Min förlossning.

Under delger jag min förlossningsupplevelse. Tänker att andra kvinnor kan känna igen sig.

Jag hade bett om att få bli igångsatt om inte barnet kom utsatt datum. Jag blev därför inbokad på igångsättning vecka 40 + 6. Anledningen till att jag ville bli igångsatt var att jag dels inte ville gå för lång tid över tiden då det finns risk att överburet barn dör i magen. Dels för att jag har gått på Fragmin under hela graviditeten så då är det bra att redan innan kunna planera för utsättning och ta aktuella blodprover för att kolla koagulationen. Igångsättning innebär att man startar förlossningen på medicinsk väg. Man tar med sig förlossningsväskan och partnern och läggs in på förlossningen och väntar där tills barnet är fött. En igångsättning kan göra att förlossningen kan ta 1-3 dygn. I snitt tar en normal förlossning ca 16 timmar så en igångsättning tar, har jag fått för mig, dubbelt så lång tid, runt 35 timmar. Min tog 36 timmar och 52 minuter. 

Jag fick ta ett piller som hette Angusta 25 mikrogram varannan timme för att livmodertappen skulle öppna sig för min tapp hade inte öppnat sig av sig själv. Jag skulle ta åtta tabletter av detta preparat varannan timme. Jag började ta tabletterna kl. 11:00. Först 19:30 på kvällen samma dygn började jag känna av vaga värkar, först var sjunde minut och sedan var femte. Värkarna blev värre under natten och på morgonen var de helt outhärdliga. Jag bad min partner försöka trycka på de ömma punkterna i ryggen och på låren där det gjorde ont, men det hjälpte inte. Till slut bröt jag ihop och bara storgrät. En narkosläkare hade dagen innan talat med mig och min partner om epiduralbedövning. Jag hade bestämt hävdat att jag inte skulle ha det med ursäkt att ”kvinnor har ju fött barn i alla tider” och ”hur ont kan det göra?”. På morgonen bad jag om epidural och jag tog tillbaka allt jag hade sagt om smärtan till läkaren. Var gör det ont under latensfasen? Jag hade ont i nedre delen av svanken som kändes som ryggskott. Smärtan gick ned över bäckenet och framsidan av låren och då kändes det som ischiassmärta. Samtidigt kändes det som om man hade menssmärta.

Jag läste att när man blir igångsatt med Angusta kan värkarna bli mer intensiva än de är i vanliga fall. Dessutom har man värkarna en längre tid vilket jag också tror påverkar. Om jag hade vetat att latensfasen enbart skulle hålla på i några timmar tror jag att jag eventuellt hade klarat mig utan epiduralen, men nu kom min förlossning att ta 16 + 17 timmar och det är för lång tid att ha smärta. Därför ger jag rådet att om du ska bli igångsatt – ta epiduralbedövning! Det gjorde inte ont att sätta in den, värkarna avtar i styrka mycket snabbt och det känns bara som vag diskbråck/ryggskott. Man blir lite svag i benen, men det går över efter 30 minuter. Därefter kunde jag fungera ett tag till; vila, äta och lyssna på musik. 

Jag behövde hela dosen av åtta Angusta-tabletter för att jag skulle öppna mig. De hade effekt och efter alla doser var jag öppen 10 cm. Dock gick inte vattnet av sig själv så en barnmorska tog hål på hinnorna och vattnet rann ut. Därefter väntade vi bara på att barnet skulle tränga längre ned i kanalen för att jag skulle kunna sätta igång med krystningsarbetet.

När krystandet väl satte igång ville barnmorskan att jag skulle testa olika ställningar och byta var 20:e minut. Detta skulle tydligen vara effektivt för att snabbare få ut barnet. Jag gillade inte riktigt det. Jag hade velat välja förlossningsställning själv. Vissa ställningar gjorde så ont att ligga i att jag fick ändra med en gång. Mina förlossningsvärkar var vaga. Vet ej om det hade att göra med att epiduralen dröjde kvar för jag fick den inte påfylld när väl krystandet skulle dra igång för jag ville inte ta bort krystvärkarna. 

Det var en jobbig förlossning då hela utdrivningsfasen tog över två timmar. Jag kände verkligen att jag krystade allt vad jag orkade, men jag kände att barnet inte kom ut så mycket som jag själv upplevde att det borde komma ut vid varje värk. När jag hade krystat i en och en halv timme var jag så slut att jag bad om att få prata med förlossningsläkaren för jag kände att något var fel. Jag hade läst att för en förstföderska ska utdrivningen i snitt ta en timme. Tyvärr tror jag att jag fick den sämsta barnmorskan och sämsta undersköterskan på hela Karolinska. Bemötandet var inte trevligt. Under hela krystandet fick jag höra kommentarer som ”det gör ont att föda barn”, ”du har inte krystat i en hel timme – du har haft pauser”, vi kan inte säga hur mycket av huvudet som syns för det är omöjligt att svara på”. Helt idiotförklarad kände jag mig när jag inte fick svar på mina frågor. 

Efter en och en halv timme bad jag att få träffa förlossningsläkaren, vilket jag fick. Jag sade till läkaren att jag hade krystat i en och en halv timme och var slut. Jag sade att barnet kommer aldrig ut och jag önskade få ett snedklipp. Det var tydligen inte aktuellt. Jag sade att jag struntade i om jag fick bristningar bara barnet kom ut. Läkaren övervägde sugklocka, men ville att jag skulle jag köra fem kraftiga krystningar till. Det blev några fler än det typ åtta. Att krysta ut ett barn känns som att krysta ut en fotboll samtidigt som det svider som bara den i blygdläpparna. Det kändes precis som jag hade tänkt mig att det skulle kännas, men precis som latensfasen tog utdrivningen för lång tid än vad jag hade trott. När hälften av barnets huvud syntes såg de att barnets hand låg på huvudet vilket gjorde att barnmorskan fick dra ut huvudet så fort som det hade kommit ut 50 procent. (Handen och armen på huvudet gjorde att jag fick fem stycken grad två bristningar, vilket upptäcktes efter att barnet kommit ut.)

Sedan var det bara kroppen kvar vilket gick mycket lättare. När de lade upp barnet på mitt bröst hade jag räknat med att smärtan helt skulle försvinna för det hade jag också läst att den skulle göra, men det gjorde vansinnigt ont i klitoris. Det sved något fruktansvärt. Det visade sig vara navelsträngen som skavde mot klitoris. När den pulserat klart drog därför barnmorskan ut livmoderkakan när jag gjorde en sista krystning. Då visade det sig att navelsträngen var kort vilket förklarar varför barnet inte kom ut tillräckligt långt varje gång jag krystat. Jag kände att jag fick vatten på min kvarn eftersom jag sagt att det var något som inte stämde. Om vårdpersonalen hade lyssnat mer på mig hade det varit mycket bättre. Med tanke på att jag är ssk själv är jag inte helt ute och cyklar.

Det var i alla fall fantastiskt när smärtan från klitoris försvann och man kunde ägna sig helt åt barnet man hade fått. Vad som hände sedan var att jag fick lustgas och efter sex andetag var jag inne i ruset så läkaren kunde undersöka mitt underliv. Fem bristningar hittade hon som sagt så jag blev sydd på fem olika ställen i mellangården och blygdläpparna. Lustgasen tog bort smärtan. Därefter fick vi flytta över till ett BB-rum.

Dagen efter fick jag en kraftig avstötningsblödning på ca 800 ml. Sju personal var inne och tog hand om mig för att få blödningen att upphöra, ssk, uskor och läkaren. Det gick som tur var bra. Vi fick gå hem efter tre dagar. En annan grej jag drabbades av, vilket kan ha lett till blödningen, var trombocytopeni vilket innebär att blodplättarna sjunker. Efter ett antal blodprover konstaterades att det antagligen var en gravidutlöst trombocytopeni. Blodplättarna gick upp igen dagarna efter att jag hade fött. Jag ska nu följas upp på koagulationsmottagningen. 

Reflektioner i efterhand: Då vi i släkten har havandeskapsförgiftning var jag säker på att jag skulle få det. Det fick jag inte. Under första hälften av graviditeten tog jag magnesiumtabletter. Under andra hälften tog jag zinktabletter. Inte alltid varje dag, men 3-4 ggr i veckan. Om detta kan ha hjälp till att förebygga kan man spekulera i. Finns vag forskning som antyder att det kan ha en förebyggande effekt på havandeskapsförgiftning. Trots att förlossningen var svår kan jag tänka mig att göra det en gång till. För mig gjorde det inte ont att föda barn. Det sved lite i slidöppningen. Det var konditionsmässigt jobbigt då man måste krysta hela tiden. Det blir nog lättare nästa gång – förhoppningsvis. Jag avstod från alkohol i över ett år innan jag planerade att bli gravid för att jag ville ha de bästa förutsättningarna att bli gravid. Om detta kan ha bidragit till att blodet blev lite tjockare och att jag då lättare drog på mig en DVT är också något jag spekulerar över.