Den sista grisen av Horace Engdahl

Engdahl vill ge andra råd och berätta hur allting ligger till. Det är som om han har suttit och tänkt ut en massa och verkligen kommit underfund med verkligheten - alla måste få veta hur bra han här. I Den sista grisen som enligt Engdahl själv består av "fragment" eller snarare små korta textstycken som bolmats ut av en akademisk, manschauvinistisk åsiktsmaskin. Engdahl är en person som bara pratar och pratar. Han håller en analog med personer han träffar. Han finner det oviktigt vad andra har att komma med. Det enda som intresserar honom är att höra sin egen röst och tala om för andra hur det ligger till. Det är som om han inte får ut något av andra människor. Ack, var finns din like?

Det finns både bra och dåliga "fragment" i sista grisen. En del av dem är bara blaha-blaha-texter. Ta till exempel sida 15 om att begå dumhet. Det är enbart taget ur luften. Eller sida 25 ett konstaterande av vad ensamhet är. Däremot tycker jag mycket om sida 34 om humorn - mycket klockrent. Varför du måste ge dig in på modernismen och tycka till om den på sida 38 förstår jag inte alls. Sida 71 beskriver bra dagens frosseri och visar Engdahls egna svaghet för föda. Sida 86 - ack så fel du har!

Sista delen i boken är något mer självbiografisk, ganska utelämnande om jag får säga min mening. Engdahls tankar om sex är intressanta. Om jag tolkar Engdahl rätt så har själva sexet (akten) inget egenvärde, utan utgör ett onödigt förtydligande av kärleken. Det är en intressant tanke som jag aldrig hört komma från en man. (Eller är Engdahl en dålig älskare?)

Vad man kan säga om boken i stort var att den var ganska upprörande, så antagligen var den kanske bra.