Augusti, oktober av Andrés Barba

I denna mycket korta roman, den första som jag läser av Barba, tilldrar sig handlingen på en badort någonstans i Spanien. En familj, mamma, pappa och två barn, broder och syster samt en faster semestrar vid havet en sommar. Fastern är sjuk och familjen får under sommaren sköta henne mer och mer då fastern börjar bli mer och mer sjuk och förvirrad.

Tomas som brodern och huvudpersonen heter, försöker hitta sin tillvaro som tonåring och snart vuxen man under den här sommaren. Han har inte haft ihop det med en flicka ännu och känner sig därmed osäker på sig själv. Detta förstärks då han inte får vara med i gruppen med ungdomarna från de mer besuttna familjerna som också tillbringar sin semester på badorten (vad jag förstår så är det så i. a. f.). Han får däremot vara med i ett annat gäng som består av fyra killar, badortens värstingar, vad jag förstår. Han tycker egentligen inte om dem, men han bli någon när han är tillsammans med dem.

Vid ett tillfälle, i slutet av romanen våldtar de fyra värstingarna en tjej. Tomas är också med på det, men när det blir hans tur att våldta flickan låtsas han enbart han att för in sitt könsorgan i henne. Efter denna gruppvåldtäkt får Tomas dåligt samvete. Han återvänder till Madrid efter sommaren tillsammans med familjen och har samvetskval. Han återvänder till badorten och söker upp flickan som de våldförde sig på och flickan förlåter honom.

Språket är en form av prosapoesi emellanåt. Det är samtidigt lättillgängligt, vackert och blir en stark kontrast till det hemska som förekommer i romanens handling. På det hela taget tycker jag att berättelsen är bra och jag kan tänka mig att läsa mer av Barba.