De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Romanen är en fragmenterad roman i tre delar där handlingarna knyts samman på slutet ganska så snabbt. Det jag gillar är att Wolff har ett mycket bra språk. Hon kan få en ganska banal historia att verka jätteintressant för att hon kan bygga upp en spänning och samtidigt en lätthet i språket. Det går fort att läsa romanen och som läsare sugs man direkt in i rollfigurerna, även om läsaren inte får veta mycket om dem. Det är i och för sig bra för då kan läsaren själv fylla i tomrummen.

I första delen handlar det om kvinnan Ellinor. Det framgår inte vad hon jobbar med utan egentligen enbart att hon lägger upp en profil på en dejtingsajt för att få tag på män att ha sex med. Ellinor får svar från en man som visar sig vara mycket fet. Hon triggas av hans mystik och väljer att ha sex med honom. I nästa del av romanen handlar det om författaren Max och hans kvinnoaffärer. Sista delen handlar om en kvinna i Italien vid namn Lucrezia vars liv har påverkats av författaren Max' författarskap. Det som binder samman alla handlingar är det manus som Max skrivit om kvinnorna i sitt liv.

När man läser boken slås man av att Wolff genom språket väljer att leka med könsnormer. Jag trodde faktiskt först att Ellinor var en man på grund av det rättframma språket samt att Wolff använder manliga suffix där det borde vara ett feminint. Exempelvis används ordet älskare för en kvinnlig karaktär i stället för älskarinna. Genom att bortse från de få grammatiska genusregler som vi har i svenskan, utmanar författaren traditionella könsnormer på ett mycket subtilt sätt. Inte någonstans i romanen förekommer pronomenet hen för det behövs inte.  (Inte för att det är fel att använda ordet hen.)