Anledningen till att jag ville läsa den här romanen var för att jag ville läsa en annorlunda deckare, där man får se det från mördarens perspektiv. Jag såg filmen med Matt Damon och Jude Law från 1999. Det var den första filmen som jag såg på DVD. Pappa hade köpt en DVD-spelare och till den kom en film och det var The Talanted Mr. Ripley. Efter att jag hade sett filmen kom jag inte riktigt underfund med den. Jag förstod den inte. Det var vissa scener som för mig kändes vara svåra att förstå i förhållande till resten av scenerna. Det kan berott på dålig klippning, men jag vet inte. 
Därför beslutade jag mig för att komma till skott och läsa den första boken i Patricia Highsmiths triologi om Mr Ripley. Boken upplevde jag inte vara särskilt bra skriven. Språket var löjligt enkelt. Det hade till exempel inte gått att skriva den här sortens bok i dag på grund av den teknik som vi har i dag. Mycket i boken skummade jag igenom, inte för att jag viste vad som skulle ske utan för att språket var så otroligt överflödigt. Inte övertydligt, men överflödigt och tråkigt. Jag bryr mig inte om vilka sorters kläder som Ripley väljer att ta på sig och vilka kläder som Dickie har på sig. 
Boken och filmen skiljer sig mycket åt och boken är bättre på ett sätt. Bokens Dickie Greenleaf är förvisso en playboy, men han är inte ett otroget svin som han är i filmen. I boken spelar Dickie inte saxofon, utan han målar tavlor. Dickie och Marge är inte ett par, utan enbart nära vänner. Ripley är bättre i boken på att hålla sig i skymundan när han intagit Dickies identitet. I slutet av boken lyckades Ripley lura sig till Dickies förmögenhet och i och med det slutar boken. Jag är riktigt sugen på att läsa den andra boken, bara för att se hur mycket den skiljer sig åt från filmen. Ripley är en mördare och bedragare, men som läsare sympatiserar jag med honom. Hans uppskattning för Europa och konsten är mer påtaglig än Dickies syn som är mer likgiltig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar