Feministfällan av Nina Åkestam

På omslaget står det att boken riktar sig till alla de som kallar sig för feminister och även till dem som inte kallar sig för feminister. Jag kan tyvärr inte säga att jag håller med. Jag är ledsen, men den här boken tillförde inte mycket ny kunskap till mig. Jag är en feministisk, akademisk kvinna som är sjuksköterska. Jag lärde mig en ny term vilket var bra och den var "välvillighetsprincipen". Termen påminner mycket om det som jag berörde i förra blogginlägget om social kompetens (- som jag måste bli bättre på).

Feministfällan kom ut i år 2018 och blev ganska så omtalad. Bokens omslag är helt vitt med stansad text, mycket fint gjord. Texten är uppdelad kring sju kapitel som på olika sätt berör olika synvinklar som ofta framträder när feminism diskuteras. Jag kan tycka att kapitlen hade kunnat vara lite tydligare och mer uppdelade. Jag tycker samtidigt att samma sak egentligen diskuteras i alla kapitel och texten består mest av en form  av resonerande. Även om resonemanget leder till författarens egna ståndpunkter, finner jag att det som omskrivs inte direkt är någonting nytt. Det är en av alla rösterna i debatten. För att en författare ska beröra mig, kräver jag att jag blir mer påverkad. Om Åkestam hade varit lite mer djärv i sin kritik hade det inte varit fel. Samtidigt finner jag att meningsbyggnaden inte alltid håller. Interpunktionen är inte heller bra. Det som berörs i kapitlen är bland annat fördomen om den arga feministen, ett annat kapitel handlar om frågan om delad föräldraförsäkring, ett annat postkolonial feminism; feminism i sociala medier etcetera.


Nu under julen 2018 gick det en kort miniserie på SVT 1 i tre avsnitt som hette Systrar 1968. I den skildras några unga människors liv under sommaren året 1968. Man kan säga att det är mina föräldrars generation som skildras i den, 40-talisterna. Jag frågade min mamma om folk verkligen var så radikala på den tiden och enligt min mamma så var man det. När min mamma bodde i Stockholm i början av 70-talet sade hon att det var demonstrationer och demonstrationståg varje helg. Var har den kampen tagit vägen idag? Vi har fått fri aborträtt och barnomsorg, men vi är ju inte klara där. Varför är kvinnor inte mer intresserade av att dela lika avseende föräldraförsäkringen? Det gynnar ju kvinnornas pensioner och på sikt löneutvecklingen. Fattar kvinnorna inte det?

Familjer som skyller på att om kvinnan är hemma hela perioden för att hon tjänar mindre än mannen, att familjen inte skulle få ihop ekonomin om de delade lika på försäkringen, är inte detta bara undanflykter? Om man inte har råd att låta kvinnan stå för försörjningen under sex månader, har man ens råd att skaffa barn över huvud taget då? Ska fattiga människor skaffa barn? Nej. Det har inte med ekonomin att göra. Det har att göra med en del par lever kvar i en könsordning som säger att kvinnan tar hand om barn och hem och mannen jobbar. Det är ju bara det att ha kvinnan hemma hela perioden hjälper inte till att jämna ut löneskillnaderna. En arbetsgivare som vet om att en anställd enbart är borta i sex månader per barn, kommer inte längre prioritera bort något kön vid en anställningsprocess av den anledningen.

Det är konkreta reformfrågor som feminister bör diskutera först och främst och inte annat trams. Det är i grund och botten lika lön för lika arbete som räknas och pensioner som kvinnor kan leva på, att dra igång debatter om frisyrer som i fallet med Anna Suvanna Davidsson är bara slöseri med tid. I slutändan ställer jag mig frågan vilka som läser boken Feministfällan? Jo, det är sådana kvinnor som jag själv.