Bergmans självbiografi som på ett sätt erkände honom som skönlitterär författare. Det är mer en skönlitterär roman än en självbiografi. Den är ganska självutlämnande, men jag finner det mesta i den vara ganska uppdiktat. Bergman varvar med barndomsminnen och nutid då han leder Dramaten och sin ensemble. På sätt och vis påminner den lite om På spaning efter den tid som flytt då mycket av hans barndomsminnen gör sig påminda och när det begav sig ska ha påverkat honom starkt att minnena följt med ganska tydligt upp i vuxen ålder. Ganska många möten av sexuell natur är omskrivna i boken och man frågar sig om allt är sant. 
Bergman håller en respekt för sina skådespelare som inte är nämnda vid namn. Det hade kunnat vara mycket snuskigare, men det avlåter han sig att det blir. Bergmans språk är litterärt emellanåt, speciellt i början (som det brukar vara), men ju längre in i läsaren kommer övergår språket till att bli mer dagboksjagigt och därmed förlorar självbiografin stinget.
Det hade varit lite lättare om Bergman hade delat upp berättelsen i tydliga kapitel eller delar för att förmedla läsaren någon form av konstnärlig utveckling han genomgick. Inte för att vi vet att Bergman led brist på initiativ, men hur han tänkte kring sina filmer, scenarier och manus hade varit så mycket roligare om han hade delgivit läsaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar