Ja, baksidestexten lät ju mycket lovande, men tyvärr tycker jag inte att den stämmer överens med bokens handling tyvärr. Där har förlaget gjort fel. När man läser tror man att romanen kommer skildra en samtidsskildring av vår tid. Det är möjligt att det kommer längre fram i boken, men jag hann tyvärr bara till ungefär sida 150. Jag vet att det är inte många sidor, speciellt inte då hela boken är på över 600, men jag stod helt enkelt inte ut med att läsa mer. Den var tråkig! Vad som skildras i första kapitlet är ett äktenskap mellan Patty och Walter som är ganska så dött. Man får i andra kapitlet följa hur detta omaka par träffades och vi får en hel beskrivning över hela Pattys uppväxt och collegeliv.
Vad jag vill poäntera med den där här recensionen är egentligen inte att handlingen är så fel. Det är intressant att läsa om dysfunktionella familjer, vem tycker inte det. Tyvärr håller inte språket. Det är dött och lämnar ingenting över för fantasin på det sätt som jag hade önskat. Författarjaget är ständigt närvarande och Franzen kommer till tals emellanåt och det stör flödet, tycker jag. Jag vill poängtera att första kapitlet är mycket bra och intressant, men att romanen tappar sting i och med skildringen av just Pattys collegetid som är hennes egen sammanställning av sin biografi skriven på uppmaning av sin psykolog. Franzen har skrivit för mycket om ingenting! Det är ren upprepning och det gör mig trött. Jag skummade många sidor tills jag kom på att det var lönlöst att läsa klart den. Bara slöseri med tid.
Jag tycker samtidigt att det är synd - dessa manliga författare som skriver sina mastodontverk och hoppas på att bli erkända som nutidens samhällskildare. Jag vill kunna stå ut med deras språk, för recensenterna tycker de är bra. Men är de så bra egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar