Hoppa hage av Julio Cortázar

Det kanske mest överskattade dravel till bok jag någonsin har läst - och jag har dessutom lagt ut pengar på den! Jag ogillar den så mycket att jag inte ens vill sätta in den i min bokhylla! Jag tar den eventuellt till bok-bytar-hyllan på vårdcentralen.

Jag försöker hitta recensioner skrivna på svensk om boken och ser att det knappt inte finns någonting alls. Jag struntar i var författaren kommer ifrån utan vill veta vad läsaren tyckte om den. Det verkar som ingen har läst den. Det var min förra pojkvän som gillade Cortázar. Jag har tidigare läst Kronoper & Famer som var humoristisk. Jag visste att i Hoppa hage, läsaren får ett alternativ ordning att läsa boken på, såsom författaren uppmanade. Dock lämnar författaren tillåtelse att det även också går bra att läsa boken kronologiskt. Dock blir jag lite besviken för den var inte skriven så som jag hade föreställt mig. Innan jag går in på hur jag själv skulle ha skrivit romanen, vill jag nämna lite om handlingen.

Huvudberättelsen handlar om kvinnan Maga och mannen Horacio som har en kärleksrelation i Paris där de umgås med konstnärer och vänner. Det är ett evinnerligt ältande om kända konstnärer och även om Cortázar visar sig bildad inom dåtidens moderna samhälle, upplever jag att det bara är ett namndroppande. Jag hittar ingen djupare reflektion. Jag skulle säga att han skriver på ett typiskt manligt, pretentiöst. Ett annat exempel är glorifieringen av det råa samlaget, på sidan 49, som är både för långt och för rått för att ens skriva ned det här.

Efter att ett litet kärlekstycke eller social interaktion, tar kapitlet slut och författaren vill i stora drag, att läsaren ska gå till ett kapitel längre bak i boken och läsa det, innan läsaren fortsätter på det kronologiskt, korrekta kapitlet. Detta kapitel längre bak, innehåller ibland ett citat, kortare eller längre reflektion eller information. Jag finner det inte intressant och hur mycket jag än sätter mig in i handlingen, kan jag inte direkt göra en direkt koppling mellan huvudhandlingen och de små reflektionerna längre bak. I vilket fall är det ett pendlande fram och tillbaka och man får ont i fingrarna av allt bläddrande.

Språket är för mig inte intressant även om författaren byter stil genom romanen. Det är ändå samma ton bestående av någon form av poetisk erotik, ibland längre meningar och avsaknad av punkt vilket kan sägas vara ett modernistiskt drag, reflektioner över samtida eller klassiska författare eller över det globala samhället, avsaknaden av tydlig narrator, men också pendlande mellan narrator. Dialog förekommer också mycket.

Om jag då hade skrivit den här boken, hade jag nog hållit mig till historien om Maga och Horacio, men jag hade byggt upp hela boken på små kapitel episoder från deras liv. Jag hade tagit bort alla citat och konstiga reflektioner längst bak och enbart haft grundberättelsen. Visst kan författaren uppmana läsaren att läsa kapitlen i en viss ordning, kronologiskt, men det hade varit ännu roligare om det hade varit möjligt att läsa den så kallade antiromanen som en novell. Då hade författaren kunnat bibehålla den röda tråden som snirklat sig mellan kapitlen, men som boken gör nu blir den röda tråden avklippt gång på gång i pendlandet mellan kapitlen just för att reflektionerna inte alltid finns ett tydligt sammanhang mellan berättelsen och reflektionerna.

Först tänkte jag att jag skulle läsa boken såsom författaren avsåg och därefter vartannat kapitel i kronologisk ordning. Då skulle jag på samma gång läsa först kapitlet författaren ville och sedan min egen ordning (kronologiskt). Det visade sig bara det att författaren uppmanar läsaren att läsa den just så. Det blir att läsaren i stort sätt läser boken kronologiskt, men att efter vartannat kapitel avbrytas för att läsa en så kallad reflektion längre bak i boken för att sedan återgå till kronologin igen (ibland visst med viss förändring).

På sidan 412 känns boken på ett sätt ganska så samtida där reflektionen av plast och hur världen kommer att se ut längre fram beskrivs. I denna korta passage ser jag liknelser med författaren Douglas Couplands, en författare och konstnär som också intresserar sig för just plast och globaliseringens inverkan.

Slutligen, nu vet jag vad Hoppa hage går ut på och jag tror tyvärr inte att Cortázar blev min författare.