Novellsamling om Mumin utgiven år 1962. Jansson är duktig på att skildra människans natur. Teman som förekommer är ensamhet, sarkasm, elakhet, ångest, instängdhet med mera. 
Dn mest kända novellen i samlingen är Berättelsen om det osynliga barnet. Min mamma sade att hon läste den när hon gick på sopis (Socialhögskolan) i början av 1980-talet. den skildrar hur det är att vara utstött och ensam, om ett litet barn som önskar bli set och bekräftat för den hon är. Min favorit i novellen är Filifjonkan som trodde på katastrofer. Jag skulle säga att den är helt lysande och att den skildrar en psykos mycket bra, då Filifjonkan upplever paranoia och tror att något hemskt ska hända. Hennes dialog med Gafsan är så otroligt klockren när de talar om varandra och runt den heta potatisen som är Filifjonkans galenskap. Den är subtil måste jag säga!
Männen i romanserien har en tendens att försvinna utan att säga vart de ska. I Hattifnattarnas hemlighet försvinner Muminpappan plötsligt en dag och ingen vet vart han tagit vägen, utom Muminmamman som tror att han har gett sig iväg för en tid och kommer när han kommer. Ibland tycker jag att Muminmamman är lite väl accepterande och överseende, att bara tillåta maken gå sin väg och lämna familjen att klara sig själv. Förklaringarna som ges i texten lutar åt att folk drabbas av kriser emellanåt och behöver som det så fint heter "egen tid" för sina grubblerier Det står att de lovat att ge varandra frihet... Att han beger sig av med Hattifnattarna i deras båt, vad betyder det? Det framgår att han blir lugn när de kommer. Jag gör en tolkning av att eftersom de är elektriska när det åskar och Muminpappan blir lugn av dem...elektrokonpulsiv behandling (långsökt)? Enlig Mymlan lever Httifnattarna "dålighetsliv", är Muminpappan otrogen? I vilket fall som helst beter sig Muminpappan som om han drabbats av ett nervöst sammanbrott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar