torsdag 20 juli 2017

Stäppvargen av Hermann Hesse





































Den här romanen är känd. Den är indelad i olika sorters sekvenser eller delar.



Den första delen består lite speciellt av "Utgivarens förord". Detta är helt i fiktion och inte ett riktigt förord. I förordet är det en man som berättar om huvudpersonens (Stäppvargens) kvarlämnade anteckningar som har blivit till ett manuskript. I denna del betraktas Stäppvargen utifrån ett objektivt perspektiv av personerna utifrån. Det som slog mig när jag läste denna del var att man som läsare inte kan förlita sig på denna tolkning av Stäppvargen eftersom det är en äldre persons minne som återges samt hans egna fantasier om Stäppvargen. Jag tycker till och med att man kan tolka att det förekommer en form av besatthet till Stäppvargen, nästan kärlek. Berättarjaget är kanske inte medveten om sin kärlek, men sättet att förhålla sig till Stäppvargen skulle jag säga beror på passion, då i att han spionerar på Stäppvargen och irriterar sig på saker han gör (som egentligen inte alls är irriterande). Det han finner ut om Stäppvargen i efterhand var att han var en "självmördare".



Den andra delen heter: "Endast för förryckta" och i den är det Stäppvargen själv som för ordet direkt till läsaren eller till sig själv. Texten har en slags resonerande klang. Det läsaren finner ut är att Stäppvargen är en person som är likgiltig inför livet och inte njuter av livet. Han har kommit på att om det blir för jobbigt kan han ta sitt eget liv, att det blir som en slaggs räddning. Samtidigt är ju döden definitiv utan återvändo och det vet han. Men att se döden som en räddning om det skulle vara för jobbigt känns skönt för Stäppvargen.



Därefter kommer tredje delen: "Traktat om Stäppvargen". Det är en sorts pamflett med en skrift som beskriver hans egen personlighet på pricken, tycker han själv.



Därefter kommer fjärde delen som inte har något namn utan mer består av Stäppvargens egna reflektioner och tankeverksamhet. Den här delen tycker jag minst om då det mer är en sorts idealisering där han menar att han står över andra och att han jämför sig med kända, döda personer såsom exempelvis Goethe.



Jag kan inte säga att jag tyckte särskilt mycket om att läsa den. Även om det är ett intressant budskap och att det finns en djupare innebörd, tycker jag att språket i sig är så platt och tråkig berättarprosa att jag fann det svårt att läsa färdigt den. Jag kan till och med tycka att den var pretentiöst skriven och som jag ofta skriver i mina bokrecensioner. Kvinnor skriver inte på detta sättet.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar