Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Den här mycket tunna boken behandlar den nioårige pojken Bruno som en dag kommer hem från skolan och upptäcker att hembiträdet i familjen packar ned hans saker. Brunos familj ska nämligen flytta från huset i Berlin till ett hus på landet för att Brunos pappa har fått ett nytt arbete. Bruno blir bestört av att flytta till en annan plats som ligger helt enskilt ute på landet bredvid en konstig taggtrådsanläggning.


Eftersom läsaren ser omvärlden utifrån Brunos perspektiv som är ett ganska naivt barn, omedveten om omvärlden, blir namnen förvrängda, en del ord får vi inte ens höra sägas rent ut (vilket jag tycker är fel gjort av författaren att dölja - det gör att enbart vuxna kan förstå den). Bruno som inte riktigt kan tala rent säger All Svisch och furien. Brunos pappa är en högt uppsatt kommendant inom SS och bor i ett hus bredvid koncentrationslägret, men Bruno förstår inte vad det är för något.

Som läsare märker man att det är en nutida roman om förintelsen. Exempelvis har Bruno betraktat sin granne i Berlin, en man vid namn Roller. Som läsare förstår man att denne Roller lider av posttraumatiskt stressyndrom från första världskriget. Ett tillstånd som alltid funnits, men som inte blivit belyst på ett värdigt sätt p.g.a. okunskap.

Språket är ganska simpelt, påminner om Boktjuven och att betrakta förintelsen från ett barns perspektiv. Det som gör denna historia mycket påtaglig är slutet och det är hemskt att erkänna att personlighet ska avgöra om man känner medlidande för en annan individ. Alla böcker som behandlar förintelsen är på sätt och vis läsvärda, även fast det förekommer enorma skillnader i kvaliteten. Denna bok kanske inte utgör den hösta och den kanske mer riktar sig till en yngre skara läsare som ska sätta sig in i förintelsen.

(När jag var nere i Landskrona för en helg sedan åkte mina vänner och jag buss i staden vid ett tillfälle. Det var fullt av människor på bussen, trångt och stökigt. Det var ett gäng på bussen som förda extra mycket väsen. De var berusade, medelålders män och kvinnor. De var stökiga och skrek åt de andra passagerarna i bussen en massa löjligt. En av männen i gänget ropade ut över bussen vid ett tillfälle: Busschauffören har bruna ögon! När han hade sagt det var det ingen som sade något till honom. Jag hade tidigare sagt åt gänget att hålla käft (i början av bussfärden) och kände inte för att vara den enda på bussen som skulle stå för fostran och utbildning. Ingen annan i bussen visade prov på civilkurage - inte ens jag en gång till. På bussen då tänkte jag att det måste varit så under 1930-talets Tyskland, men att det då lät: Det sitter en jude på bussen. Att historien nu återupprepar sig är hemskt och det kan bli värre om vi inte gör något! Sverigedemokraterna utgör ett hot för Sverige. De måste motarbetas!)