tog hand om mig för att få blödningen att upphöra, ssk, uskor och läkaren. Det gick som tur var bra. Vi fick gå hem efter tre dagar. En annan grej jag drabbades av, vilket kan ha lett till blödningen, var trombocytopeni vilket innebär att blodplättarna sjunker. Efter ett antal blodprover konstaterades att det antagligen var en gravidutlöst trombocytopeni. Blodplättarna gick upp igen dagarna efter att jag hade fött. Jag ska nu följas upp på koagulationsmottagningen. 

Reflektioner i efterhand: Då vi i släkten har havandeskapsförgiftning var jag säker på att jag skulle få det. Det fick jag inte. Under första hälften av graviditeten tog jag magnesiumtabletter. Under andra hälften tog jag zinktabletter. Inte alltid varje dag, men 3-4 ggr i veckan. Om detta kan ha hjälp till att förebygga kan man spekulera i. Finns vag forskning som antyder att det kan ha en förebyggande effekt på havandeskapsförgiftning. Trots att förlossningen var svår kan jag tänka mig att göra det en gång till. För mig gjorde det inte ont att föda barn. Det sved lite i slidöppningen. Det var konditionsmässigt jobbigt då man måste krysta hela tiden. Det blir nog lättare nästa gång – förhoppningsvis. Jag avstod från alkohol i över ett år innan jag planerade att bli gravid för att jag ville ha de bästa förutsättningarna att bli gravid. Om detta kan ha bidragit till att blodet blev lite tjockare och att jag då lättare drog på mig en DVT är också något jag spekulerar över. 

Min graviditet - vecka för vecka.

Hej! Här kommer ett inlägg om hela min graviditet vecka för vecka. Andra kanske känner igen sig i den.

Min graviditet vecka för vecka

1.       Normal – kändes inget, viste ej om jag var gravid eller inte.

2.       Normal

3.       Normal

4.       Menset kom inte

5.       Menset sent

6.       Menset inte kommit. Gör ett gravtest som är positivt!

7.       Nu börjar tröttheten – fortsätter jobba heltid. Stupar i säng så fort jag kommer hem, kan inte använda BH då brösten gör jätteont.

8.       Trött – stupar i säng redan på eftermiddagen. Fortsätter under två månader. Andfådd lätt.

9.       Trött – Cravings på filmjölk och köttfärs. Kan dricka nästan en liter filmjölk per dag.

10.   Trött

11.   Trött – lite brun flytning 1-2 dagar under veckan. Har inte använt BH sedan v. 7. Brösten är stora och ömmar. Har på mig bomullslinne istället för BH.

12.   Trött – lite brun flytning 1-2 dagar

13.   Trött – lite brun flytning 1-2 dagar

14.   Tröttheten upphör äntligen! Men jag får ont i korsryggen och med en gång. Blir nu mer sugen på kaloririk mat. Har mått illa enbart vid två tillfällen än så länge. Varade i en minut på morgonen. Inte kräkts något alls.

15.   Ont i korsryggen och hö höft. Jag går som en ko.

16.   Fortsatt smärta från korsrygg och höger höft. Haltar när jag går.

17.   Besöker läkare på MVC för smärtan. Läkaren kan ej konstatera foglossning. Tror jag har en muskelinflammation i hö lår. Fortsätter halta när jag går.

18.   Fortsätter jobba. Smärtan från höften går längre ned över höger lår. En dag har jag ont i höger vad. Fortsätter halta.

19.   Smärtan går över i ryggen, men fortsätter i höger ben. Jag haltar när jag går rejält. Min läkare på min vårdcentral konstaterar att jag har foglossning samt har misstanke om att det finns en propp i vaden. Läkaren skickar en akutremiss för ultraljud. Får ingen tid på den röntgenmottagningen så åker till en närakut. Får träffa en läkare först efter fem timmar då jag inte ansågs vara prioriterad. Får en tid till ultraljud dagen efter. På ultraljudet konstateras en liten blodpropp i en ven i höger vad. Går tillbaka till närakuten för att få medicin. Blir insatt på Fragmin som ska tas under resterande del av graviditeten samt troligtvis några veckor efter den.

20.   Första veckan med Fragmin. Blir van att sticka mig själv. Får små blåmärken på magen bara. Såklart rädd att få en lungemboli, men nu är jag i alla fall under behandling. Använder stödstrumpor. Har fått samtal från specialistmödravården som nu ska följa mig parallellt med min MVC. Magen är ganska så stor nu att jag bara måste köpa mammakläder. Har inte kunnat knäppa byxorna sedan vecka 11. Jeans är för varmt och tajt att ha på sig. Köper hängselbyxor och ”slappebyxor”.

21.   Nu i veckan har jag känt de första sparkarna. De är inte hårda utan mycket lätta och kommer sporadiskt. Har börjat prata med barnet i magen och sjunga för honom. Tänker att man kan få lite kontakt md honom om det vibrerar. Magen är ganska så stor nu. Jag har gått upp 11 kilo redan.  Frågan är om man ska räkna med 11 kilo till? Från mitt ena bröst läcker det råmjölk en droppe, lite speciellt.

22.   Var på inskrivning på specialistmödravården. Proverna såg bra ut, men blodförtunnande dosen ökar till 20 000 E dalteparinnatrium per dag under behandlingen av proppen. Därefter ska dosen sänkas. Fick för mig att jag hade högt blodtryck, men det var superlågt när de tog det och ingen äggvita i urinen såg de heller. (Havandeskapsförgiftning kan komma senare ska man räkna med.) Känner mig okej den här veckan. Längtar efter att börja träna igen, men det måste jag vänta med tills proppen är borta.

23.   Känns bättre med vaden ingen smärta längre. Ända sedan vecka 6 har jag varit torr i munnen. På natten måste jag ha ett glas vatten på sängbordet. Jag kan vakna av att jag har riktigt ont i munnen. Jag är rädd att jag kommer få munsvamp eller karies så då tar jag alltid och sköljer munnen med vatten. Det gör jag 2-3 ggr per natt. Den här veckan har foglossningen kommit tillbaka lite i hö höft och i korsyggen igen. Magen blir större och det är svårare att böja sig ned efter saker.

24.   Min läkare sänker dosen på Fragmin med 6 500 E. Smärtan i hö ben börjar komma tillbaka, samtidigt börjar jag jobba heltid igen.

25.   Efter en vecka efter sänkt Fragmindos samt jobbat heltid en vecka har jag riktigt ont i hö ben igen samt även i det vänstra. Ringer specialistmödravården som vill att jag kommer in för akut ultraljud. Ultraljudet visar ingen propp och den gamla proppen har gått bort. Då vet jag att efter 5,5 vecka är proppen borta. Kanske den gick bort ännu tidigare. Enl. min läkare kan det vara venklaffarna som inte riktigt fungerar som de ska efter proppen i benet. Ska anpassa mina arbetsuppgifter på jobbet så jag inte behöver gå lika mkt och anstränga benet. I övrigt mår jag bra. Känner mig pigg och kry, men smärta från och till i båda underbenen.

26.   På måndag vaknar jag med en snuva. Eftersom det är Coronatider blir jag hemma från jobbet i en vecka. På tisdags tar jag Coronatest. På torsdagen tappar jag lukt och smaksinnet. På lördag får jag provsvar som visade negativt resultat. Jag går till jobbet på måndag då jag känner mig bättre och snuvan är borta. Fortfarande känner jag ingen lukt och smak. Lite rädd att jag ändå hade viruset och att det ev. kan ha spridit sig till fostret. Även om inget tyder på att viruset sprider sig till fostret är man ändå lite rädd. Man får bara hoppas på det bästa.

27.   Smärtan i benen fortsätter. Får i början av veckan ett samtal från en läkare på specialistmödravården i Solna som säger att mina blodprover, som jag för övrigt tog för tio dagar sedan, visade att jag står på för låg dos Heparin. Tydligen har jag en ökad risk igen för att få proppar så Fragmindosen höjs. Efter fyra dagar tycker jag inte det är bättre med bensmärtan. Ringer specialistmödravården och får tid bokad för blodprovtagning dagen efter. Dagen efter kommer jag till akuten för gravida på Karolinska i Solna. Det visar sig att ingen läkare har skrivit provtagningsremisser så får själv förmedla till barnmorskorna på specialistmödravården vilka prover som jag tror brukar tas. Får återkoppling senare under dagen av barnmorska som säger att proverna var bra. Jag undrar fortfarande varför jag har bensmärta. Får tala med läkare som inte kan ge svar utan säger att jag får komma in igen om det börjar göra ont igen. Läser på själv om bensmärta i samband med graviditet och hittar att smärtan kan bero viktuppgången, att benen får en ökad belastning än vad de är vana vid (väger 71 kg nu).

28.   Börjar göra stretchningsövningar av vaderna varje dag. Den klassiska, stå tryckt mot en vägg med ena benet böjt framför det andra medan man sträcker ut benet/vaden bakom sig i 30 sekunder. Smärtan släpper efter denna tänjning så förhoppningsvis har smärtan enbart att göra med ökad belastning av benen och inga trasiga venklaffar alt. muskelkramp. Fick utskrivet magnesium och börjar ta en tablett med 250 mg magnesium. Efter sju fyra dagar tycker jag redan att det har effekt, även om bensmärtan återkommer lite ibland vagt. Har fått utslag under samma vecka på huden, röda knottriga märken ovanför knäna på insidan av båda låren. Oklart om utslagen beror på att jag är torr om huden, gravid (hormonella förändringar) eller om det är biverkning av magnesium. Magen har nu blivit ganska så stor. Nu ser man ordentligt att jag är gravid.

29.   Utslagen består på låren. Har även fått dessa utslag på underarmarna bilateralt, små röda knottror. Har smörjt med min kroppsolja oliv, men då blir utslagen bara värre tycker jag. Lille bebisen sparkar enormt i min mage. Ibland lägger bebisen sig på tvären känns det som. En hel natt nästan sparkade han hela tiden så hårt att jag inte kunde sova. Jag fick gå upp och gå några gånger för då känner jag inte sparkarna lika hårt. Är detta normalt eller har bebisen någon skada? Det känns som om bebisen sträcker på sig och att den upplever att det är för trångt i magen. Hoppas att allt är som det ska. Fortsatt bensmärta och även foglossning. Har denna vecka gjort min första riktiga träning sedan december eller januari eller när jag nu var på gymmet sist, i form av benövningar och armövningar. Känner att jag först nu har orkat med det.

30.   Eksemen/utslagen består. Två till av mina födelsemärken har ändrat sig och blivit sträva. Får se om det går bort efter graviditeten. Bebisen sparkar på. Orkar dock inte jobba övertid längre. Kroppen säger ifrån då jag är tyngre och det smärtar mer i underbenen och i höftpartiet. Jobbigt att gå ur sängen. Så fort jag rör mig trycker bebisen på blåsan att för varje steg blir jag mer och mer kissnödig. Känns som ett vattenverk som omsätter vätska hela tiden. Jag tycker att jag ändå efter omständigheterna nu mår ganska så bra. Så här bra har jag inte mått under hela graviditeten. Kan bero på ljuset/våren också eller så är det hormonerna. Oklart. Tycker nu att jag äter normal mat igen. Inte sugen på varken för mycket kalorier eller för mycket av något annat, alltså inga cravings längre.

31.   Utslagen är kvar på huden. Då utslagen förekommer bilateralt på olika kroppsdelar, armar och insidan låren, tror jag det kan vara läkemedelsrelaterat. Avslutar Magnesiumtabletten på 250 mg. Enl. min barnmorska kan det finnas ämnen i läkemedlet som man reagerar på. Trodde först det var torreksem, men eksemen/utslagen försvinner ej med mjukgörande salva. Fortsatt smärta i vä vad. Mår för övrigt bra. Barnet sparkar på och magen växer.

32.   Hudutslagen börjar försvinna. Fortsatt smärta i vä vad. Gör stretchövningar som inte hjälper längre. Mår för övrigt bra. Barnet sparar på. Magen växer.

33.   Utslagen är helt borta. Är övertygad om att det berodde på Magnesiumtabletten. Skriver en rapport om läkemedelsbiverkning till Läkemedelsverket. Vadsmärtan består. Testar att massera vaden en kväll och dagen efter är smärtan helt borta. Har ej återkommit. Är lite öm runt mitt bäcken, men inte så ömt som det var i början av graviditeten. Känner mig tyngre. Barnet sparar på och magen växer. Svårt att mobilisera sig, speciellt i sängen och ur sängen.

34.   Mår för övrigt bra. Ingen vadsmärta. Inte så mycket foglossning. Lite ont i korsryggen om jag anstränger mig. Smörjer magen och brösten med mjukgörande hudsalva oparfymerad. Har än spå länge inte några sprickningar på magen. Barnet sparar på. Ganska så stora flytningar fortfarande. Vet ej om det ibland är fostervatten som läcker ut. Har hört att det kan göra det. Fast det var betydligt mer i mitten av graviditeten, så det har avtagit. Varit på MVC-kontroller och ultraljud på specialist-MVC och allt såg bra ut. Går betydligt långsammare nu för att jag är så tung. Gått upp 16 kg. Min mamma gick upp 20 kg när hon väntade mig så jag kommer säkert göra detsamma.

35.   Vadsmärtan gick över med hjälp av massage. Foglossningen har inte varit påträngande alls den här veckan. Förutom att jag är överviktig och otymplig (klumpig) mår jag bra. Måste kissa hela tiden, typ tre gånger på natten, ibland fyra. Många gånger på dagen också, men det funkar. Är ganska pigg om dagarna, men sover bra på kvällarna som jag brukar göra. Mår faktiskt ganska så bra just nu. Har orkar jobba i trädgården, städa lägenheten etc.

36.   Första semesterveckan. Går bra. Svårare att röra sig bara när man ska till och från sängen. Dock har vadsmärtan gått bort och även foglossningen. Undrar om det beror på att jag har slutat jobba eller för att sommarvärmen hjälper mot smärtan och mjukar upp lederna. Har börjat lägga stödstrumporna då de klämmer och är så varma. Har för mestadels på dem. Vissa dagar är jag fysiskt tröttare än andra. Om jag anstränger mig mycket en dag är jag trött följande dag.

37.   Mår bra. Barnet sparkar på. Fick veta på MVC att barnets huvud har fixerat sig. Kanske därför det är svårare att röra sig. Hade storstädning igår av lägenheten och då fick jag tillbaka foglossningen/vad- och höftsmärtan. Kanske det är just vid belastning som det blir värre? Annars är det lite tråkigt just nu. Man kan inte ta emot familjen eller vänner då coronapandemin fortfarande finns i samhället. Nu är det bara att vänta ut det och försöka koppla av under tiden. Kanske jag ska börja gå långa morgonpromenader?

38.   Sommarvärmen har kommit nu och jag har svårt att vara ute mitt på dagen. Var ute och gick en kort runda igår i värmen och när jag kom hem lade jag mig att sova i tre timmar trots att jag druckit mycket vatten. Tog en kalldusch sedan och då kändes det bättre. Ska göra det regelbundet varje dag tror jag när det är så varmt. Min smärta i vänster vad kommer och går. Hade ont i natt och nu på dagen. Blir bättre med massage. Har nu blivit sugen på sura saker och citroner. Den cravingen kom relativt sent. Förutom att jag är otymplig, känner mig tung, inte kan jobba i trädgården och inte ser vart jag sätter fötterna, mår jag relativt bra. Bebisen sparkar på. Känner att om jag inte får tillgång till mat vissa tider blir jag darrig. Har inte känt av det tidigare under graviditeten. Det var så varmt i veckan att jag var tvungen att bada. Det känns konstigt att bada med en stor mage med ett barn i. Var i slutet av veckan ute och jobbade med sommarstället. Det var konstigt nog inga problem. Hjälpte till att riva en inbyggd garderob och måla ett rum.

39.   Min avföring har blivit orangegul och oljig. Läste att kroppen tömmer sig inför en kommande förlossning. I övrigt är jag ganska så pigg. Riktigt varma dagar när det är 25 grader och uppåt är det jobbigare och då går jag inte ut. Svala dagar har jag inga problem med att jobba i trädgården. Inte sötsugen. Fortsatt törstig som jag varit under hela graviditeten. Var på kontroll under veckan, elva dagar innan förväntad nedkomst. Läkaren kände att livmoderhalstappen var fortsatt hård vilket betyder att jag inte kommer att föda på ca en vecka iaf. Barnmorskan kunde känna att huvudet var ordentligt nedpressat i bäckenet, så långt ned det kan komma. Bokade in extrabesök på specialistmödravården för induktion om det skulle bli aktuellt när jag har gått över en vecka samt på min vanliga MVC.

40.   Ja, då ska jag föda om två dagar enl. planering. Igår när jag gick på toaletten fick jag som en smärta i nedre delen av underlivet som fick mig att skrika till lite. Tänker att det måste ha varit en förvärk. Den var över på en sekund. Har inte känt något mer efter det, men jag hoppas det betyder att det är något på gång. Jag orkar inte vara gravid längre nu. Har återigen blivit lite sugen på sura saker, citronsoda, citronlemonad och surt godis. Synd att man inte kan handla lösgodis nu under corona när man verkligen i livet frågar efter sura godisbitar. Lösgodiset blir för gammalt för att äta och handlarna byter inte ut det. Vad mer kan jag säga? Känner mig ganska pigg. Har svårt att slappna av på kvällarna när jag ska sova. Är otålig och vill bara föda nu, nu, nu! Har blivit smalare i ansiktet, tycker jag själv. Har hört att man ska bli lite mer rund i ansiktet inför förlossningen. Behöver fortfarande gå upp tre gånger per natt på toaletten, men jag är inte lika törstig längre. Blir inte lika muntorr nattetid. Svårt att gå i trappor då magen tar emot. Barnet rör sig som vanligt.  Urinen har börjat lukta mer starkt nu tycker jag under tre veckor.

Vecka 40 + 4: Inbokad igångsättning om två dagar. Har idag tappat känseln på höger fotrygg och framsidan av ankeln på samma ben. Ringde Kry och fick tala med en neurolog som trodde det berodde på att barnet trycker på nerverna i spinalkanalen. Kan ta ett tag innan känseln kommer tillbaka efter förlossningen. 

Räddaren i nöden av J. D. Salinger

Nu i Coronatider besöker man inte gärna bokhandeln. För en månad sedan såg jag en film om författarens liv, Rebel in the Rye med Nicholas Hoult i huvudrollen. Filmen var jättebra. Jag hade ingen aning om att Salinger blev så knäpp. Den fick mig att plocka ned Räddaren i nöden/The Catcher in the Rye från bokhyllan igen och läsa om den. En av få böcker som jag faktiskt valt att läsa om. Jag läste den när jag var 16 år senast. Då kan jag säga att jag inte förstod den, men att jag identifierade mig med Holden Caulfield även om jag inte riktigt kunde förstå varför. Nu i vuxen ålder förstår jag romanen bättre och även huvudpersonen.

Holden Caulfield är en tonårsgrabb som precis när romanen börjar sitter inne på psyket. Han återberättar för läsaren vad som hänt tidigare under året; att han blev relegerad från privatskolan Pencey Preparatory School som ligger i Pennsylvania, USA. Anledningen till att han blev relegerad var att han inte gjorde sina läxor, kom försent och allmänt struntade i skolan. Det är fjärde skolan han blev relegerad ifrån på kort tid. Läsaren får följa Holdens tankar kring olika personer som han möter; lärare, syskon, rumskompisar, flickkompisar etc. Det framgår snart att det inte  är många personer som Holden tycker om. Holden ville inte berätta för sina föräldrar att han hade blivit relegerad och funderade på att stanna kvar på skolan under julen fram tills föräldrarna fått hem brevet som säger att han fått foten. I sista minuten beslutade han sig för att i smyg lämna skolan och uppehålla sig någonstans i New York till onsdag då han sagt till sina föräldrar att han skulle komma hem.

Holdens familj är rika och bor i en stor lägenhet i New York City. Under några dagar får läaren följa Holden glida runt i staden, bo på sjaskiga hotell, gå på lika sjaskiga barer, han bokar möten med gamla vänner i stan, raggar upp en prostituerad som han beslutar sig för att inte förlora oskulden till etc. Under hela tiden får man följa Holdens tankeverksamhet. Det är otroligt bra miljö- och personbeskrivningar att det som läsare känns som man är på plats.

Boken handlar således om en person som inte är psykiskt frisk; Holden gråter öppet vid flera tillfällen i boken, kommenterar själv sitt psykiska välmående och påstår själv att han är deprimerad och vid något tillfälle tänker han att han vill mörda någon. Holden kritiserar i princip allt han ser, alla han möter och alla han känner. Holden tycker inte om någon människa i stort sett, förutom sin syster Phoebe, sin avlidne bror Allie, en nunna han mötte inne på ett café i New York och en avliden gammal skolkompis, från en tidigare privatskola, som blev utkastad från ett fönster av några andra grabbar på skolan och dog.

Jag undrar om de flesta människor stör sig lika mycket på människor såsom Holden gör eller är det bara vissa personer som gör det? Det finns två sätt att se på det. Antingen att Holden inte kan acceptera att människor är olika eller att de personer som han har växt upp med verkligen är skithögar och att han själv har börjat förstå det nu. I många fall kan jag tycka att Holden har rätt om dessa personer som han träffar. En gammal lärare som han får sova över hos en kväll i New York börjar tafsa på Holden när han ligger och sover. Det är ju sjukt liksom. Om Salinger hade denna bekantskapskrets eller denna uppfattning om människor kan jag förstå varför han valde att bosätta sig i en stuga långt inne i skogen. 

Andra saker av vikt i romanen. Namnet Caulfield är intressant. Caul betyder bland annat f
osterhinna på engelska. Holden lever lite i sin egen lilla bubbla, med sin egen uppfattning om saker och
ting och tankar kring rätt och fel. Holden ogillar film, han är snaggad, han går runt i en kepsmössa med öronlappar som är röd som han köpte i New York City när han åkte med fäktarlaget på skolan för att tävla. Dock tappade han bort allt materiel på tunnelbanan, vilket talar för att han inte riktigt tar ansvar eller känner någon mening i tillvaron. Kepsen omtalar han vara en mördarmössa; att han springer omkring och mördar folk i den. Holden tycker inte om personer som upprepar sig. Det är något som han själv är bra på i boken. (Oklart om detta var meningen eller om Salinger glömde bort sig.) Holden uppger att han är dum i huvudet och den största lögnare som någonsin funnits samt den största sexgalning som funnits (och då är Holden fortfarande oskuld). När Holden är 13 år går hans bror Allie bort i leukemi. Vid ett tillfälle då efter hans död krossar Holden alla källarrutor till garaget med sin näve i frustration. Då blir han inlagd på psyket för första gången. Vid ett tillfälle när han är i New York uppger han för läsaren att han vill ta livet av sig. När hans syster Phoebe frågar honom vad ha verkligen vill göra i sitt liv säger han att han vill vara en catcher in the rye som fångar upp barn som i rågen är på väg ut på ett stup. Han vill rädda dem. Det är den enda han känner mening inför att göra. If a body catch a body coming through the rye är en melodi från Skottland som Holden hör sjungas i boken.

Boken efterlämnar en speciell känsla och även fast jag har läst mycket efter denna roman, har jag aldrig stött på något som är ens i närheten av The Catcher in the Rye. En bok som alla borde läsa!