Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

Vad tjänar det till att vara brutalt ärlig om äktenskapet? Det som Gulliksen skriver om i romanen skulle jag säga att de flesta som har varit i en längre relation känner igen sig i. Det betyder dock inte att man ska tala öppet om det. Med vissa saker ska man bara vara tyst.

Är det förbjudet att titta på någon annan eller fantisera om någon annan än den man är tillsammans med? De flesta har väl varit otrogen i tanken någon gång. Det finns ingenting unikt med Berättelse om ett äktenskap, tycker jag. Den är bara patetisk. Romanen tar upp en man och kvinna som lever tillsammans. Kvinnan är ute och träffar andra män och hennes make fantiserar om att hon är otrogen.

När jag läser de otroligt löjliga beskrivningarna om sexet, alla upprepningar som författaren ägnar sig åt genom att först tänka ut vad berättarjaget ska säga innan hen säger det i dialogform, upprepningarna av samma ord mening efter mening; det är löjligt. En del manliga författare har ingen gåva att beskriva sex på ett subtilt sätt, utan det blir ofta sexistiskt pekoral av allt samman som i denna roman. Detta också kanske på grund av att man får höra historien från mannens perspektiv. Sidorna i början exempelvis sida 14-15 var rent ut sagt bedrövliga att läsa.

Jag utgår från att Gulliksen har varit med om detta själv för det är för påtagligt beskrivet. Tyvärr är det en del av livet att bli lämnad Gulliksen - bit ihop och gå vidare.