Nuckan av Malin Lindroth

Det är med en viss oklarhet som jag läser de sista sidorna ur Nuckan. Jag har inte riktigt förstått den. I efterhand känns den mer som en nattsvart komedi över livet som celibat. Nuckan är en essä/självbiografi över författarens liv som ofrivilligt celibat. Det är bara det att Lindroth inte har valt livet som celibat. Hon har blivit en ofrivillig nucka eftersom hon inte har fått något förhållanden att hålla. De 15 förälskelser som hon har haft har ej resulterat i en långvarig parrelation. Hon har blivit bortvald av de männen som hon har dejtat eller haft förhållande med, enligt henne själv.

Samtidigt skriver Lindroth att hon hade ett förhållande i fyra år i början av 20-årsåldern, men att hon gjorde slut med denne man för att hitta någon annan. Dock hittade hon ingen utan blev singel. Då det är en självbiografi går det inte att säga att den är objektiv. Alla människor har tillkortakommanden och Lindroth beskriver inte alls sin personlighet.

Attraktionspsykologi är ett stort intresse hos mig och en av anledningarna att jag håller på med dejtingrådgivning. Femton förälskelser är inget ovanligt under ett liv. Samtidigt kanske det säger mer något om Lindroth själv. Kanske har hon dejtat fel män? Eller så var det man nr 16 som det hade funkat med. Samtidigt, om man bara dejtar kulturmän kan jag garantera att man blir besviken. Det är de största egon av de alla. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det bästa hade varit att variera sig och testa män inom andra yrkesgrupper. Jag är en problemlösare och jag tror att om bara Lindroth inriktade sig på en trevlig ingenjör eller ekonom skulle hon hitta en partner. Nucka är ju att jämföras med incel-personer, människor som anser att det är samhällets normer som gjort att de inte kan hitta en partner, istället för att titta på vad de själva borde göra för att göra sig mer attraktiva.

Samtidigt vill jag inte säga att det är något fel att leva själv. Jag tror att särboförhållanden kommer att bli vanligare då kvinnor blir mer självständiga. Samtidigt lever vi längre och träffar fler personer under våra liv vilket gör att man kanske vill ha sex med andra än barnens pappa. Jag är även av den uppfattningen att man väljer själv hur ens liv ska bli. Visst har en del människor bättre förutsättningar att lyckas, men att enbart tro på ödet eller skuldbelägga andra människor för hur ens situation ser ut är oansvarigt. Det är det jag lite tycker att Lindroth gör. Lindroth skriver att hon inte fick ett fördelaktigt utseende, att hon inte har kvinnliga egenskaper, att ingen man vill bilda familj med henne osv. Samtidigt framhåller Lindroth att hon har gått med på lite för mycket. Hon har låtit sig bli kompisen som det går bra att ha sex med.

I de intervjuer jag har sett med Lindroth verkar hon mycket vettig och utseendet är det inget fel på. Dock vet jag av egen erfarenhet att vill du ha tag på en för dig attraktiv man, måste du matcha honom. Man måste ligga på samma attraktionsnivå och det gäller inte enbart det utseendemässiga. Jag själv var enormt överviktig i gymnasiet och hade ingen pojkvän. Sista terminen då jag hade fyllt 18 och själv kunde bestämma vad jag ville äta, utan att mamma skulle hota med psykologen om jag inte åt hennes mat, gick jag ned 10 kilo. Detta skulle jag säga ledde till att jag blev mer attraktiv och hade efter det inga problem med att få män. Utseendet är viktigt, men det handlar mycket om vem man vill attrahera. Kanske vi alla får nöja oss med det man får tag på.