"Han berättar att han som barn var dödligt kär i sin äldre syster. [---] Hon kan inte vara systern. Inte heller mamman." s. 267
Det är en ny form av litteratur som har börjat efter Metoo. I allt fler böcker skriver kvinnor om en del mäns beteenden mot sina partners. Doften av en man är en självbiografi i romanform och jag håller helt med Annina Rabe att boken bör läsas av kvinnor som låter sig förminskas av män. När jag läser boken känner jag igen mig hela tiden; jag har varit med om exakt samma sak.
"Han har en dragning till det fulländade. Det får honom att lida av hennes utseende och kropp. Hon försöker nyktert svara att det inte finns fulländade varelser. Nobody's perfect." s. 266
"Han sörjer över celluliterna i hennes lår. Hennes för fläskiga rumpa. Och formen på hennes bröst. Det är inte lätt för honom att berätta det." s. 265
Senast jag läste om just det här var i Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström som också belyser det faktum att män som valt att bli tillsammans med en kvinna, en bit in i relationen utan riktigt anledning, börjar kritisera kvinnan. Den kvinna som de lever med/älskar börjar de trycka ned mentalt. Istället för att berömma henne och få henne att växa, göra ännu mer karriär, göra karriär tillsammans, bygga upp ett företag tillsammans, en pakt mot omvärlden, anmärker de på henne så hon tappar sitt självförtroende. Varför gör män det här mot kvinnor som de lever med? Jag har själv varit med om det. Detta är just vad den här romanen handlar om. Den intelligenta kvinnan måste få bekräftelse, istället får hon kritik. Ämnet måste belysas mer, vilket det i och för sig har gjorts mycket med Metto-rörelsen, men det behövs mer.
"Simon påpekar att hon har anskrämligt fula strumpor. Du skulle kunna vara snygg men du klär dig som en kossa." s. 57-58. "Själv tycker hon att hon se rätt bra ut, oavsett vilka kläder hon bär. Men ju mer hon tänker på saken desto mer inser hon att hon är ful, smaklös och ovårdad." s. 59
Pleijel är uppriktig och förklarar i ord hur män gör i äktenskap och relationer, bryter ned kvinnan. Detta beteende har alltid förekommit och måste ses på med nya ögon. Det beteendet är inte friskt utan psykopatiskt. Man utsätter inte någon som man tycker om för det. För mig är det uppenbart att det är mannens dåliga självförtroende som ger sig till känna när han kritiserar kvinnan. Vad skulle Freud ha sagt? Samtidigt uttrycker Pleijel en splittrad syn i ämnet. Ta citatet nedan som exempel och tolka vad det egentligen är hon menar:
"Män tar för det mesta tacksamt emot ett ligg. Emotioner behöver inte vara inblandade. Hon ställer sig till förfogande och bortser från sina känslor för att få höra till. För att få status, värde och värme. På det sättet bidrar hon till kärlekens degradering. Hon kommer att fortsätta vara lika oälskad som hon känner sig så länge hon handlar som hon gör. Intill det ögonblick då hon öppnar sig för det förfärande vågspelet.
Min vän, det förfärande vågspelet av ett ögonblicks hängivelse, genom detta, enbart genom detta, var vi till. Som det står i den svenska översättningen av det Öde landet av Karin Boye och Erik Mesterton." s. 129
Jag tolkar detta stycke som att trots att vi vet om att relationen inte är bra för oss, att relationen eller det korta kärleksmötet inte kommer att leda någonvart, är det lustfyllda ögonblicket så lockande av eggelse att vi bara måste genomföra det. Det finns en kluvenhet i att låta sig hänge sig åt kärleken eller att avstå från den för att slippa bli sårad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar