Identitet av Nils Hammarén & Thomas Johansson

Jag fastnade för Status och fortsätter på samma tema i samma serie av Liber, BeGreppart. Serien berör olika begrepp eller teman, Kultur, Retorik, Status, Makt m.m. som är betydelsefulla för vår samtid. Där här gången är det identiteten som står i fokus.

Författarna sammanställer begreppet identitet på ett ganska lätt och strukturerat sätt i 117 sidor, identitet utifrån poststrukturalismen, existentialismen, postkolonialismen, feminismen och genusvetenskapen bland annat.

Vad jag fann extra intressant med boken var hur författarna belyser identiteten som livsstil och mode, just hur statusen har blivit så viktig för oss och hur vi uttrycker status. Författarna skriver att under 1900-talet ändrades samhället och det blev mer jämställt. Detta innebar bland annat också att gränserna suddades ut en aning och att det speglades av i våra kläder. Det blev svårare att se vilken klass en person tillhörde och läsa av en persons status. Människor strävar efter det unika tillsammans med andra och det skapar en  kollektivistisk individualism i modet. Man kan nästan säga att vårt mode i så fall består av lite eget och lite av det som andra har (s. 33).

Författarna belyser även hur vissa människor genom sin klädsel vill få andra att tro att de tillhör en högre klass, medan de i själva verket inte gör det. Det vi konsumerar gör vi inte enbart längre för vår egen skull utan vi gör det för att förmedla omvärlden vilka vi är eller kanske snarare, vilka vi vill tillhöra eftersom alla prylar har ett värde, en status som därmed förmedlar vem man är (s. 33).



Jag själv köpte i sommar en Kånken-ryggsäck från Fjällräven. Personer som definierar sig som vänster har jag märkt/hört nyttjar denna väska. Den kallas ju även för kommunistpuckeln. Jag är själv vänster, även fast det kanske inte direkt syns på mig då jag har en ganska allmän klädsel. När jag hänger på mig Kånken ser man ju direkt att jag är vänster för det är det jag vill förmedla. Genom den smälter jag in bland andra som är vänster. Hur modet berättar hur vi vill framställa oss själva är mycket intressant, speciellt i Sverige tycker jag. Exempelvis vita kontra svarta Converse. När mina föräldrar var barn var Converse den billigaste och simplaste sko man kunde ha. Så är det inte riktigt idag.

Jag fick en gång en fråga av en person: Vad för kläder brukar du ha på dig? Jag förstod först inte riktigt vad vederbörande menade. Helt vanliga kläder från olika kedjor typ, ganska billiga som en student har råd med, svarade jag. Det var först senare (då personen fick frågan tillbaka) jag förstod att vederbörande syftade på märkeskläder och att man genom att välja vissa märken definierar sig själv. Enligt denne person var vissa märken mer accepterade än andra, trots att de höll sig inom samma prisklass. Märken som enligt denne person var okej var Boomerang, Peak Performance, Acne, Lyle & Scott och Filippa K, för att nämna några. Dock menade vederbörande att Gant var ett "gubbmärke" i hans kretsar. Detta sätt att klassa in vissa saker i fack är så olikt från den värld jag kommer ifrån. I min familj har vi aldrig rent ut sagt "synat varandra i sömmarna". Vi anser inte att en människa blir intressantare ifall hon har märkeskläder eller ett visst märke på bilen. Det beror antagligen på att vi aldrig har umgåtts i kretsar som bryr sig om sådant. Vi tycker det är viktigare vad en person har för kulturellt kapital att komma med snarare än det ekonomiska kapitalet, samt  var man står politiskt.

Detta tävlingssamhälle som vi importerat från USA leder bara till stress och ångest. Någon måste man ju börja säga stopp! Detta är inte accepterat. Det är ju inte kläderna som gör dig till den du är  - det är dina handlingar och vad du gör för val i livet.

Mjau