I love Dick av Chris Kraus

Den här boken läste jag i år, men det publicerades redan år 1997. Jag fann den här berättelsen mycket svår att läsa. För det första förekommer personerna i texten i verkligheten, samma namn och samma yrken i stort sett. Den är med andra ord något som man kallar för autofiktiv. Kvinnan Chris lever ihop med sin make Sylvère. De lever i universitets- och kulturvärlden i USA eller dit Sylvère blir skickad för att forska. En kväll äter de middag med en gammal vän till Sylvère som heter Dick. Chris blir otroligt förälskad i den här mannen under middagen. Det hon sedan gör är inte att hålla detta hemligt för sin make Sylvère, utan frigjord som hon är, som de båda är, berättar hon för Sylvère att hon är enormt attraherad av hans vän Dick. Vad i stort sett halva romanen sedan handlar om är att paret börjar skriva meddelanden till Dick i form av fax och brev. Ibland skriver Chris och Sylvère ett gemensamt meddelande och ibland skriver de var för sig till Dick. I breven förklarar de hur kär Chris är i Dick och att de inte vet hur de ska förhålla sig till det. Chris skriver också vad hon vill göra med Dick. Det är bara det att dessa brev skickas inte utan de utgör mer frustrerade dagboksanteckningar där paret bearbetar dels Chris' förälskelse och dels deras egna relationsproblem. Ett fåtal fax skickas till Dick av lite mer simpelt slag som förslag på datum när de ska träffas igen. 

Jag upplevde att dessa sidor brevroman var otroligt tråkiga. Dels var partiet alldeles för långt. Man orkar inte bry sig om vad Sylvère skriver till Dick eller vad Chris skriver till Dick. Läsaren förstår poängen. Dels utgör inte partiet ett statiskt läge i boken. Dick är omedveten om vad paret har för sig och vilken roll han spelar i allt det här. Sylvère mår dåligt över att Chris är förälskad i Dick. Chris och Sylvère bryter sedermera upp från sitt förhållande längre in i romanen. Jag förstår inte varför Chris ska krångla till det så? Varför ska hon delge maken sina tankar om Dick? Sådant håller man väl för sig själv om man är kär i någon annan. 

När väl brevromanen är slut börjar det riktiga livet. Här får Chris ihop det med Dick som visar sig vara en riktigt egoistisk idiot som inte vill vara tillsammans med henne utan enbart ha sex med henne. Hon beskriver honom som neutral när han har sex med henne. (Jag kan själv inte tänka mig något värre faktiskt.) Genom hela romanen reflekterar Chris över olika saker. Hon upplever att hon varit med om ett konceptuellt knull med Dick första gången hon träffar honom. Vad ens är det? [---] "dialektiken är det bästa sättet att nå verkligheten". s. 20. Okej? Och vad är intersubjektivitet? Jo, det har med kulturella normer att göra, slog jag upp.

I slutet kommer Chris till insikt att hon alltid blir kär i män som är dumma vid henne. Hon ådrar sig olika minnen och episoder från sitt liv med män där de på ett eller annat sätt förnedrat henne. Hon har blivit nedtryckt psykiskt på olika sätt av män. De har till exempel sagt till henne att hon inte varit tillräckligt smart, inte tillräckligt snygg, att hon haft för kort hår, för flata skor, varit kutryggig etc. Chris berättar hur hon liksom blivit sönderdelad av männen hon varit tillsammans med i sitt liv. De har med andra ord inte byggt upp henne. 

Dessa sortens män har inte haft vett att inrätta sig och anpassa sig till det som de kan få, utan de har krävt något av en annan människa (kvinnan) som de vill ha. Det är lågt. Jag har själv varit med om det en gång bara som tur är. En kille som jag dejtade tyckte att jag hade för korta ben och det tyckte han utgjorde ett problem. Det var ju ganska så meningslös info att ge då det är hans egna subjektiva önskan som kommer till uttryck. Det som gör mig förbannad är inte oartigheten i yttrandet, utan att män kräver att kvinnor ska anpassa sig efter dem, att kvinnor ska inrätta sig efter deras behov istället för att acceptera kvinnan som hon är. Varför ska man ens dejta någon som inte uppfyller kraven från början? Rent krasst kanske det helt enkelt har att göra med att dessa män inte kan få de tjejer som de egentligen vill ha. Att de får nöja sig med second best skapar en frustration som de tar ut på tjejerna som de blir tillsammans med. det var i alla fall vad jag tror.

Romanen är läsvärd och som läsare börjar man reflektera som f*n och det är bra!

Citat:
"Jag tycker att vårt telefonsamtal i går gick bra, trots den retsamma och tvetydiga tonen i din fråga: Och du vill bara prata, eller hur? Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, svaret var flytande, men jag tror att vi båda förstod att vi pratade om samma sak." s.122.

Böcker och författare att läsa:
Den gyllene skålen.
Antonin Artaud.
Legenden om Parsifal.
Himlens blå.
Leviaten.
H. F. Searles: The Etiology of Schizophrenia. 
Film: A Winter Tan 
Att laga: Kycklig Marengo