Mellanspel av Virginia Woolf

Woolfs sista roman som vad jag har läst gavs ut postumt samma år som hon tog livet av sig år 1941. Romanen är tunn och går fort att läsa. Jag trodde att döma av de första sidorna att jag skulle tycka om boken mer, men tyvärr tycker jag att Woolf fastnar i petitesserna.

Handlingen utspelar sig på ett engelskt gods där en välbärgad familj bor sedan några år. Dock är de för nyrika för att räknas som överklass i området. Under (vad jag förstår) en dag sker olika möten och olika sorters relationer presenteras. Romanen inleds mycket fyndigt med ett samtal mellan två personer, det förekommer en tredje person i rummet, men vederbörande kommer ej till tals. Frånvarande av de närvarande karaktärerna är Woolfs specialitet och bidrar till karaktärernas mysticism. Woolf använder sig av mycket humor och liknelser som är klockrena som när hon exempelvis jämför mrs Haines med en gås och mrs Isabella Haines med en svan.

Man får som läsare lust till att göra en närläsning av romanen, men på grund av alla ovidkommande detaljer som förekommer tröttnar man till slut. Woolf var estet och hade smak för allt som var skönt. I ett flertal av romanerna befinner sig personerna i en sagovärld. I Mellanspel är det den mystiska dalsänkan som utgör trädgården till huset. Detta förstärks av att familjen får främmande av en skådespelare som intar skådepelarrolen i trädgården samt några esteter som bjuder in sig helt plötsligt.

Att överklassen kunde fly undan kriget genom att bosätta sig i sina hus på landet skildras i denna bok. Familjens son som arbetar i London är den enda som är medveten om kriget och vad det innebär i London och vad det är som sker i Europa. Woolf omnämner även judarnas situation.