Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Naturen är en läsvärd roman uppbyggd av olika fragment av minnen som kommer i icke kronologisk ordning. Som så många andra recensenter påtalat levererar Ringskog Ferrada-Noli många intressanta citat genom hela romanen. Av romanens titel fick jag för mig att den skulle anknyta i högre utsträckning till den rena och orörda naturen, kanske likt åt Le Clézios sätt att inte försköna eller överdriva beskrivningen av naturen. Dock förekommer betydligt fler beskrivningar av staden än om naturen.

Språket är rappt och det är kul att läsa, till en början. Det känns liksom nytt och speglar lite den värld som vi lever i; hetsen att hinna med allting. Ämnena som behandlas får inte några långa beskrivningar i långa stycken, utan avhandlas med korta one-liners. Här är det återigen hetsen jag syftar på, att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. När jag kommer till sida 134 känner jag att det blir lite för mycket att ta in. Recensenter menar att det är författarjagets sorg efter den döde brodern som får författarjaget att handla som hon gör. Jag tycker det blir lite för mycket omnämnande av termer. Om jag ska vara riktigt hård skulle jag säga att boken är alltför personlig, innehar mycket fördomar och blir rabblande. Fast å andra sidan gillar jag att det är en kvinna som ändå äntligen skriver så här. Det är ett manligt sätt att skriva på och jag tycker det är bra att äntligen det intellektuella kvinnan tar plats.

Även om jag på det stora taget tycker om Naturen just för att den är så hetsig i sitt språk och är så lätt att läsa, tycker jag att den på sätt och vis är lite ojämn. Huvudpersonen Erika flackar omkring eller drar paralleller till oerhört många platser att det känns lite för pretentiöst; hon är på Österlen i Skåne, Bohuslän, Gotland, Stockholm, Malmö, Skottland, USA, Tyskland, Italien och Frankrike. Det blir lite av ett upprabblande som jag som läsare tröttnar på. Det är ingen tvekan om att författaren är en välutbildad person, men fördomarna finns också. Den välutbildade känner sig förmer än de mindre utbildade.  Påminner lite om David Foster Walleces texter; författarjaget som inte känner sig stimulerad på landsbygden. Fast å andra sidan, det är dags för den intellektuella kvinnan att ta plats.

Citat

"Bada, vara osminkad. Eller är det ett kvinnligt drag att vara så självutplånande, tvinga sig själv att neka sig saker? Dra ned på sminket." s. 10.

"Jag längtar efter att jobba. Inte något annat. Så fort jag gör något annat står jag öga mot öga mot ett elstängsel och har upprivna skenben. Jag är sugen på vin. Men min naziskönhetsdyrkan och A-människestajl denna helvetiska sommar tillåter mig bara att cykla." s. 11.

"Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm. Uttalandet om "stressen" i tunnelbanan eller vafan som helst. Fy fan. Jag somnar. Idioterna fattar inte att det är något vackert med skylten som stavar Q8 i neon på en bensinstation vid Gärdet." s. 85.