De dömdas ö av Stig Dagerman

För Stig Dagerman är ångesten inte ett tillfälligt fenomen som smyger sig på i stunder av mest ohygglighet. Ångesten är konstant och en del av personens väsen, där varje panikartad tanke kommer till uttryck i varje mening. Varje mening i romanen är en tanke av panikångest, förvriden i diktspråk vilket får romanen att framstå som ett enda långt epos - ångestepos.

Sju personer är strandsatta på en öde ö. Varje person tampas med sin depression, ångest, minnen från förr och rädslan inför vetskapen att de kommer att svälta ihjäl på ön och dö. De är dömda redan innan de hamnar på ön. Ön är bara en allegori för denna enskilda ångest som varje person upplever. Istället för att hålla ihop och försöka hjälpa varandra, rör sig de strandsatta liksom runt varandra. I alla fall i första delen av romanen. Vardera persons ångesttanke visar ensamheten, att man är själv med sin ångest. Det går inte att dela den sortens tankar med andra. Därav är de fångna på ön, en ö som de skapar själva.

Törsten och hungern de strandsatta känner driver dem till vansinne och kan mycket väl vara det som utlöser de destruktiva tankar som personerna känner av. Karaktärerna har i princip fått ett kapitel var tilldelat och i varje kapitel förstår man att karaktärerna bär på en skuld - det är denna skuld som åsamkar dem ångest.


Romanen innehåller religiösa anspelningar, men det är existentialismens perspektiv som blir fulländat, varat och intet. Även kafkainspirerat - såklart. Dock uppfattar jag Kafkas ångest och språk vara mycket enklare och lättare, liksom renare, därmed lättare att ta till sig. Dagermans språk i De dömdas ö är svårt. Det finns en sorts logik i meningarna, men det är svårt att följa denna. Ordvalet kan liknas vid ett sprakande fyrverkeri där läsaren inte vet vad som ska komma ut. Dagerman själv skrev romanen vid en vistelse på Kymmendö i Stockholms skärgård. Likaså den ö som August Strindberg hade ett sommarhus på. Dagerman lär ha sagt att "han lät Gud skriva boken". Jag kan förstå detta uttalande. Det är ett verk som står över mänsklig inblandning, något som upphöjer sig över världslitteraturen och sätter nya villkor.

Jag letade i flera år efter De dömas ö av Dagerman, utan framgång tills jag år 2010 (tror jag) sprang på den i ett antikvariat i Falkenberg. Där stod den på en hylla och väntade på mig. Jag har försökt två gånger med att läsa den sedan jag köpte det, utan att det har gått. De dömdas ö är enligt mig Dagermans mest svårlästa roman (den svåraste boken jag har läst - har inte läst Olysses än), både språket och ämnet i sig är tungt. Meningarna är desperata tankar som utslungas i kvickt tempo och de kommer utan ordning, blandat med personens egna fysiska rörelse på ön. Ångesten är som sagt där hela tiden. Jämför man De dömdas ö med Ormen infaller ångesten i Ormen mer vid speciella, utlösande händelser och ångesten är snabbt övergående. I De dömdas ö är den konstant. (Även fast jag avskyr att se ett verk utifrån ett författarbiografiskt perspektiv, går det inte att bortse från att Dagerman var en person som led av ångest och depression, även självskadebeteende. När man läser De dömdas ö får jag en inblick av hans tankevärld och hur jobbigt han måste ha haft det, tyvärr.)

Smakprov (citat)

"Var han ensam om att märka att nätterna inte längre sänktes från något ovan beläget tak eller att dagen inte blåstes in som en vit gas i det svarta höljet?"