Stål av Silvia Avallone

"Vad innebär det att växa upp i ett kvarter med fyra stora hyreshus där det faller ned bitar av balkonger och asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomarna som säljer knark och tanter som luktar illa? Vilken världsbild får man på en plats där det är normalt att inte åka på semester, att inte gå på bio, att inte veta något om omvärlden, att inte bläddra i en tidning eller läsa böcker, och det är bra så? ", s. 36.

För en del människor har det inte blivit bättre. Jag läser Stål och tror först att det är en skildring från 1960-talet, växande industrisamhälle som gjorde att människor och samhället i stort fick det bättre. Dock utspelar sig romanen i nutid och det är en arbetarklass utan dess like. Fruar som är för fattiga för att gå ifrån sina makar som slår dem, barnen som inte får någon stöttning i skolan utan hamnar på stålfabriken efter grundskolan och därmed går i samma fotspår som sina föräldrar. Männen är monster med dåligt självförtroende, klår upp fru och barn för att känna sig mäktiga.

Boken kretsar kring två familjer med fokus på döttrarna. Vänskapen mellan Anna och Francesca bygger på en jämställdhet de är lika - nästan samma person. Det är de två, de gör allting tillsammans. Francesca ställer frågan vid ett tillfälle: Varför ser vi inte likadana ut? För henne finns det inget individuellt förhållande mellan de båda, tillsammans ska de leva under samma förutsättningar. Varför ska den ena ha det antingen bättre eller sämre? (Varför ska det överhuvudtaget finnas enorma klassklyftor mellan människor?) Francesca kan inte se en tillvaro utan Anna för att Anna är mer än bara en vän för Francesca.

Sandra är Annas mamma som är hängiven kommunist. Hon sitter och funderar på att skilja sig från maken som det inte är något med, men på grund av tradition stannar hon kvar hos honom trots att hon skulle få en bättre tillvaro om hon lämnade honom. Francescas mamma Rosa är kuvad under sin make som slår henne och barnen. Dessa kvinnor har samma levnadsvillkor, men hos Sandra finns den politiska övertygelsen och hon har Anna som kan förverkliga det som hon själv inte gjorde, att ta sig ifrån underklassen och gå på universitetet, den idag tydligaste klassmarkören.

Den språkliga kvaliteten i Stål är mycket hög då Avallone genom texten vill förmedla en likhet mellan karaktärerna, åter här en jämställdhet. Det förekommer inga tvära kast mellan karaktärerna utan deras tankar och dialoger smälter samman och avlöses efter varandra. Från att ha befunnit sig i mamma Sandras funderingar kring skilsmässan hoppar nästa mening till ett annat hem där Rosa sitter och funderar över sitt monster till make. För läsaren blir det en utmaning att hålla reda på vilken av karaktärerna det är som skildras, ofta genom attribut, saker, förhållanden, namnen med mera.

Symboliken är mycket tydlig. Fabriken Lucchini RS (som existerar i verkligheten) framställs som en het, rökig, mörk och sotig plats där missbildade katter gömmer sig - underjorden. Anna och Francesca går och drömmer om att få åka över till Elba som på ett sätt får symbolisera frihet, ett drömland där inget ont kan hända dem, på sätt och vis en frizon. Havet är elementet som avgränsar dem från Elba.  

Avslutningsvis, Annas bror Alessio går och drömmer om att köpa en GT Golf - kanske ni förstår vilken fattigdom det handlar om. Detta är år 2001, innan euron infördes så att ha två miljoner i lön är inget konstigt - sarkasm. Dock är romanen en aning upprepande i tredje delen vilket får den att uppfattas som långdragen. Denna tredje släpiga del av boken får ett förskräckligt, tvärt avslut i form av ett splash under en bandvagn på stålfabriken. Boken är mycket läsvärd och borde införas som obligatorisk läsning i skolan (om jag fick bestämma.)