Istället för att lägga all min tid åt mikrobiologiska studier gick jag över till något mycket roligare, sociologi. I fackboken Status reder Ulver-Sneistrup ut begreppet status genom att hänvisa till olika forskares syn på status. Jag fastnade speciellt mycket för Victor Turners teori om statuslöshet (liminalitet) kontra statussystem. Dock bygger Turners teori på observationer av folkgrupper i centralafrika under 1960-talet, men så som jag ser det kan denna teori i princip användas idag också. Själva grundtanken går att definiera och hitta i dagen samhälle. Turner skriver att man antingen tillhör statussystemet eller så gör man det inte, utifrån vissa kriterier. Att vara mittemellan dessa strukturer var som att betrakta sig som i limbo. Kanske att man från att ha varit statuslös var på väg att ta sig in i statussystemet och i denna svacka under tiden, hamnar man i ett mellanting - limbo (s. 14-16). Detta system kan jämföras anser jag med personer som vägrar definiera sig som antingen vänster eller höger eller människor som ställer sig utanför dagens konsumtionssamhälle.
Jag tror också det finns människor som inte är medvetna om de riktigt kulturella statusmarkörerna och därmed inte känner att de måste leva upp till ett visst statusmönster. Så upplevde jag det när jag flyttade till Uppsala. Det beror mycket på såklart också vilka kretsar man umgås i. I de kretsar som jag umgås med i södra delen av Sverige har statussymboler aldrig varit uppe för diskussion på samma sätt som i Uppsala. Det tror jag har att göra med att Stockholm ligger så nära och att resten av Sverige ska efterapa den statuskultur som definieras i Stockholm.
Andra viktiga sociologer som citeras är Antonio Grimsci, Herbert Marcuse, Theodor W. Adorno och Max Horkheimer som menar att kapitalismens storföretag, framförallt mediaägarna, vill manipulera massorna att springa efter status som eliten förespråkar. Den nya eliten sätter upp spelplanen för hur statusen ska se ut. De påverkar därmed massorna till ett konsumtionsmönster som gynnar dem själva, de tjänar pengar på massan genom att de implementerar idéer om en massa skit som den stora massan, folket, ej överklassen, ej kapitalisterna, ska sträva efter för att nå status. (s. 35). Enligt Bourdieu är status mer flytande, då status definieras i samklang med klass som i sin tur inte enbart värderas utifrån det ekonomiska kapitalet, utan även genom socialt och framförallt kulturellt kapital. Beroende på vilket socialt fält du rör dig i får de olika kapitalen mer eller mindre betydelse (s. 31). En kapitalist struntar i om du kan citera Sartre.
För Georg Simmel, tysk sociolog, och Thorstein Vebeln, amerikansk ekonom och sociolog, är konsumtionen en del av statusjakten (s. 52). Simmel ansåg att de övre klasserna alltid överger sina modeuttryck så snart de lägre klasserna tar dem till sig. De lägre klasserna vill imitera den övre klassen och det kan göras till viss del, exempelvis genom materiella ting. Det kulturella kapitalet kan dock inte tillägnas genom konsumtion, vilket blir den utslagsgivande faktorn (s.53). Jean Baudrillard, fransk sociolog, menar att det nya konsumtionssamhället konsumerar allting tvångsmässigt och detta gör att vi måste hävda vår status m.a.o. "inte vara sämre än grannen" (s. 78). En del slänger ju ut sin väl fungerande grill, tv eller telefon enbart för att tinget i sig har tappat i status, även fast det är fullt fungerande. Jag vet inte hur många gånger jag har hört av andra, när de sett min Iphone 3G från 2011 att: "den där telefonen är verkligen uråldrig" eller "du kanske ska byta upp dig". Då har det inte handlat om att telefonen är ur funktion, utan för att den är för gammal. Den har förlorat sitt värde för längesedan. Dock bryr jag mig inte för jag förstår inte vad jag skulle vinna på att byta upp min telefon. Får jag mer acceptans? Anses jag bli lite bättre om jag skaffar mig en ny telefon? 
Om vi ska definiera oss utefter vad vi har på oss och vilka ting vi slänger oss med, borde inte det skapa en form av hjärtklappning, ångest och stress? Om vi hela tiden måste tänka på vad vi har på oss? Enligt Alain de Botton och Barbara Ehrenreich "lever den västerländska medelklassen i en konkurrenspräglad verklighet och att detta skapar en ständig statusoro". Åker man nedåt i hierarkierna och inte känner att man når samma nivå som ens bekanta eller de man vill tillhöra, får man ångest. Den ångesten kan få oss att gå så långt som till självmord (s. 91). Enligt Ulver-Sneistrup visar forskning att de grupper som är mest jämställda med varandra också är de som mest tävlar mot varandra. Om alla bara tillåts göra som de själva vill - blir inte alla nöjda då? Om jag bara bryr mig om hur jag själv vill ha mitt liv, hur jag vill bo, leva, ta på mig med mera. Det borde i varje fall inte vara statusen i sig som ska bli ett självändamål, utan moralen och det egna samhällsansvaret, nyttigt levnadssätt, ej utnyttja arbetskraft och värna miljön. Om min granne har en dyrare bil än jag, kan han inte bara få ha det? Måste jag köpa en exakt likadan bara för att? Och måste andra människor begära att jag ska ha märkeskläder för bli accepterad? Nej, då intar jag hellre det revanschsugna porträttet (s.46). Det är mer jag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar