Gästen av Nicklas Rådström

Det finns en historia mellan två författare som är mycket speciell och det är mellan Charles Dickens och H. C. Andersen. Tydligen var dessa brevvänner i över tio år. De hade inte direkt umgåtts innan eller ens träffats ordentligt. Men så bjuder Dickens HC att komma till honom och hans familj i London och hälsa på. Det var tänkt att Andersen enbart skulle ha stannat i två veckor, nu blev det fem. Efter att Andersen hade åkt hem bröt Dickens helt kontakten med Andersen och hörde aldrig mer av sig till honom, trots Andersen fortsatta brevkorrespondens.

Andersen kunde inte engelska. Detta hade Andersen inte upplyst Dickens om varmed Dickens blev mycket förvånad när han fick en gäst som han inte kunde diskutera med. Tydligen hade Andersen låtit översätta alla sina brev som han skickat till Dickens och detta hade han inte talat om för sin värd.

Det är en intressant om än fruktansvärd historia att få berättad för sig. Denna oerhörda genans man känner inför Andersen är stor och som läsare hade man bara velat säga till Andersen: Åk hem nu! Du gör bara bort dig! Andersen led troligtvis av asbergers varmed han hade svårt att läsa av signaler och hantera det sociala livet. 

Rådström har en bra inlevelseförmåga och jag tycket det är bra att boken inte är för lång, att Rådström kan hålla sig till det viktiga och inte dryga ut texten i onödan är positivt. Att skriva historiska romaner som belyser en verklig människas liv är i sig en romanform som jag egentligen inte tycker om. Jag tycker att författare då prospekterar på en annan människas liv. Dock är denna romanform mycket populär och de tenderar att bli mycket uppskattade av kritiker. Det kanske beror på att kunna kombinera ett väl genomfört framtagande av källskrift och ett gott språk.

Rådströms bok är faktiskt den enda bok jag har läst i denna genre som jag faktiskt tycker om, att Rådström håller sig till fakta och inte svävar ut i en massa fantasier är positivt. Han håller en respekt till sina romanfigurer och det tycker jag om. I andra historiska böcker som jar har läst har jag just tyckt tvärtom, att författarna nästan gör sina karaktärer till åtlöje eller i alla fall tar för mycket av deras person i anspråk för att framhäva sina egna ord och litterära utsvävningar. Några sådana böcker som jag har försökt läsa, men inte kunnat är Happy Sally av Stridsberg och Blonde av Oates, dock vet jag att dessa böcker sedermera mottogs mycket väl av kritikerna.