Väggen av Marlen Haushofer

Har det någonsin i litteraturens världshistoria skrivits ett mer feministiskt verk? Nej, det tror jag inte. Detta är en helt unik roman, speciellt med tanke på att den skrevs under 1950-talet och publicerades år 1963. Detta är en av de absolut bästa böcker jag någonsin har läst och jag anser att den borde vara obligatorisk läsning i skolan. Romanen är skriven på sitt helt egna sätt och författaren har valt ett ämne som förvisso finns i andra romaner, men hon har en mycket mer visionär begynnelsepunkt.

Berättelsen i kort tar sin tillflykt i Österrikiska Alperna. En kvinna, huvudpersonen som är namnlös genom hela berättelsen, följer med sin väninna Luise och hennes make Hugo till deras jaktstuga upp i bergen. Vid ett tillfälle åker makarna in till byn och de kommer inte tillbaka. Vår huvudperson undrar vart de har tagit vägen. Hon går ut för att leta efter dem, men hon kommer inte längre än till en tre meter hög vägg inne i skogen. Det är oklart vad väggen består av, men den är transparant och när hon går utmed väggen ser hon en förstelnad värld på andra sidan. Bland annat kommer hon till en bondgård som hon ser på andra sidan väggen. Där ser hon förstelnade människor som stannat upp i  sina poser. Det är oklart om hon hallucinerar för hon tänker vid ett tillfälle "Jag hade hellre accepterat en mindre vanföreställning än den här fruktansvärda och osynliga saken."

Vad som nu händer är att kvinnan försöker överleva i en värld som synes vara utplånad. Hon lever isolerad tillsammans med några djur omkring sig som är kvar. Hon försöker överleva genom att hänge sig åt jordbruk och jakt. Hon har en bondepraktika som hon läser i och lär sig att bruka marken och förädla sådant som går att äta. Hon har en ko som hon får mjölk från. Kvinnan accepterar ganska snabbt sin nya tillvaro och försöker överleva.

Boken är skriven i jagform och allting läsaren får veta går via kvinnans tankar och ögon. Läsaren får inte reda på mycket om kvinnans tidigare liv, men att hon har haft besvär med psyket förstår läsaren ganska snabbt. Kvinnan tänker tillbaka på sin make och sina två dörrar. Hon uppger att hon till en början var en bra mamma, men att hon i takt med att döttrarna blev äldre blev sämre. Hon är samtidigt rädd att barnen är döda då de befinner sig på andra sidan väggen.  

Kulmen i romanen kommer i slutet när kvinnan skjuter en människa som hon ser för första gången under flera år. Mannen dyker upp från ingenstans och hugger ihjäl kvinnans "Tjur" och hennes hund "Lo" med en yxa. Kvinna springer då in i huset och hämtar Hugos gevär och skjuter ihjäl mannen. Detta är en mycket viktig handling för det är så mycket läsaren kan utläsa av detta tillvägagångssätt. Varför skjuter hon den första människan som hon ser på mycket länge? Antagligen för att han hugger ihjäl hennes kära djur. Vi vet dock inte hur mannen hade haft det. Han kanske var utsvulten. Han är samtidigt den enda som kan få henne att reproducera sig, om det nu skulle vara så att de flesta människor är döda bakom väggen. Alltså väljer kvinnan att på sätt och vis utplåna mänskligheten genom att skjuta mannen. Samtidigt, varför hugger han ihjäl djuren? Det visar på grymhet och detta är något som kvinnan inte tillåter ska finnas på hennes mark. Hon har mer tilltro till sig själv och sina djur än en andra individ. Mannen är tung = tjock och har dyra kläder på sig. Hon tror att det kan vara en av Hugos jaktvänner.

Då det uppträder en människa i slutet av romanen kanske väggen enbart är något som finns inne i kvinnans huvud. En annan tolkning jag hade var att det är en omskrivning av radioaktivitet efter någon kärnvapenkatastrof. Kärnvapen var man otroligt rädd för under mitten av 1900-talet. Det skildras bland annat i filmen On the beach från år 1959. Den här boken kom ut 1963.

Avslutningsvis vill jag bara uppmana: Läs boken! (och ha alltid en penna till hands att stryka under det du finner intressant!) Perfekt bok till bokcirkeln!!!