Kärlekens väg av Alain de Botton

Den här romanen upplever jag vara banbrytande i sin genre relations-/äktenskapsroman. Det som gör den så otroligt bra är språket, men framförallt för att de Botton är så uppriktigt ärlig på ett vackert sätt. de Botton förskönar inte äktenskapet utan menar att synen på äktenskapet är förskönad utifrån det romantiska sättet att se på kärleken. Den romantiska kärleken bottnar i ett filosofiskt synsätt som menar att det finns en stark lidelse i det man företar sig. Människans känslor inför saker och ting får en större andemening. Den subjektiva upplevelsen blir viktigare än förnuftstron. Det är just denna syn på romantik som de Botton menar inte kan finnas i ett modernt, rationellt äktenskap. Romantiken kanske finns till en början, men kommer att gå tillbaka när familjeåtaganden blir viktigare. I en familj som ska fungera; där föräldrarna ska se till att barnen får det de behöver, få iväg dem till skolan, packa deras väskor och samtidigt ha ett egna jobb att sköta, kommer att göra äktenskapet mer till ett företag än en romantisk parrelation. Den attraktion som en gång fanns kommer i många fall tyvärr duka undan för ett mer rationellt levnadssätt som går ut på att få hela maskineriet att fungera. Samtidigt menar de Botton att vi människor har en stark drift och inte kommer att nöja oss med att ha sex med enbart en person livet ut. Han framhåller mycket starkt att vi enbart lever en gång och inte ska slösa bort det på en person enbart för att konventionen säger att äktenskapet ska hålla ett helt liv. Det är essensen i hela romanen.

Intrigen består av relationen mellan Rabih och Kirsten som träffar varandra i unga år och gifter sig ganska så snabbt därefter. Sedermera skaffar de två barn. Det jag upplevde när jag läste romanen var att jag inte riktigt upplevde att Rabih och Kirsten tyckte om varandra från början särskilt mycket. Det fanns ingen passion beskriven och vid flera tillfällen inträffade saker som fick mig att reflektera att deras relation var meningslös från starten.

I romanen, mellan intrigens stycken, lägger författaren in andra stycken av mer filosofiskt slag där han reflekterar över kärleken etcetera. Ibland är dessa antaganden bra och ibland mindre bra. Jag upplevde att hela romanen egentligen består av en massa aforismer; han vill fortbilda oss i hur det ska vara och få oss att öppna upp ögonen. Jag läste en artikel om att i Sverige skiljer sig fler par per år än folk gifter sig. Det tycker jag är otroligt intressant. Fortsätter det på det sättet, att antalet vigslar sjunker, kommer vi till slut inte ha många gifta par i Sverige. Författaren menar att vi har blivit lurade av litteraturen och framförallt populärkulturen hur ett äktenskap ska se ut.

Rabih och Kirsten har varit tillsammans i 13 år och går då för första gången till en familjepsykolog för att rädda äktenskapet och få mer förståelse för varandras beteenden. Psykologen menar att deras relationsproblem har att göra med anknytningsproblem; att det skulle bero på deras vardera barndom och att båda förlorade en förälder i liten ålder, vilket då ska ha påverkat hur de knyter an till andra människor. Kirsten börjar därmed reflektera över om hon kanske aldrig riktigt har känt Rabih. Jag tror inte riktigt att jag köper att deras problem i relationen har att göra med anknytningsteorin. Det innebär ju i så fall att alla par som varit tillsammans i över tio år och har anknytningsproblem. Visst är det en möjlig anledning, men jag tror inte att man egentligen klarar av ett så långt äktenskap som 13 år och samtidigt har anknytningsproblem. Rätt och slätt handlar det om att man växter ifrån varandra. Mystiken försvinner, man tröttnar på att ha sex med samma person år ut och år in. Vi är människor med behov. Jag tror att det inte är svårare än så. (Om man är över 30 år och aldrig har varit i en nära relation en längre tid eller om man haft många relationer som man inte får att funka - då tror jag att man kan tala om anknytningsproblematik. Då ska man nog börja rota i barndomen.)

Slutet av romanen är ganska tvetydigt. Det sker genom att huvudpersonen Rabih återger ett framtidsscenario hur familjen upplöses. Samtidigt är det bara en version. Det finns en annan att de kommer att leva livet ut och stå ut med varandras tillkortakommanden. Denna version är upp till dem själva eller läsaren att bestämma. Det är mycket skickligt skrivet.

Favoritcitat
"Äktenskap: en högst besynnerlig och i slutändan ingen snäll företeelse att tvinga på någon som man säger sig hålla av eller älska." s. 228

"Att moralisera över otrohet är att förneka legitimiteten i en rad sinnliga höjdpunkter. [---]" s. 209

"Man ger sig sällan in i en otrohetsaffär på grund av likgiltighet för den äkta makan eller maken. I allmänhet måste man bry sig ganska så mycket om sin partner för att göra sig besväret att bedra hen." s. 200

"Den medelålders förförarens rättframhet handlar sällan om självförtroende eller arrogans utan istället en sorts otålig förtvivlan sprungen ur en ömkansvärd medvetenhet om att döden rycker allt närmare." s. 197